Corona-liv – att vistas utomhus är uppiggande?

 Det är en märklig upplevelse att upptäcka att friheten att göra och upptäcka nya saker utanför hemmet har blivit kraftigt begränsad, nästan helt obefintlig. Att möjligheten att umgås spontant och oförberett med vänner och bekanta har blivit ett risktagande som i värsta fall kan kosta dig livet. Allt det där andra som vi roat oss med – marknader, mässor, loppisar, auktioner, utställningar och stadsvandringar är på samma sätt helt utom räckhåll. Det mesta existerar inte ens?

Jag lider av en enorm shoppingabstinens, men till och med näthandeln är förknippad med risker när man som vi bor på en ort med få utlämningsställen av paket. Det är trångt, minst sagt, när det är samma kassa för alla – dem som handlar dagligvaror och de som hämtar eller skickar paket.

Så vad sysselsätter man sig med? Till att börja med ägnade vi oss åt utomhusvistelser, gick i timmar på samma vägar i samma områden med samma hund som vi gjort de senaste 10 åren, men jag måste erkänna att det mer kändes som motion än som upplevelser.

Vi bestämde oss för att pigga upp oss med att gå vilse och följde ortens vandringsled, vek in på ett viltspår och traskade på. Plötsligt befann vi oss i ett område där vi aldrig tidigare satt en fot.

Den första upplevelsen var ju inte så värst uppiggande. De som någon gång bott i området verkar ha haft just det här området som soptipp.

Men det blev bättre när vi väl tagit oss uppför en rätt krävande backe och börja traska nedåt efter ett helt annat viltspår.

Ibland kan man undra varför träd växer som de gör. Just på den här platsen var det onormalt många som vid något tillfälle böjt sig och senare rätat upp sig igen?

Vi hittade svamp och jag älskar fingersvamp, väl förvälld och brynt i stekpannan, medan Maken avskyr samma svamp och ser den som en hälsofara, så den fick leva vidare på sin egen lilla plats på jorden. Det är ju ändå ett jädrans rensande och pysslande för en svampmacka bara för mig.

Det är rofyllt att vandra i en skog. Du glömmer lätt bort smitta, risker och andra obehagliga grejor medan du tankar dofter, synintryck och ljud. Vem orkar tänka på döden i en levande skog?

Men säg den lycka som är beständig. Även i en skog kan Döden vara påtagligt närvarande. Den här stackars hjorten blev inte särskilt gammal. Kanske blev den skadeskjuten eller trafikskadad och tog sin tillflykt till en trygg plats innan den föll till marken?

Resten av skogens invånare verkar i alla fall ha tagit tillvara på tillfället till ett riktigt kalas. Det fanns spridd hjort över ett förvånansvärt stort område och jag blev lite illa berörd vid tanken på hur de sista minuterna kanske hade varit.

Rackarkotten var i extas och ville släpa hem en bit alldeles egen hjort, särskilt en speciellt tilltalande underkäke (usch) men jag blev lite lagom deprimerad igen innan vi vände om hemåt samtidigt som vi ägnade oss åt lite vadslagning. VEM kunde säkrast säga exakt var vi skulle komma ut på vandringsleden igen? Den med ett omvittnad gott lokalsinne eller den som saknade det totalt?

Ingen vann, men på natten drömde jag att det var bara jag som kunde rädda hela familjen (både levande och döda?) från faror som hotade, trots att jag bara kunde släpa med mig en i taget och hela tiden tappade bort dem som blev kvar och dem som borde var räddade.

Jag undrar om jag kommer att bli som vanligt igen när det här är över, om det någonsin blir det?