.. har jag inga partikamrater att diskutera med, inget parti att rådfråga och är helt hänvisad till media och de generösa, politiskt aktiva bloggare som delar med sig av sina erfarenheter och tvivel. De är inte så många, de flesta är ganska låsta i sina värderingar och ger inte mycket till dem som söker förklaringar till olika ställningstaganden.
För det mesta sitter jag med mer frågor än jag hade innan jag började söka.
Nu läser jag en intervjuv med Tommy Waidelich i SvD. Han är positivt inställd till Rut-avdraget, vilket jag gör mig positivt inställd till Tommy Waidelich. Det är trevligt med en socialdemokrat som kan erkänna att något som kläckts ur ett borgerligt ägg kan vara bra i alla fall.
Och så tar man upp frågan om barnfattigdom som Håkan Juholt gjorde till en hjärtefråga i sitt linjetal.
Barnfattigdom.
Jag har lite svårt med det ordet .. ett förstärkningsord som handlar om familjer med låga eller inga arbetsinkomster .. för det är ju inte bara barnen som lever ett liv med försakelser och under svåra villkor. Jag tror inte att ökade bidrag eller högre flerbarnstillägg är till större hjälp till just barnen .. även om de är det till familjen. En familj som har en nästan ohållbar ekonomi och får några hundralappar extra har nog andra hål att stoppa dem i än att alltid rikta dem direkt till barnen?
Tommy Waidelich säger att han inte är främmande för skattelättnader för dem med låga arbetsinkomster för att bekämpa barnfattigdomen. Det låter bra .. hur det nu ska genomföras och fungera?
Men var går då gränsen för låga arbetsinkomster .. och hur handskas man med den som ligger så lite över att nettot blir det samma för den som tjänar mindre .. eller de som har låga inkomster och inga barn? Hur gör man med dem som inte har några inkomster alls? Eller alla som är "fattiga" på grund av missbruk och/eller stora och ohanterliga skuldberg?
Och hur hanterar man Kronofogdens förbehållsbelopp .. så att inte staten betalar "stödet" direkt till sig själv??
INGEN vill väl att det ska finnas fattiga barn som ställs utanför andra barns gemenskap på grund av att det saknas pengar i familjen. Men ibland används de pengar som finns på ett sätt som gör att barnet blir utan i alla fall .. hur gör vi med det? KAN man göra något åt det?
Kan man hjälpa barn .. utan att samtidigt hjälpa familjen .. och ska vi ta ekonomiskt ansvar för alla som inte kan göra det själva, för att hjälpa barnen??
Det är en svår och rörig fråga och eftersom vi under en lång tid hade gemensamma barn med människor med stora och nästan olösbara problem, så vet jag att siktar man in sig på barnen och lämnar föräldrarna utanför så gör man mer skada än nytta. Barn behöver inte bara sina föräldrars ekonomiska stöd .. de behöver sina föräldrar, oavsett vad vi andra tycker om deras sätt att utöva föräldraskap.
All hjälp till barn måste också gälla familjen de lever i .. barnen är en del i sin familj, eller hur? Eller har jag fel??
Så hur gör man för att INGEN ska ha ekonomiska problem som i förlängningen går ut över deras barn??
DET funderar jag mycket på?
Men jag får väl säga som Tommy Waidelich, "vi får se var vi landar"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar