"Leendet finns bakom den försiktiga ytan" ..

.. skulle jag vilja säga till Marcus Birro, efter att ha läst hans senaste krönika i Expressen. Han kommer hem från Italien och funderar över varför .. och när .. vi förvandlades till rädda, försiktiga människor som värderar allt i pengar och nästan inte törs skratta tillsammans med främlingar, om det inte handlar om ett gemensamt hånskratt.

Jag har tänkt tanken själv, även om jag inte behärskar ordet på samma sätt som Marcus Birro. Vart tog det vägen .. det kravlösa mötet med främlingar i kassaköer, väntrum, på tåg och över en affärsdisk?? Varför byter vi inte längre några ord över staketet eller i hissen som leder till en snabb kopp kaffe och början till en ny vänskap??

Det finns en ny rädsla för att öppna sig för en främling .. och med tanke på alla våldsamheter som media rapporterar om, så verkar den inte heller vara grundlös.

Men bakom den försiktiga ytan finns längtan efter kontakt. Bara det är du själv som står för det första leendet eller de första orden. Jag är en människa som har svårt att vara tyst, som älskar att prata och kommentera saker och ting .. förmodligen är jag jättejobbig för många?? Det vet jag inte .. människor säger ju inte så´nt rakt i ansiktet på någon.

Här där jag bor är det inte heller så ovanligt. Efter några år känner alla åtminstone igen de flesta i sin närmiljö och hejar och byter några ord när det ges tillfälle. Däremot så har de spontana kaffestunderna börjat ersättas av mer planerade tillställningar till min stora besvikelse .. jag är en stor förespråkare av spontana kaffestunder och kämpar på i motvind genom att vägra ha BJUDNINGAR med våldsamma arrangemang eller tillkrånglade rätter!!

Om jag mötte Marcus Birro, och han svarade på ett leende .. så skulle jag garanterat bjuda på kaffe!!

Däremot är det skillnad i en storstad. Jag har en vän som kommer från Göteborg och när hon hälsar på brukar vi ta en shoppingvända i huvudstaden. Hon kallar våra möten för en kulturkrock mellan stad och land .. och tycker att jag lägger ner oproportionerligt mycket tid på att lyssna på andra människor. Hon SKÄMS .. tycker det är pinsamt och jobbigt.

För om jag börjar prata med någon i innerstadsbruset så blir det skillnad mot hemma. Här leder det inte längre än till ett kort samtal om vädret, längtan efter semester eller annan ledighet. Kanske om barn, trötthet eller stress om det faller sig så .. eller om stundande tilldragelser som bröllop, dop eller liknande.

Men får jag kontakt med någon i storstaden, då tar det aldrig slut. Det ena ger det andra och jag får ofta veta mer än vad jag förväntade mig eller trodde var möjligt. Det finns ett enormt behov av att bli sedd, att bli lyssnad på och en längtan efter att få bara prata med någon som verkar vänligt inställd och som signalerar intresse och TID.

TID och PLANERING .. är något som min vän tycker är viktigt när vi är tillsammans. Oplanerade möten med människor som har något att berätta tycker jag är väl använd tid och viktigare än planerad shopping.

Varje människa bär på en unik och fascinerande berättelse, väl värd att lyssna på och lära av, har ni tänkt på det?

Vi är väldigt olika vi människor, men under ytan tror jag vi alla vill HA mer kontakt än vi törs GE ... fast det vet jag ju inte säkert??