Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

söndag 3 mars 2013

Jag måste nog vara lite lagom förbannad ..


.. för att ha behov av att blogga, har jag insett de här senaste dagarna när jag mått nästan oförskämt bra.

I förrgår försökte jag uppbåda lite hederlig upprördhet när jag satt i bilen och lyssnade på P1:s Människor och tro, ett program de envisas med att sända när jag regelbundet sitter en timme i bilen. Jag lyssnade på en representant från svenska kyrkan som talade om dem som var absolut längst ner i samhället, de som inte kunde påverka sin situation, som aldrig kunde gå ut i samhället som alla andra, som fråntagits alla rättigheter och som led av isolering och rädsla.

Nu talade hon om de papperslösa, men hon kunde lika gärna ha talat om alla våra äldre som "vårdas" på grund av åldersrelaterade handikapp. Alldeles nyligen dog en kvinna av svält på ett kommunalt äldreboende och i detta ögonblick sitter det förvirrade, olyckliga demenspatienter isolerade i lägenheter där varje ljud är skrämmande och verkligheten obehagligt overklig.

Men när det ska manifesteras eller demonstreras så är det aldrig den gruppen som drar till sig något större intresse? Det är inte heller så populärt att dra igång stora galor för att fästa blickarna på vad som händer med våra föräldrar, mor/far-föräldrar eller på vad som väntar oss själva så småningom?

Aldrig hör jag någon uppmana till offentliga demonstrationer mot åldersdiskriminering, den ökande brottsligheten som riktas mot äldre och den ökande utsatthet som de hjälpbehövande äldre lever i? 

Bortsett från de fall som politikerna kan gnugga in i varandras ansikten, förstås. Som POLITISK fråga är de äldre heta i debatten .. men när det gäller de faktiska behoven falnar elden betydligt, eller hur?

Hjälpbehövande människor som inte längre kan fatta sina egna beslut, inte kan påverka sin situation, inte har möjlighet att röra sig utomhus eller i samhället, som är helt utlämnade till myndigheternas godtycke .. människor som förvaras isolerade, understimulerade och .. tack vare sitt svenska medborgarskap .. inte ens kan utvisas när de envisas med att leva längre än vad som är lönsamt.

Hur många skulle demonstrera för dem? Skulle den gruppen ens märkas i folkmyllret på ett torg i Stockholms innerstad?

Men .. usch, det är inget kul med äldre. De påminner alldeles för mycket om vad som väntar i en framtid som vi inte vill erkänna. Då är det bäst med stängda dörrar och rapportering om de senaste vinnarna i Melodifestivalen.

Och hade jag varit lite mer mig själv så hade jag skrivit betydligt mer engagerat om vilka jag anser står längst ner i samhället .. men varför sänka sig själv med hjälp av en fråga som väldigt få engagerar sig i.

I stället så tänker jag fortsätta att må så här bra .. så länge som det håller i sig. Men vad gör jag med den här skrivytan medan det pågår?

När jag läser andra bloggar så ser jag att de löser idétorka eller fysisk frånvaro med hjälp av gästbloggare. Det vore ju en bra idé .. om jag bara hade haft någon intresserad.

I stället så funderar jag på om jag ska utnyttja katten. En gång i världen hade hon en egen blogg som försvann när AB lade ner sin bloggportal.

Kanske kan jag låta henne gästblogga genom att återanvända hennes gamla blogginlägg medan jag själv möblerar om, fixar, grejar, fnattar omkring i omgivningarna eller upptäcker städningsrelaterade saker som borde förblivit oupptäckta, kläder som jag glömt och projekt som plötsligt blivit jätteintressanta.

Kan jag göra så? Eller finns det någon obegriplig bloggregel som säger att det är både vilseledande och rent fusk??

7 kommentarer:

  1. Låt katten vara med.Vadå idetorka? det här var det bästa jag läst på länge.
    Så rätt du har.Nej det är inte fiiiint nog med gamlingar.Fasicken vad förbannad jag blir.Har sett alltför mycket i äldrevården för att inse att det är ättestupan som gäller.Jag vet ett högt berg,det gäller bara att ta sig upp,ner kommer man ju alltid.

    SvaraRadera
  2. De äldre uppskattas inte, är min uppfattning. Deras kunskap tas inte till vara. Deras värderingar respekteras inte. Och deras inblandning i samhället görs inte på deras villkor för fem öre.

    Det vore mycket bättre om man såg dem i arbetslivet mycket oftare. I föreningslivet och ideella verksamheter. Nog tycks det saknas plattformar för dem, kan jag tycka.

    Varför finns det inga jättegamla programledare på tv, om de nu ändå är duktiga, pigga och friska. Och inte heller några radioprogram i stort sett. Vissa pyttesmå lokalkanaler kan ha en del sådant, men då måste man bo i de närmaste kvarteren från sändaren för att höra dem ungefär.

    Nej, det är väldigt trist, och känns inte alls som det kan göra utomlands, där man oftare möter mer varierade åldergrupper.

    \ruggenfutter

    SvaraRadera
  3. Låt du katten komma till tals lite emellanåt. Så du kan ägna din tid åt saker du tycker är roligare emellanåt.
    Bra inlägg i alla fall.
    Kram =)

    SvaraRadera
  4. På det stora hela - i samhället - där är det precis så illa som du beskriver när det gäller våra äldre.
    Men som en liten motvikt och kanske en liten ljusglimt i mörkret måste jag bara få berätta om "våra gamlingar" inom den lilla lokala Missionskyroförsamlingen.
    85-åriga Elon och hans 80-åriga fru Ing-Britt och jag städade kyrkan och tillhörande lokaler i torsdags.
    Visserligen ser de illa och är stela i kroppen men de är minst lika ansvariga som jag för att det ska bli rent!
    Svårt sjuka och och illa ryggskadade Nenne och Monica besöks regelbundet och lämnas mat till.
    Drygt 95-åriga Ingrid och Birger hämtas till tisdagsfiket för att få vara med.
    80-åriga tanterna(3 st) är alltid tillfrågade om de orkar/vill/kan vara med och fixa kyrkkaffe.
    Visserligen är församlingen inte stor (46 själar) men alla tar hand om varandra på ett sätt jag aldrig sett på någon större ort jag bebott.
    Effektiviseringar och begränsningar i "vem som är ansvarig" är alltid av ondo - medmänsklighet och tillhörighet är inkluderande.
    Så borde det funka inom andra grupperingar också - inte bara på liten pyttelokalnivå.

    SvaraRadera
  5. Mångmamma .. vad jag önskar att hela samhället såg ut som det gör på "pyttelokalnivå" där de flesta känner varandra.

    Det känns som om Sverige blivit ett surt, gnälligt och missundsamt land där det mer handlar om vad vi ska HA eller HAR RÄTT TILL än om vilka skyldigheter vi har eller vad vi kan ge eller göra för andra.

    Dessutom stör det mig obeskrivligt att vi aldrig någonsin kan diskutera någonting utan att först utse någon/några som ska bära skuld .. någon/några som det är riskfritt att anklaga och hata?

    SvaraRadera
  6. Bor ochså på pyttelokalnivå och här räknas gammal som ung.Det är också stor skillnad på äldrevård i stora städer ock på mindre orter.Alla syns,är någon.I stora vårdinrättningar försvinner man lätt.Ett större antal anställda gör att man inte känner varandra på samma vis.Jag tror att mindre enheter är på många vis bättre,både vad gäller skola,förskola och i äldrevården

    SvaraRadera
  7. Tack för den vardagsinblicken, Mångamamma. Verkligen en ljusglimt, ja. Verkar se ut så som det borde överallt.

    (Kanske är det bättre med små orter även om resurserna också blir lite mindre. Diskussionerna handlar ofta om att det inte ser precis likadant ut med exakt samma förutsättningar överallt.)

    Agnetha

    SvaraRadera