Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

söndag 17 juni 2018

Vår inre nioåring.


Maken står vid matbordet och häller upp lemonad från en flaska som är ungefär lika stor som glaset.

Han har hunnit halvvägs och är djupt koncentrerad och jag förstår att han har släppt fram sin inre nioåring. Lemonaden SKA ner i glaset, även om det bara kommer att vara ytspänningen som gör att de sista dropparna inte rinner ner på bordet.

Han har ingen aning om att jag tittar på.

Mycket nöjd beskådar han sitt verk, ALLT fick plats och det blev till och med tillräckligt många millimeter kvar, så att han kunde höja glaset i stället för att tvingas förnedra sig till att böja sig ner och sörpla i sig från ytan.

Jag applåderar.

Han tackar och bugar.

Och vi skrattar åt hur ofta vi släpper fram den där nioåringen även långt upp i åren.

Var gång vi skyller på någon annan, trots att vi vet att felet är vårt eget. Var gång vi pillar på något som är trasigt så att det går sönder lite till eller kladdar ner oss med något som vi bara måste få veta om det är torrt eller fortfarande vått. När vi ljuger för att slippa ta ansvar, trots att alla både vet och ser att sanningen är en helt annan, när vi lovar något vi varken kan eller har för avsikt att hålla eller påstår att vi vet något som vi egentligen inte har en susning om vad det handlar om.

Eller när vi höjer någon till skyarna bara för att få vara med och slippa befinna oss längst ner i hackordningen eller tittar åt ett annat håll för att slippa bli inblandad i något som vi inte törs hjälpa någon annan med och när vi förklarar att ”vi ALDRIG skulle göra som de som gör fel” och raskt gör precis just det, när ingen tittar på.

Då blir vi den där osäkra rädda nioåringen som är för stor för att ständigt övervakas av föräldrarna och för liten för att hantera en vuxensituation.

Märker du hur vi låter? .. säger jag plötsligt till Maken. Vi står just nu och beskriver hur våra politiker beter sig under årets valrörelse? Där har vi verkligen ett gäng som har nära kontakt med sin inre nioåring just nu!


1 kommentar:

  1. Hej.

    Hihi, man känner igen sig, minst sagt.

    I den inre nioåringen alltså, inte politikerna.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    SvaraRadera