För ett par år sedan passerade en ensam varg området där vi bor. Det blev inga stora rubriker i rikspressen, den rev några får, blev omskriven i lokalpressen .. och så var den borta. En granne såg den en tidig morgon och under ett par veckor spanade vi på allt som rörde sig .. men förgäves.
Lite tidigare fick jag ett besök hos vargarna på Kolmården, som present av Maken när jag fyllde år. Det var tidigt på året och jag klädde mig i samma kläder som jag använde vid hundpromenader i skog och mark och så åkte vi iväg. När vi kom fram till hägnet backade Maken ur vid åsynen av vargflocken och nöjde sig med att filma händelsen genom staketet .. det blev så att säga lite vargfrossa där.
"Vad ska jag tänka på" .. frågade jag mannen som var min följeslagare. "Inga hastiga, plötsliga rörelser" .. sa han och jag rörde mig som i slow-motion när jag gick in till ett gäng unga intresserade vargar som ännu inte blivit året och 3 fullvuxna hanar som var måttligt intresserade.
Jag insåg direkt att jag var fel klädd. Ungdjuren kastade sig entusiastiskt över min uppenbarelse, insåg direkt att det fanns hundgodis i fickan, att jag hade en pälskant på kapuschongen och att mina skosnören gick att knyta upp.
"Gör inga plötsliga rörelser"?? Det är inte så lätt när 4-5 stora vargslynglar gemensamt drar i skosnörena medan en står med tassarna på ryggen och försöker nedlägga den märkliga pälsbit jag hade på ryggen.
Vargar är inte en sorts hundar .. det fattade jag först då. Visst .. det gick att klappa och kela med de här vargarna som växt upp med människor, det gjorde det. Men inte på samma villkor som med en hund.
När jag kelar med min hund så ger jag den något den tycker om .. vi gör det gemensamt, så att säga. När jag klappade vargar så FICK jag göra det .. men det var på deras villkor, det var ingen gemensamt projekt precis. Och även om det var en trevlig och rolig dag så fick jag också se vad som hände när det uppstod "hastiga, plötsliga rörelser". Mitt i vargleken och jackmassakern så halkade jag på en isfläck .. ungdjuren for undan .. och som en varg reste sig de "vilande" fullvuxna djuren och fokuserade på mig. Den blicken kom INTE från ett tamt djur och definitivt inte från en hund!
Om jag stod som fastfrusen?? Jajamensan .. och lugnet lade sig och till slut var äventyret över. Min ena jackficka blev kvar, pälskanten blev aldrig vad den var innan och själv var jag lerig, tuggad och slickad upp över öronen.
När Makens syster fyllde jämt gjorde vi om det .. men då gick det lite lugnare till med färre, äldre och mer ointresserade vargar.
Nu när vargdebatten verkar ha blossat upp igen tänker jag mycket på hur jag skulle reagera om det växte upp en liten varggrupp just här? Där vi bor är det egentligen ett paradis för vargar .. rätt stora skogar, stora .. alldeles FÖR stora .. hjortflockar och massvis med vildsvin.
Skulle jag också kräva avskjutning, licensjakt och bli livrädd om det flyttade in vargar HÄR?? I närheten av VÅRT hem??
Vi har lite delade meningar om det, Maken och jag. Han är räddare, han tror att vargen skulle föredra våra kopplade hundar och katten före det mer frigående viltet .. medan jag anser att de små begränsningar ett koppeltvång skulle innebära är en småsak som kompenseras av en livskraftig vargstam. Jag tror inte att vargen är speciellt intresserad av oss om vi tar hänsyn till den. Vi har lodjur här .. många .. de äter också katter och hundar, antar jag .. men vi har ALDRIG sett något. Förmodligen skulle det bli likadant med varg om vi tog hänsyn till att de fanns.
Men .. BJÖRN!! .. då skulle jag bli rädd. DÅ skulle jag begränsa livet på ett sätt som skulle göra det besvärligt.
Vi har en bekant som har sitt ursprung och ett fritidshus i björnrikt område .. han har stått ute och kissat en sommarkväll när en björn kom runt husknuten och jag är djupt imponerad. Han är räddare för vildsvinen som myllrar omkring oss än för björn.
Varför??
Förmodligen är det så att det djur man aldrig sett, bara läst hemskheter om och som aldrig funnits i närheten är hemskare och farligare än de som finns nära intill?
Apor till exempel .. dom är läskiga, rent av livsfarliga, för jag har blivit biten av den enda jag har mött .. så det inbillar jag mig att jag VET!!
Så det är ju en evig tur att det inte finns en livskraftig ap-stam .. just HÄR!!
Lite tidigare fick jag ett besök hos vargarna på Kolmården, som present av Maken när jag fyllde år. Det var tidigt på året och jag klädde mig i samma kläder som jag använde vid hundpromenader i skog och mark och så åkte vi iväg. När vi kom fram till hägnet backade Maken ur vid åsynen av vargflocken och nöjde sig med att filma händelsen genom staketet .. det blev så att säga lite vargfrossa där.
"Vad ska jag tänka på" .. frågade jag mannen som var min följeslagare. "Inga hastiga, plötsliga rörelser" .. sa han och jag rörde mig som i slow-motion när jag gick in till ett gäng unga intresserade vargar som ännu inte blivit året och 3 fullvuxna hanar som var måttligt intresserade.
Jag insåg direkt att jag var fel klädd. Ungdjuren kastade sig entusiastiskt över min uppenbarelse, insåg direkt att det fanns hundgodis i fickan, att jag hade en pälskant på kapuschongen och att mina skosnören gick att knyta upp.
"Gör inga plötsliga rörelser"?? Det är inte så lätt när 4-5 stora vargslynglar gemensamt drar i skosnörena medan en står med tassarna på ryggen och försöker nedlägga den märkliga pälsbit jag hade på ryggen.
Vargar är inte en sorts hundar .. det fattade jag först då. Visst .. det gick att klappa och kela med de här vargarna som växt upp med människor, det gjorde det. Men inte på samma villkor som med en hund.
När jag kelar med min hund så ger jag den något den tycker om .. vi gör det gemensamt, så att säga. När jag klappade vargar så FICK jag göra det .. men det var på deras villkor, det var ingen gemensamt projekt precis. Och även om det var en trevlig och rolig dag så fick jag också se vad som hände när det uppstod "hastiga, plötsliga rörelser". Mitt i vargleken och jackmassakern så halkade jag på en isfläck .. ungdjuren for undan .. och som en varg reste sig de "vilande" fullvuxna djuren och fokuserade på mig. Den blicken kom INTE från ett tamt djur och definitivt inte från en hund!
Om jag stod som fastfrusen?? Jajamensan .. och lugnet lade sig och till slut var äventyret över. Min ena jackficka blev kvar, pälskanten blev aldrig vad den var innan och själv var jag lerig, tuggad och slickad upp över öronen.
När Makens syster fyllde jämt gjorde vi om det .. men då gick det lite lugnare till med färre, äldre och mer ointresserade vargar.
Nu när vargdebatten verkar ha blossat upp igen tänker jag mycket på hur jag skulle reagera om det växte upp en liten varggrupp just här? Där vi bor är det egentligen ett paradis för vargar .. rätt stora skogar, stora .. alldeles FÖR stora .. hjortflockar och massvis med vildsvin.
Skulle jag också kräva avskjutning, licensjakt och bli livrädd om det flyttade in vargar HÄR?? I närheten av VÅRT hem??
Vi har lite delade meningar om det, Maken och jag. Han är räddare, han tror att vargen skulle föredra våra kopplade hundar och katten före det mer frigående viltet .. medan jag anser att de små begränsningar ett koppeltvång skulle innebära är en småsak som kompenseras av en livskraftig vargstam. Jag tror inte att vargen är speciellt intresserad av oss om vi tar hänsyn till den. Vi har lodjur här .. många .. de äter också katter och hundar, antar jag .. men vi har ALDRIG sett något. Förmodligen skulle det bli likadant med varg om vi tog hänsyn till att de fanns.
Men .. BJÖRN!! .. då skulle jag bli rädd. DÅ skulle jag begränsa livet på ett sätt som skulle göra det besvärligt.
Vi har en bekant som har sitt ursprung och ett fritidshus i björnrikt område .. han har stått ute och kissat en sommarkväll när en björn kom runt husknuten och jag är djupt imponerad. Han är räddare för vildsvinen som myllrar omkring oss än för björn.
Varför??
Förmodligen är det så att det djur man aldrig sett, bara läst hemskheter om och som aldrig funnits i närheten är hemskare och farligare än de som finns nära intill?
Apor till exempel .. dom är läskiga, rent av livsfarliga, för jag har blivit biten av den enda jag har mött .. så det inbillar jag mig att jag VET!!
Så det är ju en evig tur att det inte finns en livskraftig ap-stam .. just HÄR!!
Vi bor i kanten av ett vargrevir, har ingen hund,har aldrig sett skymten av en varg. Synd tycker jag som plockar bär ochsvamp och ofta promenerar i skogen. Säkert värre med vildsvin.
SvaraRadera