Karantän-kaos

Jag har alltid trott att jag skulle trivas alldeles utmärkt som eremit. En tillvaro helt befriad från störande krav eller påtvingade sociala kontakter, helt och hållet bara för mig själv, måste ju helt enkelt vara fullständigt underbar. Åtminstone under kortare och självvalda perioder?

Fel, fel, fel!

Redan efter två veckors ”frivillig” karantän, tillsammans med Maken, Hunden och Katten, började jag nästan att klättra på väggarna av ren frustration och tristess. Det finns gränser för hur roligt det är att laga nya maträtter eller baka kakor eller bullar, särskilt när man är två som nästan slåss om nöjet, och vad är det egentligen för mening att göra någonting alls när det ändå inte finns någon att visa upp det för?

I fredags var min frustrationsnivå på topp och jag gick nästan och letade efter något som kunde framkalla ett gräl eller åtminstone ge en anledning till någon form av urladdning.

Maken bestämde sig för att både jag och Hunden behövde en rejäl långpromenad i brist på annan syssselsättning. ”Har vi tur så kanske vi möter någon dum j*vel som du kan slå på k*ften”, sa han förhoppningsfullt.

Katten fick stanna hemma och ute, eftersom han var våldsamt sysselsatt med att mörda något stackars djur i ett större buskage utanför tomten.

Jag önskade, önskade att vi skulle möta NÅGON, precis vem som helst, som vi kunde byta några ord med, men förgäves. ”Varför händer det INGENTING?” .. klagade jag bittert på hemvägen.

NU vet jag att det är farligt att uttrycka sådana önskemål.

Det första vi såg när vi kom hem var Katten som satt under bänken på verandan och såg konstig ut. Det andra var något luddigt, kladdigt, vältuggat och lååångt som han hade kräkts upp på dörrmattan.

Något senare upptäckte vi att hans ena ben var betydligt större än tidigare och insåg att det som vi städat undan var förmodligen en fd huggorm.

Så jag måste erkänna att jag blev bönhörd med råge. Det har tydligen sina nackdelar att bo så nära en kyrka som vi gör?

Att få tag i en lokal veterinär på långfredagen var inte att tänka på, vi har åtta mil till närmaste djursjukhus och när den nätveterinär som beskådade skadan varnade för att ”han kan förlora tassen”, insåg vi att nöden inte hade någon lag .. vi var tvungna att åka till Stockholm.

Pesthärdens centrum!

Det blev så att säga lite mer aktion än vad jag hade tänkt mig.

Väl där lämnade vi katt och katt-transport utanför dörren och fick sitta och bevaka den tills en djurvårdare kom och plockade in honom. Veterinärkontakten fick vi ta i bilen och efter ett drygt dygn upprepade vi det hela, fast i omvänd ordning.

Den Förskräcklige Maurice var chockad, SKADAD och förmodligen biten på flera ställen plus att han i stridens hetta också lyckats få en reva på hornhinnan på vänster öga.

Så där kom aktiviteterna slag i slag. Ögat skulle droppas, smärtstillande medicin skulle sprutas in under tungan fyra gånger om dagen och som vanligt har jag ett rivsår från varje tillfälle på höger hand. Ett är faktiskt riktigt imponerande infekterat och kräver i sin tur lite omsorg.

Den Ömklige Maurice krävde närhet och omsorg som kompensation för den förnedrande behandling han utsatts för. Att bli rakad på flera ställen på kroppen och levererad som ett paket till helt okända människor utan stöd från oss har tydligen satt sina spår.

Han envisades med att ligga eller sitta på mig dygnet runt, till och med när jag stod upp eller gick omkring, men nu anser han själv att han är fullt frisk och helt i stånd att sköta sig själv – UTOMHUS!

Problemet är bara att veterinärrekommendationerna säger att ”det är viktigt att ett huggormsbitet djur får vila i ungefär 2 veckor efter bettet och att djuret inte utsätts för hård ansträngning inom en månad. För katter är det svårare att kontrollera deras aktivitet, men man bör inte uppmuntra lek och hålla dem inomhus”.

EN MÅNAD!

Det har ännu inte gått en vecka och vi har redan problem?

Den Förskräcklige själv anser att han redan nu är fit for fight och står som limmad vid ytterdörren och skriker större delen av sin vakna tid och jag bara längtar efter långtråkighet, tystnad och tristess.

Man ska nog vara försiktig med vad man önskar?