Jag måste nog vara lite lagom förbannad ..

.. för att ha behov av att blogga, har jag insett de här senaste dagarna när jag mått nästan oförskämt bra.

I förrgår försökte jag uppbåda lite hederlig upprördhet när jag satt i bilen och lyssnade på P1:s Människor och tro, ett program de envisas med att sända när jag regelbundet sitter en timme i bilen. Jag lyssnade på en representant från svenska kyrkan som talade om dem som var absolut längst ner i samhället, de som inte kunde påverka sin situation, som aldrig kunde gå ut i samhället som alla andra, som fråntagits alla rättigheter och som led av isolering och rädsla.

Nu talade hon om de papperslösa, men hon kunde lika gärna ha talat om alla våra äldre som "vårdas" på grund av åldersrelaterade handikapp. Alldeles nyligen dog en kvinna av svält på ett kommunalt äldreboende och i detta ögonblick sitter det förvirrade, olyckliga demenspatienter isolerade i lägenheter där varje ljud är skrämmande och verkligheten obehagligt overklig.

Men när det ska manifesteras eller demonstreras så är det aldrig den gruppen som drar till sig något större intresse? Det är inte heller så populärt att dra igång stora galor för att fästa blickarna på vad som händer med våra föräldrar, mor/far-föräldrar eller på vad som väntar oss själva så småningom?

Aldrig hör jag någon uppmana till offentliga demonstrationer mot åldersdiskriminering, den ökande brottsligheten som riktas mot äldre och den ökande utsatthet som de hjälpbehövande äldre lever i? 

Bortsett från de fall som politikerna kan gnugga in i varandras ansikten, förstås. Som POLITISK fråga är de äldre heta i debatten .. men när det gäller de faktiska behoven falnar elden betydligt, eller hur?

Hjälpbehövande människor som inte längre kan fatta sina egna beslut, inte kan påverka sin situation, inte har möjlighet att röra sig utomhus eller i samhället, som är helt utlämnade till myndigheternas godtycke .. människor som förvaras isolerade, understimulerade och .. tack vare sitt svenska medborgarskap .. inte ens kan utvisas när de envisas med att leva längre än vad som är lönsamt.

Hur många skulle demonstrera för dem? Skulle den gruppen ens märkas i folkmyllret på ett torg i Stockholms innerstad?

Men .. usch, det är inget kul med äldre. De påminner alldeles för mycket om vad som väntar i en framtid som vi inte vill erkänna. Då är det bäst med stängda dörrar och rapportering om de senaste vinnarna i Melodifestivalen.

Och hade jag varit lite mer mig själv så hade jag skrivit betydligt mer engagerat om vilka jag anser står längst ner i samhället .. men varför sänka sig själv med hjälp av en fråga som väldigt få engagerar sig i.

I stället så tänker jag fortsätta att må så här bra .. så länge som det håller i sig. Men vad gör jag med den här skrivytan medan det pågår?

När jag läser andra bloggar så ser jag att de löser idétorka eller fysisk frånvaro med hjälp av gästbloggare. Det vore ju en bra idé .. om jag bara hade haft någon intresserad.

I stället så funderar jag på om jag ska utnyttja katten. En gång i världen hade hon en egen blogg som försvann när AB lade ner sin bloggportal.

Kanske kan jag låta henne gästblogga genom att återanvända hennes gamla blogginlägg medan jag själv möblerar om, fixar, grejar, fnattar omkring i omgivningarna eller upptäcker städningsrelaterade saker som borde förblivit oupptäckta, kläder som jag glömt och projekt som plötsligt blivit jätteintressanta.

Kan jag göra så? Eller finns det någon obegriplig bloggregel som säger att det är både vilseledande och rent fusk??