Årets julklapp – Bulletin.nu.

 

Som jag har längtat, letat och önskat att hitta en plats där det är möjligt för en helt vanlig tant, från landet utanför storstaden, att uttrycka åsikter, funderingar, besvikelse eller upprymdhet utan att vara rädd för hat-drev från oliktänkande som är enögt övertygade om att de äger Sanningen, den Rena Sanningen och inget annat än den Verkliga Sanningen, amen.

Så sent som 2008/2009 var det faktiskt möjligt att ha det utrymmet i kommenterarsfältet på diverse frispråkiga bloggar utan politisk hemhörighet. Sedan blev SD ett parti att räkna med, vanliga människor potentiella SD-väljare och därefter gick det raskt nedåt och nu för tiden är det ytterst få som ens kommenterar.

I och för sig kan det sistnämnda bero på att det jag skriver har blivit mindre intressant och läsvärt, men ändå. Det är ju inte direkt samtal i kommentarsfälten eller på twitter nu förtiden, utan mer bekräftelse eller bekännelse till skribentens uttryckta åsikt. Men samma ängslan som jag själv känner när jag redigerar mina egna bloggposter till menlöshetens gräns ser jag ju också på många ledarsidor och i krönikor i våra stora statsbidragsberoende dagstidningar.

När Peter Wolodarski tillträdde som chefredaktör för DN deklarerade han att han tänkte driva en agendasättande journalistik. Dvs driva läsarna i ”rätt” riktning. Jag kan nästan tycka att vi numera har en agendasättande yttrandefrihet som ständigt bevakas av en arme av åsiktspoliser från den "rätt-tänkande" åsiktsbubblan.

Det är inte roligt. Framför allt är det otroligt hämmande när det gäller humoristiska rapporter från en vanlig människas vanliga liv. Det finns snart inte ett enda område där inte ett oövertänkt ord kan kränka en hel hatisk grupp som vigt sina liv åt att söka efter just denna kränkning, oavsett hur, när eller av vem det uttalats.

Nu har sådana som jag fått en ny nättidning.

TACK!!

Att läsa de allra första artiklarna var som att öppna fönstret och andas frisk luft och det var nog fler än jag som kände samma befrielse eftersom den statsunderstödda journalistkåren uttalade besvikelse över innehållet.

Jag kommer att prenumerera så fort jag listat ut hur och hur mycket. Jag kommer att lyssna och prenumerera på Ivar Arpi i Radio Bullelin och jag kommer att hålla tummarna för att den här satsningen kommer att ge den utdelning som grundarna förväntar sig.

Men det beror förstås på hur många som tänker som jag? Hur många som vill ha ett öppet samtal om hur samhället har förändrats de senaste 10 åren och om hur vi bör agera för att det ska bli bättre, och framför allt tolerantare.

Och då menar jag verkligen öppnare och tolerantare för alla och inte bara för ”särskilt utsatta” eller ”offerförklarade” grupper som till 100% är ekonomiskt beroende av statens generositet med skattebetalarnas pengar.

LÄS BULLETIN.nu. Prenumerera eller ge stöd till tidningen, för är det något som vi verkligen behöver så är det orädda röster i den samhällsdebatt som snart ingen vanlig människa törs delta i.

KL 15:20 .. Jag verkar ha underskattat de regeringstrognas rädsla för oliktänkande och okontrollerad åsikts- och yttrandefrihet:

.. och eftersom jag inte vill göra några maskeringar i tiggartweeten så måste jag ju i anständighetens namn komplettera med: 

Och det tog inte lång tid innan jag hittade original-budskapet och svaret från Bulletin som tillsammans bekräftar behovet av en oberoende nättidning för den som vill se med båda ögonen.