Jag sitter här och retar upp mig på Alex Schulman!

Jag vet att jag borde låta bli .. men jag kan inte hjälpa det.

Alex Schulmans dotter Charlie skriker! Inte för att hon är arg eller ledsen eller har ont .. hon bara skriker för att hon KAN! Förmodligen har hon också listat ut att det är vansinnigt irriterande och ger henne en del efterlängtad uppmärksamhet.

Jag känner igen det. Det finns ingenting som är så frustrerande som ett skrikande barn. Ljudet kryper in under huden, invaderar hjärnan och spränger trumhinnorna. Nerverna blir som fiolsträngar och man vill bara ruska om älsklingen eller slänga in henne i ett låst rum .. men det gör man naturligtvis inte. Man LIDER .. behärskat!!!

Tills det brister och, åtminstone jag .. och Alex .. skriker tillbaka!!

Så långt är jag med.

Men Alex Schulman tycker att han har VUNNIT!! Jag tyckte att jag hade FÖRLORAT!!

För i ögonen på mitt barn kunde jag läsa besvikelsen över att den människa som hon litade allra mest på i hela världen kunde skrämma henne så. Bära sig åt så obalanserat ... och jag fattade att jag gjort min första spricka i den absoluta tilliten.

Jag skämdes!!

Alex Schulman skriver triumferande .. Pappa vann i skrikmatchen!!!