Att välja eller inte välja? Plikt eller rättighet? ..

.. Självändamål eller engagemang? Det är frågor som tas upp i en ledare i DN vars budskap ”de politiska partierna bör begrunda, under Järvaveckan och alla andra veckor”.

”Något påtagligt politikerförakt finns det inte. Engagemanget för politiker är för svagt för att uppbåda något förakt” .. citerar skribenten någon som tidigare har sagt eller skrivit det åt SVT.

”Det talas ibland om de flytande väljarna som oinformerade, hattiga och illojala, förvirrade ”Hallsbergsväljare” som klivit av tåget och inte fattar att de måste hoppa på ett annat. Men de är ingetdera. De har bara svårt att identifiera sig med ett enda parti. Detsamma gäller ickeväljarna” .. konstateras det i DN. För ”om en röst inte motsvaras av ett faktiskt engagemang är den varken mer eller mindre demokratisk än den röst som aldrig gör sig hörd”.

Spelar det verkligen någon roll vad väljarna än gör?

För även om de är aldrig så engagerade, pålästa och måna om det demokratiska systemet så är ju risken överhängande att de vaknar upp efter valdagen och upptäcker att det politiska block som de engagerat kämpat mot under en hel valrörelse ”vinner” regeringsmakten med hjälp av deras egna röster som det egna alternativet skänker bort för att slippa besvär ”nästa mandatperiod”?

Andra engagerade väljare som en hel valrörelse har fått höra hur obildade, korkade och onda de är eftersom de vill ha svar på frågor som alla partier utom ett inte ens vågar ställa förrän fyra år senare, kan också upptäcka att deras röster inte ens är värda pappret de är tryckta på, eftersom deras företrädare ”inte får vara med” i det riksdagsarbete som skattebetalarna betalar dem för?

De ”flytande” väljarna, ”soffliggarna” och de ”som inte fattar”, är det de som är oansvariga och oengagerade?

Eller kan det faktiskt vara så att politiken har blivit ett ”enkelt jobb” för förutseende ungdomsförbundsmedlemmar som aldrig i livet skulle kunna få ett annat arbete med lika höga lön och samma generösa villkor?

Det är inte Sverigedemokraternas ”fel”, inte soffliggarnas ”fel” och inte väljarnas ”fel” att opinionssiffrorna pekar åt ett annat håll än vad journalisterna har bestämt. Varför kräva engagemang av väljarna när politikernas lojalitet verkar ligga någon annanstans än hos dem?

Bristen på ”faktiskt engagemang” kan kanske bero på att den elit som består av media, politiker och kulturarbetare kan liknas vid oinformerade, hattiga och illojala, förvirrade ”Hallsbergsresenärer” som klivit av tåget och inte fattar att de måste hoppa på ett annat som leder i den riktning som väljarna valt åt dem?