Jag har hängt tvätt och sällskapat med riksdagen större delen av dagen, .

.. eller närmare bestämt tillsammans med de riksdagsledamöter som har debatterat Ökade tillståndskrav och särskilda regler för upphandling inom välfärden och Extra ändringsbudget för 2018 - Ny möjlighet till uppehållstillstånd.

Det är inte utan att jag mår lika illa som jag brukar göra när jag överkonsumerat bakelser eller något liknande.

Något har jag i alla fall fått ut av det hela. Om jag någonsin haft det så har jag nu för evigt tappat tron på att vänsterpartierna någonsin kommer att förstå att ”vanliga människor” inte är en svagbegåvad massa som inte kan tänka själva utan bara längtar efter att Någon Annan ska sätta sprätt på deras egna pengar.

Det hat och det förakt för ”de Rika” – dvs de som inte förlitar sig på de välavlönade representanterna för Staten – som i synnerhet Vänsterpartiet ger uttryck för får mig att känna en djup och innerlig tacksamhet för att det dels är val redan om drygt tre månader och dels för att det sent omsider ser ut att blåsa lite mer hälsosamma vindar.

Så kom då debatten om de ensamkommande vuxna barnen. Jag har aldrig någonsin hört så många politiker uttrycka sig så empatiskt, generöst, ömsint, förstående och deltagande när det gäller funktionshindrade barn och vuxna och deras familjer som tvingas arbeta heltid för sin försörjning samtidigt som de på heltid vårdar/vakar över sina barn, dementa vars barn tvingas vara föräldrar både för sina egna barn och sina föräldrar, fattiga pensionärer som efter ett arbetsliv inte längre har råd att gå till tandläkaren och tvingas till ofrivillig ensamhet i vad som nästan kan kallas för misär, cancerpatienter som förtvivlar i en kö som alldeles för ofta leder till döden i stället för behandling, ungdomar med psykiska problem och självmordstankar som i bästa fall erbjuds isolering i ett kalt rum på en avdelning där de enda de träffar är i samma eller sämre situation eller i sämsta fall lyckas och tar sina liv när föräldrarna arbetar eller unnar sig några timmar eget liv.

Jag fick nästan en klump i halsen och tårar i ögonen när jag insåg att det faktiskt är fullt möjligt för våra riksdagsledamöter att se andra som levande fullvärdiga människor med behov och känslor.

Men varför nu? Varför aldrig annars?

I dag strösslades med tacksamhet över alla som – mot betalning - ”ställt upp” och erbjudit de ”ensamkommande” någonstans att bo, men är det någon som kan påminna sig ett enda empatiskt, deltagande, förstående, tacksamt ord riktat till de poliser, läkare, sjuksköterskor, lärare och socialsekreterare som arbetar sig sjuka för att få välfärden att åtminstone fungera någotsånär?

I stället kommer krav på nedskärningar i sjukförsäkringen för dem som går sönder och hamnar i en utmattningsdepression?

Jag anser att lagen ska gälla lika för alla och att de som enbart visar empati, deltagande, förstående och medlidande för särskilt utvalda, i stället för alla som är svaga och utsatta inte är värda det förtroende de fått av väljarna.

.. och precis nu, medan jag skriver det här, ser jag Gustav Fridolin debattera med Jimmie Åkesson i TV4 och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på att en av dem är, och vill fortsätta att vara, minister i vårt lands regering.

Respektlöshet är väl vad som kännetecknar årets valrörelse. Våra politiker visar upp bristande respekt för varandra, för de medborgare de påstår sig vilja ta ansvar för och framför allt för väljarna som de verkar betrakta som handelsvaror vars röster de kan stjäla från varandra genom att använda sig av falska löften, påstådda hot eller använda efter eget godtycke oavsett vad de lovat innan de fick tillgång till dem.

2014 hade jag en oerhörd beslutsångest inför valdagen, men det våra folkvalda har bjudit på under nästan tre och ett halvt år har gjort att jag redan nu har bestämt mig och därför kan lugnt luta mig tillbaka och den dokusåpa som valrörelser riskerar urarta till.

Det känns rätt skönt.