Uttråkad, utled, trött, oinspirerad, ointresserad ..

 .. man kan säga vad man vill om det senaste året men ingen kan påstå att det har varit roligt, underhållande eller muntert. Om jag bortser från den grupp som fortfarande orkar förtränga pandemin och roar sig ända in på akuten och IVA.

För mig har det känts som att leva under en grå filt där inte något känts meningsfullt eller engagerande. På ett sätt har det varit nyttig eftersom en hel del ogjorda, tråkiga saker faktiskt har blivit gjorda, efter att ha varit förträngda de sista 10-15 åren eller så. Men det har verkligen inte varit något jag gjort med glädje.

Fast det finns guldkorn även i den djupaste sörjan. När jag röjde upp i högen med sparade tidningar, både våra egna och andras, så hittade jag några från sent 60-tal som jag inser aldrig skulle kunna publiceras i dag. Förmodligen skulle jag bli både steglad och hängd om den politiskt korrekta mobben kom på mig att överhuvudtaget inneha dem. Jag sparar dem till eftervärlden som otidsenliga och olämpliga tidsdokument.

Och om jag någon gång har undrat var den nya tidens lättkränkthet startade så tror jag att jag fann starten på kultursidorna i några gamla DN från 2008, där Maciej Zaremba publicerade en artikelserie om lättkränkthet på Lärarhögskolan. I dag verkar DN tycka att den var så giftig och olämplig att den inte ens får finnas kvar i arkivet och den är därmed inte längre sökbar.

Del ett har förordet .. ”Räcker det att studenten säger ”Jag är kränkt” för att läraren ska ställas i skamvrån? Det verkar så, åtminstone på Lärarhögskolan i Stockholm. Där finns de studenter som anser att det är kränkande att det krävs korrekt svenska av blivande svensklärare. Maciej Zaremba ser en lagstiftning som skulle skydda mot trakasserier vändas till sin motsats”

”Qeer-teorierna kom till som svar på sekler av förtryck. Men på Lärarhögskolan i Stockholm används de för att förtrycka oliktänkande”.. är huvudämnet i del två.

”Visst är det jobbigt när andra inte tycker som man själv. Men är det också kränkande? Och ger det rätt till skadestånd” .. undrar artikelförfattaren i del tre.

Jag läser igenom hela artikelserien och inser att den aldrig skulle hade kunnat publiceras idag. Allra minst i Dagens Nyheter. På tolv år har toleransnivån sjunkit så lågt att ämnet inte ens kan nämnas. Det är egentligen skrämmande och det är synd att jag inte kan återge artikelserien i sin helhet, det hade varit värt både tiden och besväret. Men dessa tre tidningar till hör också dem jag inte kommer att städa bort.

Men man kan ju inte ägna all sin tid åt städning. I en kartong på vinden hittade jag ett större gäng röda julgranskulor som jag av någon anledning slängde i poolen för att få en rolig bild. Jag borde ha provat om de tålde vatten innan jag gjorde det. Resultatet blev en vattenyta täckt av mikroskopiskt små röda flagor och ett större antal julgranskulor som bara fläckvis visade upp en glänsande röd färg.

Och nu helt plötsligt blev dessa sorgliga rester en källa till inspiration och förströelse. Vem hade kunnat ana detta?

Tillsammans med alla gamla nagellacksflaskor jag kunde hitta försatte jag mig i ett nästan meditativt tillstånd, samtidigt som jag skapade mina alldeles egna julgransprydnader.

Nu återstår bara att få familjens tillstånd att hänga upp dem i granen också.