Ögonblicksbild från en landsväg..

Jag går vägen fram med hunden. Vägen är smal och går genom en allé med åkrar på ena sidan och skog på den andra. De enda som jag brukar möta är de andra boende, bilister som ska till kyrkan och fotvandrande, ryggsäcksförsedda ungdomsgrupper med hurtig ledare. Alla andra är Främlingar och så fort någon Främling nalkas så undrar vi .. VEM är det där? Vart ska h*n? .. och varför är h*n just här?

Men av någon anledning så hälsar vi alltid artigt på alla vi möter .. även om det är en Främling med misstänkt utseende. Så gör man bara .. kanske gör man så i sta´n om man stängs in i en hiss tillsammans med en Främling också?

Bilar som kör förbi lite långsamt och misstänkt får nästan alltid sitt bilnummer uppskrivet av någon nu för tiden. Man vet ju aldrig?

Så där går jag och min hund. Solen skiner och det är så där höstvackert att om någon avbildade det så skulle det vara dålig konst. Hötorgskonst som det kallades en gång i tiden när det såldes idylliska landskap för att ha över soffan.

Längst bort på vägen nalkas en okänd, lång man i 45/50-årsåldern. Milly, som känner igen en Främling på mils avstånd, stramar upp sig och visar med hela kroppen att han är under bevakning.

Och så möts vi .. HEJ! .. och han går några steg, vänder sig om och säger .. vilken fin hund!

Och då måste det förstås hälsas, eftersom fin hund är något som Milly begriper.

När det är avklarar vänder sig mannen till mig och säger .. jag undrar varför man tycker att det är så trevligt att gulligulla med hundar?

Och jag svarar spontant .. därför att alternativet inte skulle ge samma trevliga resultat.

Och där blev det lite osäker stämning .. var jag ironisk, humoristisk eller inte? Det var vi lika osäkra på båda två. Så vi skildes under tystnad och gick var och en till sitt.

Så nu ska det bli spännande att se om detta var någon nyinflyttad, en förbipasserande Främling eller någon som skulle ta sig till bussen efter ett besök på kyrkogården.

Det känns lite som om jag borde förklara mig på något sätt?