Spänning och social samvaro i karantäntider.

I våra nya karantänrutiner ingår ett oerhört nervpåfrestande besök på ortens livsmedelstempel exakt klockan 7 på söndagsmorgonen.

Det är inte bara smittorisken som skapar problem. Tidpunkten är inte den bästa heller. Att gå upp redan klockan sex är så onormalt för mig att jag upplever det som att jag varit i farten i minst två dygn, när jag till slut får landa i sängen på kvällen.

Sedan blir det hela inte bättre av att de flesta varorna är slut eller har ett onödigt kort sista-datum på söndagar, men det är förmodligen också förklaringen till att det bara är några få ”redan dödförklarade åldringar” som smyger som skuggor mellan varumontrarna?

Jag känner mig som pånyttfödd på måndagsmorgnarna när det är en hel vecka kvar till nästa farofyllda expedition.

Men vår andra nya rutin sker på lördagen. Vårt hela sociala liv!

Då tar vi med oss vår Rackarkott och åker hem till dottern för att ta en timslång promenad runt en sjö i hennes närområde. Vi avstår från kramande och närhet .. suck! .. men pratar och skrattar desto mer, och så åker vi hem igen.

Jahaja det var det .. och inte syns det någon förändring hur vi än försöker tänka positivt och framåt.

Men när livet står på paus och friheten blivit märkbart begränsad, då betyder även små äventyr och händelser väldigt mycket.

I lördags mötte vi till exempel DORIS! Det var en oförglömlig bekantskap.

Vår promenad är ju inte helt och hållet vår egen. Vi möter andra hundägare, vandrare och joggare också och särskilt Rackarkotten uppskattar dessa möten, eftersom hon är en vänlig själ som gärna vill hälsa på eller värdera allt och alla hon möter. Även om det sker på 2 meters avstånd.

Så plötsligt så ser vi två bastanta damer i den nya riskgruppen som kommer gående med inte mindre än fyra hundar, två golden retriever, en liten tuss av obestämd härkomst och en minst lika bastant och storvuxen rottweiler-variant.

Det hela såg liiite komplicerat och okontrollerat ut, särskilt på en så smal grusväg, så vi klev tjänstvilligt ner i diket för att släppa fram gruppen.

Den första damen, med tre hundar, kom inte längre än jämsides med oss. Den andra kvinnan vrålade - PASSERA! -  FORT! - samtidigt som hon med alla krafter försökte hålla fast sin hund som dräglande, morrande och våldsamt försökte få närkontakt med vår Rackarkott. Och även fast hon är en vänlig själ, så är hon inte en mesig hund som tackar nej till ett rejält slagsmål även om det, som i det här fallet, knappast kunde ha slutat till hennes fördel.

Vi kom ingenstans, den första kvinnan och hennes tre hundar stod i vägen och kom inte heller någonstans eftersom hennes hundar tyckte att vi var ett kul gäng därnere i diket.

Kvinnan med rottweilern skrek DORIS!!

Doris vägrade att lyssna och gjorde sitt bästa för att befria sig från det onödiga bihanget.

Doris var INTE glad och Doris var inte välvilligt inställd.

Det var bortom allt tvivel att Doris inte uppskattade vår närvaro och damen i andra änden av hennes koppel kasade desperat runt i gruset och ropade DET ÄR INTE MIN HUND!!

???

Och?

Den informationen hade vi kunnat klara oss utan.

Till slut uppenbarade sig en liten öppning mellan de två mötande hundrastarna och vi mer eller mindre bar vår egen hund förbi den vid det här laget vrålförbannade Doris vars andedräkt nästan kändes mot benen.

Jag tror att det kanske är bra med lite spänning ibland? Liiite förhöjt blodtryck och ett starkt stresspåslag kan väl aldrig vara fel när livet i övrigt är så stillastående att man nästan möglar av ren tristess?

Men, trots att det gav lite spänning åt tillvaron, vill jag inte påstå att någon av oss ser fram emot att möta Doris igen.