Okända vinster och okända förmånliga förmåner.

Jag inbillar mig att jag är rätt anpassningsbar, men det sista jag skulle kunna tänka mig att avstå från är närheten till naturen och djurlivet.

När jag avslutade gårdagen med en titt ut genom köksfönstret och såg en liveuppvisning av igelkottsex så tyckte jag så innerligt synd om alla som inte har samma möjlighet. Inte för att själva igelkottsakten är särskilt upphetsande .. den liknar mest det man kan förvänta sig att få se om man mot all förmodan känner sig lockad att öda tid på att spana utanför en storstadskrog fram på småtimmarna. En lysten hane som vinglande gör så gott han kan, medan honan samtidigt försöker orientera sig i omgivningen. Men den garanterar fortsatt underhållning fram i juli när det kommer att dyka upp småkottar lite här och där i gräsmattan och det ser jag verkligen fram emot.

De första andungarna .. sex stycken pyttepyttesmå gullighetschockar ..  var ute på en provtur i ån nu på morgonen när vi och Rackarkotten passerade bron vid den stora herrgårdsbyggnaden som står och förfaller i en vildvuxen djungel, där enstaka ädelblomster ger en vink om att det tidigare fanns en park. Vid den lika sorgligt illa underhållna lilla folkskolan mötte vi rådjuret och fjolårets ungar och eftersom detta är adelns jaktmarker och misskötta arv så gläds vi ofantligt åt att hela familjen överlevt ett helt års jakt.

Och nu snart kanske det dyker upp ännu en familjemedlem om vi har tur?

Alldeles innan vi skulle vända och gå hem igen gick vi ifatt en stor gås som promenerade mitt på vägen. Det hör verkligen inte till vanligheten.

Det är det värsta jag vet att stöta på djur där de normalt sett inte ska vara. Om vi gick närmare och det visade sig att gåsen var skadad och oförmögen att flyga .. då skulle det ju bli vårt ansvar att göra .. något? Men om vi gick närmare och hon flög iväg .. då kunde vi glömma och slippa fundera över den felplacerade gåsens vidare öden?

Vi gick ifatt henne. Eller rättare sagt hen, eftersom det är väldigt ofint att förutsätta att varje gås är en hon. Vad tänker jag på egentligen? Förlåt, alla medsystrar!

I vilket fall som helst så flög hen iväg på helt oskadade vingar.

Och även om det är onödigt kallt så kan man ju se det positiva i att det ännu inte har varit en enda orm i sikte. För det är det enda djur jag inte längtar efter att få se när vi är ute och går.

Att alldeles gratis få tillgång till naturen, djuren och årstidernas och vädrets skiftningar flera gånger om dagen .. det är så bra för kroppen, psyket och själen att jag förvånas över att det inte redan är beskattat som någon form av förmånlig, statlig befolkningshälsovård?

Ännu konstigare är det ju att inte Jonas Sjöstedt redan upptäckt att alltihop egentligen är privat och enbart kan nyttjas av särskilt utvalda, samtidigt som det genererar en rejäl vinst i form av hälsoeffekter?

VARNING ... naturen anfaller!

Så här på morgonen syns det inte mycket av stigen vi går på när vi kommer till den gräsbevuxna delen. Det är dessutom drypande vått så byxbenen kletar kroppsnära fast vid benen när vi väl passerat. 

Av någon konstig anledning så är det ALLTID jag som hamnar först i ledet?? Tätt följd av Rackarkotten, som annars alltid stretar så långt fram i kopplet som hon kan komma; och Maken som säger .. äsch, det var väl inte så farligt!

Det är ju lätt att säga när all väta finns på mig!

Men kolla här! Här har det gått någon med stora fötter! 

Och klickar ni på bild nr 2 så den blir lite större så ser ni att min stövellösa fot lockar en hel drös blodsugande, vilda djur med betydligt mindre fötter.

Det här, det är vad jag kallar MILJÖ ... och inte de trånga gatuserveringarna på Södermalm .. och det här är den miljö jag vill värna om. Även om det sker till priset av blöta ben, delat utrymme med en älg och någon hundradels droppe blod.

Varg .. här!! Hos oss?????

För ett par år sedan passerade en ensam varg området där vi bor. Det blev inga stora rubriker i rikspressen, den rev några får, blev omskriven i lokalpressen .. och så var den borta. En granne såg den en tidig morgon och under ett par veckor spanade vi på allt som rörde sig .. men förgäves.

Lite tidigare fick jag ett besök hos vargarna på Kolmården, som present av Maken när jag fyllde år. Det var tidigt på året och jag klädde mig i samma kläder som jag använde vid hundpromenader i skog och mark och så åkte vi iväg. När vi kom fram till hägnet backade Maken ur vid åsynen av vargflocken och nöjde sig med att filma händelsen genom staketet .. det blev så att säga lite vargfrossa där.

"Vad ska jag tänka på" .. frågade jag mannen som var min följeslagare. "Inga hastiga, plötsliga rörelser" .. sa han och jag rörde mig som i slow-motion när jag gick in till ett gäng unga intresserade vargar som ännu inte blivit året och 3 fullvuxna hanar som var måttligt intresserade.

Jag insåg direkt att jag var fel klädd. Ungdjuren kastade sig entusiastiskt över min uppenbarelse, insåg direkt att det fanns hundgodis i fickan, att jag hade en pälskant på kapuschongen och att mina skosnören gick att knyta upp.

"Gör inga plötsliga rörelser"?? Det är inte så lätt när 4-5 stora vargslynglar gemensamt drar i skosnörena medan en står med tassarna på ryggen och försöker nedlägga den märkliga pälsbit jag hade på ryggen.

Vargar är inte en sorts hundar .. det fattade jag först då. Visst .. det gick att klappa och kela med de här vargarna som växt upp med människor, det gjorde det. Men inte på samma villkor som med en hund.

När jag kelar med min hund så ger jag den något den tycker om .. vi gör det gemensamt, så att säga. När jag klappade vargar så FICK jag göra det .. men det var på deras villkor, det var ingen gemensamt projekt precis. Och även om det var en trevlig och rolig dag så fick jag också se vad som hände när det uppstod "hastiga, plötsliga rörelser". Mitt i vargleken och jackmassakern så halkade jag på en isfläck .. ungdjuren for undan .. och som en varg reste sig de "vilande" fullvuxna djuren och fokuserade på mig. Den blicken kom INTE från ett tamt djur och definitivt inte från en hund!

Om jag stod som fastfrusen?? Jajamensan .. och lugnet lade sig och till slut var äventyret över. Min ena jackficka blev kvar, pälskanten blev aldrig vad den var innan och själv var jag lerig, tuggad och slickad upp över öronen.

När Makens syster fyllde jämt gjorde vi om det .. men då gick det lite lugnare till med färre, äldre och mer ointresserade vargar.

Nu när vargdebatten verkar ha blossat upp igen tänker jag mycket på hur jag skulle reagera om det växte upp en liten varggrupp just här? Där vi bor är det egentligen ett paradis för vargar .. rätt stora skogar, stora .. alldeles FÖR stora .. hjortflockar och massvis med vildsvin.

Skulle jag också kräva avskjutning, licensjakt och bli livrädd om det flyttade in vargar HÄR?? I närheten av VÅRT hem??

Vi har lite delade meningar om det, Maken och jag. Han är räddare, han tror att vargen skulle föredra våra kopplade hundar och katten före det mer frigående viltet .. medan jag anser att de små begränsningar ett koppeltvång skulle innebära är en småsak som kompenseras av en livskraftig vargstam. Jag tror inte att vargen är speciellt intresserad av oss om vi tar hänsyn till den. Vi har lodjur här .. många .. de äter också katter och hundar, antar jag .. men vi har ALDRIG sett något. Förmodligen skulle det bli likadant med varg om vi tog hänsyn till att de fanns.

Men .. BJÖRN!! .. då skulle jag bli rädd. DÅ skulle jag begränsa livet på ett sätt som skulle göra det besvärligt.

Vi har en bekant som har sitt ursprung och ett fritidshus i björnrikt område .. han har stått ute och kissat en sommarkväll när en björn kom runt husknuten och jag är djupt imponerad. Han är räddare för vildsvinen som myllrar omkring oss än för björn.

Varför??

Förmodligen är det så att det djur man aldrig sett, bara läst hemskheter om och som aldrig funnits i närheten är hemskare och farligare än de som finns nära intill?

Apor till exempel .. dom är läskiga, rent av livsfarliga, för jag har blivit biten av den enda jag har mött .. så det inbillar jag mig att jag VET!!

Så det är ju en evig tur att det inte finns en livskraftig ap-stam .. just HÄR!!

SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, AB

"Skillnaden mellan en övertygelse och en fördom ..

.. är att du kan förklara en övertygelse utan att bli arg".

En hund har blivit tagen av ett vargpar utanför Norrtälje och jag känner jättestarkt för kvinnan som fick se det hända .. det måste ha varit fruktansvärt.

Men det är en risk man tar när man släpper sin hund i skog och mark .. eller i trafiken för den delen. Särskilt om det, som i det här fallet, handlar om en jakthund. Då är det inte bara varg man måste vara rädd för .. jag har sett ett rådjur gå till anfall mot en räv en gång för att freda sitt kid och det var ganska smärtsamt för räven som haltande fick lämna platsen.

Grävling kan också freda sitt revir ganska bestämt, särskilt om den har ungar. Vid ett tillfälle, när jag var ute och letade efter katten en kväll, blev jag förföljd av en grävling i skogskanten. Jag gick JÄTTEFORT och blev alldeles skrynklig på ryggen av rädsla när jag hörde den tassa efter .. det var inte kul, men var det farligt??

Förr i världen sa man att man skulle stoppa knäckebröd i stövlarna om man gick i skogen. Detta för att grävlingarna som gick till angrepp skulle släppa taget när det knastrade i tron att de lyckats bita av benet. Hur grävlingarna tänkt sig det hela i förlängningen förtäljer inte historien .. men det är ganska roande att se att denna vandringsskröna fortfarande lever som rekommendation på internet.

Hjulormar trodde man på förr. Gör man det i dag?? Ormar som biter sig i stjärten och rullar efter sina offer .. det låter ju ganska livsfartligt, tänk om de finns??

Vildsvin, det finns det många där jag bor. Ibland när jag går ut på farstukvisten på kvällen så står de och bökar på andra sidan staketet. Då är det bara drygt 10 meter som skiljer oss åt och jag kan lova er att det är inte små nassar det handlar om. Men om jag hostar eller harklar mig så susar det till i gräset och de är borta på en sekund, de är otroligt skygga.

Visste ni att vildsvin dödade 93 hundar under ett år .. medan den blodtörstige vargen står för 11 stycken?? Och det är så gott som alltid under jakt eller när lösdrivande hundar trasslar in sig i situationer de inte klarar av. Då flyr de skräckslagna till tryggheten hos husse eller matte som genast känner sig attackerade av den förföljande vargen/vildsvinet/björnen eller andra hunden.

Att vildsvin kunde gå till anfall visste jag den kvällen jag rastade två hundar vid halv elvatiden och plötsligt såg en rörelse vid dikeskanten. Det var ett gäng randiga små vildsvinskultingar och redan innan jag hörde mammans varnande grymtning hade jag vänt på klacken och begett mig hemåt. Aldrig har jag varit så tacksam över att hundarna höll klaffen för en gång skull .. och hade jag haft Rackarkotten med den gången hade de väl blivit vildsvinsmos av oss allihop. Hon har en tendens att bli fullständigt hysterisk i kontakten med vilda djur .. vilket gör att hon alltid är kopplad tills hon lär sig annat.

Men vi tycker inte att våra liv har blivit begränsade av vildsvinen för det, trots att vi ser dem så gott som jämt i stora flockar på ca 10-15 djur eller enstaka par. De är rätt underhållande när de inte vet att vi står och tittar och .. som sagt, väldigt skygga.

Frida-Marie Olofsson i Norrtälje säger och tycker som jag .. "Jag tycker om djur och natur och den går inte att välja bort. Allt lever i symbios" .. men Patrik Nilsson i Norrtälje anser att .. "En stor del av vårt liv har tagits ifrån oss" .. nu när det finns varg i området. Patrik Nilsson är jägare och vill ha hunden drivande och lös och glömmer att risken för hunden att bli dödad av varg är nästan exakt lika stor som att bli skjuten av en jägare. Om man ska hårddra det så är alltså Patrik Nilsson i egenskap av jägare, lika farlig för lösa hundar som vargen .. hur man nu ska lösa det problemet?

För min del innebär det att en stor del av MITT liv tidvis begränsas av de "jägare" som bjudits in av storgodsägarna i trakten. De flesta borde ha stannat hemma i stället för att stå här och skjuta vilt omkring sig, blinda för bostäder, småvägar och trafik??

Naturen är LIVSFARLIG för den som tror att man äger den och har rätt att bete sig hur som helst. Både Bambi och Stampe kan vara skrämmande när de fredar sina avkomma och en granne blev till och med biten av en ekorre. Räven ser katten som en livräddande måltid när födan tryter, sorkarna äter upp dina blomsterlökar och mössen invaderar ditt hem .. att de inte SKÄMS!!

Ska vi utrota ALLT så att vi kan släppa lös hunden och lalla omkring i fullständig hänsynslöshet?? Äger vi rätten till ALLT, vi människor??

"En stor del av vårt liv har tagits ifrån oss" .. säger Patrik Nilsson, jag undrar vad viltet i våra skogar skulle svara på det om de hade kunnat??

AB, AB, AB, Expr., Expr., SvD, SvD

Ibland är det skönast ..

.. att bara gå ut och stänga dörren om allt som ska eller bör göras.

Jag har nästan alltid bott i närheten av en skog .. eller åtminstone en liten skogsbacke. När jag var barn hade jag hela världar som jag fantiserat ihop i den skog jag för tillfället bodde i närheten av.

Det är inte svårt att göra det som vuxen heller .. det finns så mycket märkliga och sagoboksliknade ställen om man bara sänker blicken och inte har så bråttom.

Det här till exempel .. det ser ju vid första anblicken ut som en hög med småsvampar, eller hur?? Men EGENTLIGEN är det ett gäng skogsvarelser med stora, mjuka mössor som förskräckta försöker gömma sig och göra sig osynliga intill en stubbe .. det syns ju klart och tydligt, när man vet om det.

Vad det här är .. om det inte är en svamp .. det har jag ingen aning om??? Kanske en parabolantenn för myror så att de får in SINA betalkanaler och kan rösta på årets Idol-Myra??

Men här bor det i alla fall Någon!! Men vem .. eller vilka?? Det är svårt att avgöra när man inte riktigt vet om det är en låg- eller högstatusbostad ... möjligen kan det vara det första gängets hemliga spelhåla .. eller nedgången till en hiss som leder till någonting obeskrivligt spännande och hittills okänt??

Men det finns dom sin inte är så noga med detaljerna i naturen. Själva NATUREN och tillgången till den är rent av så berusande att det är totalt omöjligt att stå stilla ens en enda liten sekund ..

.. och visa upp hur FIN och VACKER man är .. egentligen.

I ett huj och ett swisch passerar vår skogs irländska inslag kameraögat .. igen och igen ..

.. och de enda bilderna som blev tydliga och något så när stillastående visar bara hennes mindre tjusiga sida.

Som tur är så finns det ju andra som har varit med förr och känner sig hemma bland mossor, granar och tallar.

.

Och när vi NÄSTAN var hemma och uppkopplade igen, så berömde jag tjejerna .. och då särskilt en av dem .. för att de skött sig så bra ..

.. och då kom naturligtvis grannens katt släntrande över vägen nedanför backen!!

.

Nu har jag filat av alla naglarna som bröts av när jag förankrade mig vid ett träd för att inte fara som en katapult över stock och sten .. och rena oljegruset!!

.

Förbaskat .. verkligheten kommer alltid i fatt hur trevligt det än är att ta sig en förmiddag i naturen och fantasin. Men det blir i alla fall kantareller till middag ..!!!

Fysisk aktivitet, terapi och frisk luft ..

.. det finns tillgängligt varje dag om man, som jag, bor långt från allt och mitt i naturen!

Varje dag i ur och skur går vi i skogen med våra hundar .. och hade vi inte haft dom så hade vi förmodligen gått ändå. Det är en stund för fria aktiviteter för hundarna och själva använder vi tiden på samma sätt. Vi planerar eller sammanfattar dagen, har våldsamma politiska diskussioner, ventilerar tidningarnas nyheter, skvallrar, reder upp missförstånd eller går tysta var och en i sina egna tankar.

För det finns ingenstans som det är så lätt att få ordning på stressade eller ledsna tankar som ute i naturen, tycker jag. Sammanhanget gör att det som nyss var en ENORMT stor sak blir liten och överblickbar.

Som små rörliga tält vandrar vi i hällande ösregn mellan droppande granar och tallar med hundar som fnattar hit och dit i sökandet efter nya pinnar, lukter eller spännande ekorrar. På sommaren luktar barren varmt och för tankarna till min barndoms sommarlov och jag kommer ihåg mina barnafötter med solbrända märken efter sandalerna och minns vägen från mormor hem till mina kusiner.

Vi hittar svamp, smultron och ser ormar, hjortar, harar och en eller annan älg. Vi fryser i snöblandade vindar, njuter av sol och vind mot bar hud och andas frisk luft.

Och vi vilar en stund varje dag i den natur som vi är födda till att leva i .. det är det som kallas livskvalitet!!

Och alldeles gratis är det också .. är det inte FANTASTISKT!!

Livet är mer än en whisky .. även för den som är inlåst!

Med jämna mellanrum kommer det rapporter från sorgliga äldreboenden som föder rubriker i kvällstidningarna som .. "Farmor har rätt till sin whisky"

Jag tycker det nästan är pinsamt att förminska ett så stort problem till en fråga om att få sig en sup, ett glas vin, en öl eller en whisky.

Jisses ... går det verkligen inte att få till en rubrik om att våra äldre faktiskt aldrig kommer UT!! Var är diskussionen om rätten till frisk luft, sol och natur??? Det finns människor som inte varit utanför sitt äldreboende på åratal trots en ångestladdad längtan efter att komma utanför äldreboendets eller lägenhetens låsta dörr.

De avstår nog gärna från spriten till förmån för en promenad om dagen ... om än aldrig så kort!

(Att våra äldre är så drogade att sprit är direkt olämpligt .. det är en HELT annan fråga!)