Negativt tänkande?

Jag arbetade en gång tillsammans med en kvinna som var väldigt vacker, strukturerad, målinriktad och kontrollerande. Eftersom vi båda bodde på samma lilla ort så var vi flyktigt bekanta innan och hade därför ganska stor insyn i varandras liv.

Hennes målsättning var klar och uttalad. Ett arbete att vara stolt över, en bra man med god inkomst, äktenskap, barn .. helst 3-4 stycken, villa med sjönära läge och stor tomt, ett stort socialt umgänge med middagsbjudningar och en egen karriär.

Det var så det skulle bli.

Den förste som kvalade in som äktenskapskandidat slet sig, helt oväntat, av någon obegriplig anledning. Hon kunde aldrig förlika sig med det eller förstå varför, han var ju så perfekt och hon ville verkligen, verkligen leva resten av livet med just honom?

Men .. som det brukar göra .. så dök det upp en ny kandidat. I och för sig så var han inte en lika klar fullpoängare som den som försvann, men å andra sidan så var han lång och snygg, hade ett eget brustet förhållande i bagaget och förstod hur "skör" hon var, hade segelbåt, tävlade till och med tillsammans med människor som levde i "rätt" samhällsklass och hade stor bekantskapskrets. Hon var själv inte intresserad av friluftsliv eller segling, eftersom det både var obekvämt och ohygieniskt enligt hennes uppfattning .. men en stor segelbåt är alltid trevligt att svänga sig med i umgängeslivet.

Så det blev både bröllop och graviditet .. och sedan var det slutseglat för hennes del.

Nu blev det ju inte så mycket umgängesliv eftersom både huset och det välavlönade arbetet lyste med sin frånvaro. Förhållandet och det "sköra" tillståndet krävde dessutom så mycket närvaro av maken att han långsamt förlorade både sina vänner och sina fritidssysselsättningar och hon saknade egna vänner att ersätta dem med.

Hon var besviken .. och blev gravid igen.

Så vände turen. Hon fick ett jobb med goda karriärmöjligheter och paret fick hyra en villa .. dock utan sjönära läge .. men med stor tomt. Hennes man som var nöjd med sitt arbete och med att vara backup i hemmet under hennes strävan att klättra på samhällstegen, var en ömsint och närvarande pappa, men skötte hushållet på totalt fel sätt. Hängde tvätten fel, staplade disken fel i diskmaskin och skåp, städade fel och otillräckligt, såg på sport på tv när hon strök underkläder, var inte tillräckligt intresserad av middagar och sammankomster på helgerna .. kort sagt han uppfyllde inte förväntningarna, trots att han dyrkade marken under hennes fötter.

Hon läste relationsböcker och plockade ut de bitar som passade in på hans tillkortakommanden och fattade aldrig varför han inte insåg hur väl de stämde in på hans beteende.

Om det fanns något som stämde in på hennes eget sätt att hantera relationen så tror jag inte att hon läste det. Hon VISSTE hur hon ville ha det och vad som var rätt och vad som var fel.

Hon krävde egentid .. och fick det. Hon krävde "vuxentid" .. dvs barnfria middagar på restaurang, för att tala ut om känslolivet .. och blev besviken. Hon krävde och han lade sig platt.

Hon ville ha ett barn till och han tvekade.

Och hon sa .. varför försöka hålla liv i ett förhållande där det inte längre klickar mellan parterna?

Men vad är det som är fel? .. undrade jag som inte riktigt såg problemet.

Han talar inte med mig utan svarar bara om jag säger något .. och då säger han bara fel saker.

Men vad vill du att han ska säga?

Det vet jag inte .. men jag vill att han ska tala om vårt förhållande och om hur han känner och hur allt ska bli.

Men kan du inte göra det själv?

Jo men då kommer han bara med en massa åsikter som motarbetar det som skulle kunna lösa hans problem.

Hans problem?

Ja, han har känslomässiga problem! Och dricker öl på kvällen! Om han bara kunde förstå att han måste ändra sig så skulle vi ha ett perfekt förhållande.

Men du tar dig ju gärna ett glas rött på kvällskvisten? Och något måste ju ha varit bra från början, annars hade du väl inte gift dig med honom? Kan du inte försöka minnas det?

Jag trodde att han var en annan än den han visade sig vara.

Så du tyckte inte att han var så bra ens då?

Nej .. jag hade helst velat gift mig med XX. Men jag trodde han skulle ändra på sig när han fick familj.

Tycker du inte att du borde ha berättat det för honom .. innan?

Men det tyckte hon inte alls .. för han kunde ju faktiskt ha blivit någon annan, om han bara ansträngt sig aldrig så lite.

Och jag .. som nätt och jämt kände hennes man .. såg hur han förminskades, slutade skratta, förlorade alla sina vänner och all kontakt med segelsporten, fick byta arbete för att vara till hands, förändrades till en nervös person som försökte uppfylla outtalade krav .. och misslyckades igen och igen och igen.

Och drack mer och mer öl om kvällen.

Slutligen kastade hon ut honom och han knäckte totalt.

När han så småningom reste sig krävde han dessutom att få delad vårdnad om barnen och vägrade att låta henne behålla bilen, om hon inte övertog avbetalningarna. Hon blev fruktansvärt upprörd.

Utan underhåll och total kontroll över barnen så hade hon ju inte råd att bo kvar i huset .. och var skulle hon då ha sina middagsbjudningar för de vänner som hon skulle få möjlighet att skaffa sig nu när hon äntligen blev av med det enda som var fel i hennes liv?

Det blev minst sagt turbulent. Det gick ut över jobbet och utan backup i hemmet kunde hon inte uppfylla de löften som hon så frikostigt gett. Barnen blev sjuka, fick problem som krävde hennes uppmärksamhet, samtalen med alla myndigheter, dagis och skola likaså och arbetskamraterna var så less på skildringarna från skilsmässohelvetet att de tog långa omvägar. Skilsmässan tog liksom inte slut när den tog slut utan fortsatte i evigheters evigheter.

Villan fick ersättas av en lägenhet i ett mindre attraktivt område i den lilla staden, mannen fick sin umgängesrätt och vägrade redovisa timme för timme vad han gjorde när han var med sina barn och till råga på allt så träffade han en ny kvinna som barnen älskade.

På jobbet blev det mer och mer ansträngt. De som inte höll med var fiender som skulle baktalas eller ignoreras, en del av hennes arbetsuppgifter lämnades till andra och för att bibehålla kontrollen, så motarbetade hon det och gömde undan arbetsuppgifter för att försöka ta tillbaka någon form av karriärmöjlighet .. och gjorde sig alltmer illa omtyckt och svår att samarbeta med. Till slut så hade hon målat in sig ett hörn där hon var mer eller mindre tvingad att sluta.

Från att ha haft allt hon drömt om lyckades hon alldeles på egen hand rasera varje enskild del bara genom att fokusera på det som hon personligen, och utan hänsyn till hur det såg ut för någon annan .. trodde skulle bli bäst för henne själv.

Jag tänker på det när jag läser om att missnöjda människor reagerar och tror mest på negativa budskap som förstärker deras egen offerroll och när jag ser hur AB satsar på en resa genom landet som enbart verkar ha till syfte att belysa allt som har gått fel, kan gå fel, kan tänkas ha förändrats åt fel håll eller har förändrats på något annat sätt som inte motsvarar det som fungerade så bra ... förut.

Om vi är missnöjda och bara söker felen utanför oss själva, kräver att allt och alla andra ska förändras och inbillar oss att lösningarna enbart är att förkasta det som finns och ersätta det med förverkligandet av drömmar om det vi bestämt att vi har rätt till .. utan hänsyn till hur det drabbar andra .. ja, då är risken stor att vi står där en dag och har förlorat allt. Ensammare och mer missnöjda än någonsin.

Möjligen kan vi suga på att vi faktiskt hade det rätt bra beviljat innan .. men den karamellen smakar nog rätt surt.

Det finns bra och dåliga sidor hos allt och alla. Det är upp till dig själv vilket du fokuserar på, eller hur?

Det händer bra och dåliga saker i hela landet och om vi bara matas med det som fungerar illa, försvinner helt eller går åt helsike så tror vi att allt är förlorat.

Men om någon gör en annan resa genom Sverige och letar efter det som är unikt, nyskapande och bra på varje liten ort, så är jag helt övertygad om att vi skulle få en helt annan bild.

Jag skulle kunna måla en sann bild av min egen lilla plats på jorden, som är totalt nattsvart och hjärtskriande tragisk om jag vill. Men jag kan också skildra samma plats som paradiset på jorden och den blir lika sann. Det bestämmer jag själv och sanningen ligger någonstans mitt emellan och är helt beroende av vem som ser den och i vilken dagsform vederbörande är för ögonblicket.

Precis som i ett hyfsat normalt fungerande förhållande, en hyfsat normal skilsmässa eller i ett hyfsat normalt samhälle.

DN,