fredag 18 november 2011

Våra politiker verkar vara ..

.. sköra och bräckliga varelser som har svårt att klara sig ute i den verklighet där vi andra tvingas harva omkring.

De blir valda .. av oss .. för att representera den plats där vi bor. För att kunna fortsätta att göra det måste de vara skrivna på samma bostad under tiden som de sköter representerandet .. annars blir de inte omvalda tillräckligt många gånger för att få ut de pensioner, inkomstgarantier och förmåner som de har förmånen att garantera sig själva.

För att orka med detta betungande uppdrag måste de alltså officiellt bo ”hemma”, men för att rent fysiskt kunna vara på arbetet måste de bo nära arbetsplatsen. Det är inte lätt att få till.

Därför måste vi hjälpa dem med finansieringen av det dubbla boendet och med de resor som det innebär .. åtminstone på pappret .. och så blir det ett snärj med partnern som också måste bo ”hemma” för att det hela ska se sannolikt ut, men som samtidigt måste ha tillräckligt med utrymme för att kunna ”hälsa på då och då”.

Det måste vara tungt. Det är synd om den som är gift med en riksdagsledamot och som måste räkna dagarna för umgänget för att få hyran betald.

Vem skulle vilja ha det så??

Men så tvingas de leva .. de självuppoffrande människorna som har våra liv i sina händer.

Sedan kommer den dagen då väljarna väljer någon annan som får sätta sig på den inkomstbringande platsen och planera sitt dubbla boende och slita med att bygga upp en trovärdig fasad runt det .. och den ersatte riksdagsledamoten får ge sig ut i verkligheten igen.

(Det vore intressant med lite statistik på hur många som flyttar ”hem” då??)
Som tur är så finns den en inkomstgaranti som skyddar mot alltför brutal kontakt med det arbetsliv de lämnade för så länge sedan och den verklighet de varit förskonade från under så många år. 60 miljoner om året betalar vi skattebetalare för att skydda våra förbrukade riksdagsledamöter från den chocken.

Om vår riksdagsledamot har haft turen att bli minister så krånglar det till sig ytterligare. Samma jobbiga dubbla boende och en betydligt högre lön än de futtiga 57 000 i månaden som h*n tvingats klara sig på tidigare .. och som om detta inte var problem nog så tvingas de ta en mängd arvoderade uppdrag i diverse utskott.

Så .. vips .. så är det någon annan som sitter på ministertronen!!

Då lindas exministern in i en skyddande tröstfilt i form av avgångsvederlag och statsrådspension som slipar av det värsta ekonomiska lidandet. En statsrådspension som täcker upp till den lön och den levnadsstandard man inte kan leva utan .. även om fallet inte blev djupare än från ministertronen till den stol och den lön man kom från.

Vi betalar för politiker som ser sig själva som offer .. stackare, som inte kan ta vara på sig själva utan vår insats? Det tycker jag är lite märkligt .. eftersom vi väljer dem för att se till vårt bästa och för att ta vara på oss efter bästa förmåga?

Efter bästa förmåga???

Vad skulle jag göra själv i samma situation?

Jag kan inte ärligt säga att jag har högre moral och bättre omdöme .. pengar är pengar och jag har aldrig i livet varit i närheten av 57 000 i månaden. Men om jag skulle plocka skattebetalarna på pengar så skulle jag inte tycka om att det märktes i min kommun .. bland mina grannar, vänner och bekanta.

Det skulle kännas pinsamt.

Men är det så orimligt?

Politikern som vi tar hand om som ett stackars skört och bräckligt offer har ju hela tiden varit skriven på sin hemort, beviljats ersättning för dubbelt boende och är hela tiden representant för samma plats?


Borde inte inkomstgaranti, pensioner och annat som faller ut för fullt arbetsföra före detta politiker betalas av hemortskommunen .. det var ju ändå därifrån de kom och det är ju den platsen de limmat sig fast vid hela tiden?

Då kanske det inte skulle kännas fullt så bekvämt att lalla runt med en hobby, sitta hemma och pilla sig i naveln eller ägna tiden åt att författa upprörda blogginlägg om yngre värdelösa partikamrater … om grannen hela tiden är medveten om att det är på hans bekostnad det sker?

Skattebetalarna” … det är ett alldeles för luddigt begrepp för att kännas olustigt, det ser vi ju tydliga tecken på när välbetalda .. oerhört välbetalda .. exministrar inte drar sig för att plocka ut det som är småsummor i sammanhanget, men som representerar nästan en undersköterskelön i verkligheten.

Om undersköterskan bodde inom synhåll, så kanske det skulle kännas liiiiite obehagligt?

Men vad vet jag .. kanske bor det en girig jäkel inom mig som jag ännu inte gjort bekantskap med, eftersom det aldrig funnits särskilt mycket att roffa åt sig??

Kanske skulle jag ge blanka fanken i grannen och börja umgås med kommunalrådet i stället om ersättningen var tillräckligt hög .. ??


DN, DN, Expr., Expr.,

10 kommentarer:

  1. Herregud ja, och betänk då att hela europa är satt i skuld upp över öronen.

    Vad gör de folkvalda då?

    Bråkar, trilskas, smiter undan ansvar för att försöka vinna makten för sig själv alternativt fundera på hur man kan få den vanlige medborgaren att stå för notan.

    Allt ter sig som ett enda pyramidspel tyvärr.

    /Henrico

    SvaraRadera
  2. ja du, Henrico. Det är inte bara välfärssystemen och a-kasseersättningarna som bör ses över.

    Vi kanske borde se över vårt gamla otidsenliga politiska system också?? Och göra en grundlig genomgång av våra myndigheter och anpassa dem till de förutsättningar som gäller i den tid vi faktiskt lever.

    Jag tror inte att det någonsin har gjorts .. allt är precis som du säger .. ett uppblåst pyramidspel.

    SvaraRadera
  3. Är riksdagsmännens ersättning för dubbel bosättning en slags klarleva från när riksdagsmännen hade en betydligt starkare geografisk anknytning?

    "Starkast reagerade riksdagsman herr Andersson i Ovanmyra som [1934] i en riksdagsdebatt direkt kritiserade Nationalmuseums inköp."

    Ljugholt tituleras idag inte "herr Juholt i Oskarshamn".

    Eller.. har svenska riskdagsmän aldrig haft någon reell geografisk anknytning?

    SvaraRadera
  4. Det som retar mig väldigt mycket ibland är att jag får intrycket av att hela samhället genomsyras av att "alla skall ha" gärna i går.

    Vad hände med att först göra rätt för sig, att frivilligt kanske t.o.m avstå saker man egentligen inte behöver (i solidaritetens namn) och om allt skulle skita sig kunna med stolthet kunna kräva sin rätt.

    Notera ordet frivilligt, visst vore det väldigt skönt att kunna leva i ett samhälle där folk frivilligt ställde upp för varandra i stället för att kräva.

    /Henrico

    SvaraRadera
  5. @Henrico: som det är nu så skulle jag nöja mig med att det sattes ett likhetstecken mellan folk och folk, för svenska folket är i riksdagsfolket ögon inte ens i närheten med att de ska behandlas jämlikt. Frivilligt!

    SvaraRadera
  6. Hmm och Henrico .. det jag själv reagerar mest över är att, när sk "vanligt folk" utan större kunnande tar sig in i Sveriges Riksdag för att representera "vanligt folk", så förvandlas de till någons slags oberörbar överhet som ser ner på "vanligt folk" och bemöter dem som mindre vetande korkskallar??

    Hur fasiken går det till??

    Hjärntvätt???

    Gå gärna in på s-info och läs hur partibröderna .. de äldstes gäng .. ser på och bemöter icke-sossar = vanligt folk, och tänk på att det handlar om representanter för ett parti som kallar sig för ett "demokratiskt arbetarparti"!

    Skrämmande!!

    Och svårläst .. språket för tankarna till förra sekelskiftet .. :-)

    Lägg gärna lite särskild uppmärksamhet på Bengt Silfverstrand som har en minst sagt ruggig människosyn.

    SvaraRadera
  7. Johan .. som jag förstår det måste riksdagsledamoten kunna stå kvar på sitt partis "lokala" valsedel även efter h*n blivit invald i riksdagen. Annars kan h*n inte ställa upp för omval.

    Därav det dubbla boendet även om vederbörande köper lägenhet och bor heltid i huvudstaden.

    Det måste vara betungande för de stackars riksdagsmännen .. eftersom de helt enkelt MÅSTE ta ut ersättningar som systemet tillåter i solidaritetens namn. ;-)

    SvaraRadera
  8. Det är som jag skrev förut helt uppåt väggarna.

    Jag själv skulle kunna ansöka om ersättning (bidrag) som jag varit berättigad till hela mitt liv. Dryga tusenlappen i månaden faktiskt.

    Det har aldrig slagit mig in att göra detta då jag faktiskt sätter ett stort värde i att visa samhället att jag kan klara mig själv.

    Gissar på att jag skulle vara en urusel politiker. :-)

    /Henrico

    SvaraRadera
  9. Jag är ju så pass gammal att jag har vissa minnen på hur det var förr, när någon kom in i riksdagen.

    Då hade man ett övernattningsrum/övernattningslägenhet som man bodde i på veckorna. Sedan åkte man hem till hemorten och familjen när det blev helg. Oftast jobbade man även med lokal partipolitik. Det fick ske på fredagar eller måndagar, för att det skulle funka med resorna. Vi, dvs folket, kunde vid de tillfällena ha kontakt med "vår" riksdagsman om vi hade några frågor vi ville föra fram och belysa.

    Eller så är jag så gammal att jag minns fel.

    Fast jag gillar tanken att jag ska kunna tala med "min rikdagsman" om jag har något viktigt som rör mig och min hemmaplan och som kanske måste föras upp på riksdagsnivå. Funkar det överhuvudtaget idag att göra så?

    SvaraRadera
  10. Folk för folk eller folk som folk gäller inte längre ens en gång i de kommunala valen. Vilka partier man tillhör är egalt för beteendet är det samma vart man än hör hemma.Korkade partimyror knackar dörr,jobbar i valstugor e t c sedan kommer valet och då dyker de upp:de som skall ha vissa förhandsbokade kommunstolar.Varför de skall ha dom är oklart men deras är de.Myrorna kan få sköta sådant som att sanera staden på affischer.Särskilt tillgängliga är de inte heller - vi lär inte kunna stämma träff med Kalle från Sillboda eller Stina från Byhålan längre.

    SvaraRadera