Som politiskt intresserad väljare ..

.. har jag inga partikamrater att diskutera med, inget parti att rådfråga och är helt hänvisad till media och de generösa, politiskt aktiva bloggare som delar med sig av sina erfarenheter och tvivel. De är inte så många, de flesta är ganska låsta i sina värderingar och ger inte mycket till dem som söker förklaringar till olika ställningstaganden.

För det mesta sitter jag med mer frågor än jag hade innan jag började söka.

Nu läser jag en intervjuv med Tommy Waidelich i SvD. Han är positivt inställd till Rut-avdraget, vilket jag gör mig positivt inställd till Tommy Waidelich. Det är trevligt med en socialdemokrat som kan erkänna att något som kläckts ur ett borgerligt ägg kan vara bra i alla fall.

Och så tar man upp frågan om barnfattigdom som Håkan Juholt gjorde till en hjärtefråga i sitt linjetal.

Barnfattigdom.

Jag har lite svårt med det ordet .. ett förstärkningsord som handlar om familjer med låga eller inga arbetsinkomster .. för det är ju inte bara barnen som lever ett liv med försakelser och under svåra villkor. Jag tror inte att ökade bidrag eller högre flerbarnstillägg är till större hjälp till just barnen .. även om de är det till familjen. En familj som har en nästan ohållbar ekonomi och får några hundralappar extra har nog andra hål att stoppa dem i än att alltid rikta dem direkt till barnen?

Tommy Waidelich säger att han inte är främmande för skattelättnader för dem med låga arbetsinkomster för att bekämpa barnfattigdomen. Det låter bra .. hur det nu ska genomföras och fungera?

Men var går då gränsen för låga arbetsinkomster .. och hur handskas man med den som ligger så lite över att nettot blir det samma för den som tjänar mindre .. eller de som har låga inkomster och inga barn? Hur gör man med dem som inte har några inkomster alls? Eller alla som är "fattiga" på grund av missbruk och/eller stora och ohanterliga skuldberg?

Och hur hanterar man Kronofogdens förbehållsbelopp .. så att inte staten betalar "stödet" direkt till sig själv??

INGEN vill väl att det ska finnas fattiga barn som ställs utanför andra barns gemenskap på grund av att det saknas pengar i familjen. Men ibland används de pengar som finns på ett sätt som gör att barnet blir utan i alla fall .. hur gör vi med det? KAN man göra något åt det?

Kan man hjälpa barn .. utan att samtidigt hjälpa familjen .. och ska vi ta ekonomiskt ansvar för alla som inte kan göra det själva, för att hjälpa barnen??

Det är en svår och rörig fråga och eftersom vi under en lång tid hade gemensamma barn med människor med stora och nästan olösbara problem, så vet jag att siktar man in sig på barnen och lämnar föräldrarna utanför så gör man mer skada än nytta. Barn behöver inte bara sina föräldrars ekonomiska stöd .. de behöver sina föräldrar, oavsett vad vi andra tycker om deras sätt att utöva föräldraskap.

All hjälp till barn måste också gälla familjen de lever i .. barnen är en del i sin familj, eller hur? Eller har jag fel??

Så hur gör man för att INGEN ska ha ekonomiska problem som i förlängningen går ut över deras barn??

DET funderar jag mycket på?

Men jag får väl säga som Tommy Waidelich, "vi får se var vi landar"?

AB

Jag är inte tomtemor till alla barnen!!

Jag läser att konsumentsajten holidayextras.com har frågat 5000 av sina läsare vilken service de vill ha när de flyger. Det som verkade vara mest angeläget verkade vara vad de INTE ville ha .. skrikiga barn och illaluktande medpassagerare.

Jag har aldrig besvärats av barn på flyg. Visst det låter om barn, men det behöver man ju inte flyga för att uppleva .. det är så det fungerar. Vad som kan vara jobbigt är samma sak som är jobbig på marken också .. barn som föräldrarna förutsätter att JAG ska aktivera och ta hand om??

Det är bland det värsta jag vet när vi får besök av den sortens barnfamilj som lättade släpper barnen fria och KOPPLAR AV samt förutsätter att vi ska gå i glädjespinn över möjligheten att riktigt få RÅ OM ungarna.

Det är kul att vara med barn .. men i lagom doser och när jag själv vill. Jag bjuder inte hem folk för att vara barnvakt medan de har trevligt med varandra och glömmer att jag finns. I och för sig är det svårt att bortse från eftersom jag brukar blir rätt påtagligt sur när det sker.

Men det är inte mest oförskämt mot mig som måste låtsas att det är kul för barnens skull, det är väldigt kränkande mot barnen som, till skillnad från föräldrarna, känner hur irritationen sipprar ut ur varje por efter några timmar.

Det värsta jag upplevt i den vägen är den familj som kom med två små, icke simkunniga barn under 5 år för att få bada .. där det visade sig att mamman i familjen redan från start varit så övertygad om att jag skulle sköta den lilla detaljen att hon inte ens tagit med sig baddräkt!

Så medan hon satt och underhöll sig med Maken så fick jag och den stackars pappan se till att ungarna höll sig vid liv i en pool som de varken kunde bottna eller simma i men glatt kastade sig ner i eller balanserade runt om på kanten. I ÖVER EN TIMME låg jag och krälade i vattnet .. något jag gjort med glädje om det varit mitt eget barn .. medan lilla mamma avstod från nöjet och lät sig väl smaka av kaffet och kakan som jag själv och barnens pappa gärna hade velat haft del av. Men varje försök i den riktningen hindrades av ett barn som överlyckligt slingrade sig ur pappans grepp och rusade rakt i vattnet.

Det här var ett av de få tillfällena i livet när jag verkligen tyckte illa om Maken. Att HON inte brydde sig ett biddevitt utanför den egna sfären kan jag tycka var hennes eget problem .. men att HAN kunde sitta helt obekymrat och smörja kråset medan jag tvingades vara livräddare var en HELT annan sak.

Det kommer aldrig att hända igen .. det är vi VÄLDIGT överens om.

AB

Ett ord för dem som inte kan göra sig hörda själva.

I Expressen i dag skriver Adrian Linden ett öppet brev till Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin .. det är ett viktigt inlägg i valdebatten och handlar om de funktionshindrades situation.

Men Adrian Linden har en förmån .. han kan tala för sig själv. Jag skulle vilja tala för alla dem som inte kan det .. de psykiskt funktionshindrade .. de förståndshandikappade .. de utvecklingsstörda.

Det här är skrivet i ett helt annat sammanhang och beskuret till hälften. Det är ändå väldigt långt, men .. snälla, läs det ändå .. för deras skull!

För det är väl självklart i vårt land att jämlikhet och respekt ska råda mellan kvinnor och män?
Mellan invandrare och oss som är födda i Sverige?
Mellan homo- och heterosexuella?
Mellan troende av olika trosbekännelse och icke-troende?

Det är väl lika självklart att det råder full jämlikhet mellan friska och handikappade barn?

Men .. det finns människor som, trots att kroppen växer och åldras, aldrig blir mer än just barn. Deras biologiska kropp blir fullvuxen .. deras utvecklingsålder blir den som Pippi Långstrump önskade sig när hon tog sitt krumelurpiller och sa "fina lilla krumelur, låt mig aldrig bliva stur". Men trots det kräver vårt samhälle att de ska leva, bete sig och anpassa sig till en vuxen norm.

Tänk dig att du är 6 år .. 9 eller 12 och sedan aldrig blir äldre. Själv är du trygg i din familj och nöjd med din tillvaro med allt som du tycker om .. visor, sagor, pussel och ritblock och när du lär dig något nytt får du, som sig bör, massor av beröm. Så ska livet vara för alla barn .. det tycker väl alla vi vuxna?

Åren går, du känner dig inte äldre, men din familj blir det och så en dag finns de inte längre där för att ge dig den trygghet du tagit för given. Hade du nu varit ett barn även på utsidan så hade dina problem inte varit så stora .. men, tyvärr så ser inte andra den ensamma 6-12 åringen som är dold bakom ett 30-40 årigt yttre.

De som har din framtid i sina händer bedömer dina behov utifrån din biologiska ålder och väljer för din räkning bort allt du finner glädje och trygghet i.

Nu är det nämligen dags att NORMALISERAS!!

Ett förskräckligt ord som enbart används när det gäller vuxna med utvecklingshandikapp/psykiska funktionshinder. Ett ramaskri skulle stiga från folkdjupen om det användes i samband med homosexuella, invandrare eller fysiskt handikappade .. INGEN kräver att dessa grupper ska bli "NORMALA" .. det faller på sin egen orimlighet, eller hur??

Ingen begär att en blind ska försöka se "så normalt som möjligt" och normaliseras .. men när det gäller förståndshandikappade vuxna som befinner sig på ett barns utvecklingsnivå går det bra och ordet används till och med ofta med stolthet från myndigheternas sida.

Den "vuxne" funktionshindrade med ett barns behov stängs in i en lägenhet, får förmånen att i ensamhet äta sina måltider och förväntas vara lycklig och tacksam över att i ensamhet få välja sina egna TV-program och får regelbundna besök av människor som h*n inte får välja själv och ibland inte ens känner.

Många har ett eget kapital eller arv som förutseende och omtänksamma föräldrar skrapat ihop under många ångestfyllda år. Men hur gör man egentligen anspråk på något som man inte förstår att man har eller kan bedöma värdet av .. när andra alltför ofta gärna tar över både anspråket och värdet?

Du och jag kan välja att leva kollektivt .. i en familj eller med en vän. Är vi nöjda med ett eget sovrum och i övrigt föredrar gemensamhet när det gäller måltider och fritidsaktiviteter så står det oss fritt att välja det.

Men är det ett behov och en överlevnadsförutsättning för dig som psykiskt funktionshindrad .. då är det en fullständig omöjlighet eftersom lagen föreskriver en helt annan form av bostad?

Vad händer bakom de stängda dörrarna till framtvingade egna bostäder??

Hur många övergrepp sker på små flickor i kvinnoförklädnad?? Små flickor i en vuxen kvinnas kropp som inte kan berätta och inte heller har någon att berätta för?

Hur många aktiva små pojkar i mansgestalt tvingas inte till passivitet trots att benen är fulla med spring och kroppen skriker efter fysisk aktivitet??

I den här situationen tror jag att alla utsatta barn .. oavsett om kroppen är vuxen eller inte .. skulle reagera med vrede som ett rop på hjälp .. men lyckligtvis så har läkemedelsindustrin sett till att det finns gott om hjälp mot den frustration dessa handikappade känner. Några små tabletter och .. vips .. så känner de sig helt lugna och apatiska igen!

Biverkningarna gör också att detta tillstånd till slut blir bestående så att problemen för berörda myndigheter blir mindre .. en win-win situation för samhället .. ett förlorat liv för individen.

VARFÖR finns det ingen lag som säger att du har rätt att bli bedömd för den du är, dvs efter den utvecklingsålder du har? Vad spelar det för roll om utsidan lyckats bli 30-40 år om det inuti sitter en liten 7-åring och gråter?

I lagens namn dömer vi dagligen människor i vuxenskepnad, men med ett barns utvecklingsnivå till livslång ensamhet och utsatthet.

Så .. Fredrik, Mona och inte minst Göran .. det här är också VERKLIGHETENS FOLK. Människor med oroliga, ångestfyllda anhöriga som förmodligen skulle bortse från alla andra frågor i valet om ni lyfte den här frågan till en människovärdig nivå.

Jag säger som Adryan Linden .. det handlar om miljoner väljare!

Oj, oj, oj .. nu hamnar han direkt i hetluften ..

.. Göran Hägglund!

Än en gång går han ut och vänder sig mot kvoteringen av Föräldraförsäkringen .. den heliga kon, det yttersta beviset för jämställdhet och hjärtefrågan för alla som anser sig veta bättre än det obildade folket.

Föräldraförsäkring .. vad är det, egentligen?? En försäkring som ger föräldrar rätt att få vara tillsammans med sina barn under den första viktiga tiden i barnets liv? Något som vi betalar för via skattsedeln??

Eller är det en ynnest som tilldelas oss av Staten, som vi ska vara tacksamma över och anpassa oss till?? En GÅVA eller en TILLSTÅND??

Och handlar det verkligen BARA om föräldrarna?? Mamma eller pappa??

Jag kan inte låta bli att tycka att det talas alldeles för lite om BARNET i de här diskussionerna. Men barnet kanske är helt ointressant, även om det är förutsättningen för en FÖRÄLDRA-försäkring? Det är BARNET som blir förloraren om föräldrarna väljer att inte utnyttja föräldraförsäkringen helt ut om den blir kvoterad.

Visst .. det kostar att vara hemma med barnen .. ju längre man är det desto kostsammare blir det på sikt. Man riskerar att hamna på efterkälken lönemässigt och ekonomiskt och får i förlängningen också sämre pension .. men är det verkligen barnets verklighet som ska lösa det problemet .. ska inte barnets behov vägas in på samma sätt som jämställdheten mellan föräldrarna?

Och vem ska avgöra barnets behov?? Föräldrarna? Staten?

Jag kan inte låta bli att tycka att Göran Hägglund är på rätt väg när han anser att facken och arbetsgivarna kunde göra en hel del när det gäller den här frågan.

Föräldraförsäkringen borde egentligen handla om barnet i första hand och om familjen som helhet. Göran Hägglund talar om kommunal-kvinnorna .. det är de kvinnorna som arbetar med lägst lön, tunga arbetsvillkor, låg personaltäthet och det är också de kvinnorna som oftast blir utslitna .. fysiskt och psykiskt .. i förtid.

Arbetsgivaren är Kommunen .. i förlängningen Staten .. som också är den som vill ta ifrån dem valfriheten inte bara i jobbet utan också i familjen. För barnledigheten är ofta den enda tiden i livet som tillåter närvaro, samvaro i familjen och det närmaste "egentid" som en kommunalt lågavlönad kvinna kan komma.

Är Staten verkligen en del av Familjen och en av Föräldrarna i Föräldraförsäkringen??

Eller är det vi som gett Staten/Regeringen uppdraget att administrera det här landet så att vi kan välja att leva våra liv efter våra egna val?

Jag sitter här och retar upp mig på Alex Schulman!

Jag vet att jag borde låta bli .. men jag kan inte hjälpa det.

Alex Schulmans dotter Charlie skriker! Inte för att hon är arg eller ledsen eller har ont .. hon bara skriker för att hon KAN! Förmodligen har hon också listat ut att det är vansinnigt irriterande och ger henne en del efterlängtad uppmärksamhet.

Jag känner igen det. Det finns ingenting som är så frustrerande som ett skrikande barn. Ljudet kryper in under huden, invaderar hjärnan och spränger trumhinnorna. Nerverna blir som fiolsträngar och man vill bara ruska om älsklingen eller slänga in henne i ett låst rum .. men det gör man naturligtvis inte. Man LIDER .. behärskat!!!

Tills det brister och, åtminstone jag .. och Alex .. skriker tillbaka!!

Så långt är jag med.

Men Alex Schulman tycker att han har VUNNIT!! Jag tyckte att jag hade FÖRLORAT!!

För i ögonen på mitt barn kunde jag läsa besvikelsen över att den människa som hon litade allra mest på i hela världen kunde skrämma henne så. Bära sig åt så obalanserat ... och jag fattade att jag gjort min första spricka i den absoluta tilliten.

Jag skämdes!!

Alex Schulman skriver triumferande .. Pappa vann i skrikmatchen!!!

Vad är det som saknas i livet ..

.. när en mamma känner sig tvungen att sminka, skönhetsoperera, klä ut, spraytanna och ställa ut sin lilla dotter??

Hur fattigt och ömkligt är inte livet för den som inte kan uppnå tillfredställelse och framgångskänsla utan att utnyttja ett litet barn som inte förstår vad som händer och inte kan freda sig mot hur det kommer att forma det i framtiden??

Hur sjutton står det till med känslolivet hos den som inte kan se sitt eget barn som den individ det är, älska sitt eget barn helt förutsättningslöst och dessutom ha mage till att påstå att det är enligt barnets egen vilja?

Det äcklar mig när fullvuxna människor klistrar sina egna sjuka ideal på försvarslösa barn!!