Marcus Birro och Anders Lindberg möttes i SVT:s Aktuellt i går ..

.. och meningen var kanske att de skulle tala om hur eller om yttrandefriheten påverkats efter terrordåden mot tidningen Charlie Hebdo.

Tror jag? För det är ju knappast möjligt att kalla det som blev för debatt eller samtal. Markus Birro försökte, genom att vara självkritisk, få någon form av gensvar från Anders Lindberg som sa att även han insåg att han varit en del av det som kallats "Åsiktskorridoren" .. men det var naturligtvis ett besvär han kunde ha besparat sig.

Att hitta självinsikt eller självkritik hos en anställd på Aftonbladet är ju en fullständigt hopplös tanke. Aftonbladet är Sveriges enda oberoende tidning .. slog Anders Lindberg fast. ALLA andra tidningar är ägda av borgerligheten och kapitalet, och när Birro ville tala om att människor i dag i allt större omfattning söker information hos "fri media", så var inte heller det något populärt samtalsämne.

Men som vanlig gräsrot lärde jag mig i alla fall två saker av Anders Lindberg.

För det första .. Åsiktskorridoren, det är något som inte finns och om den finns så är det numera högertrafik i den, eftersom det bara talas om invandring nu för tiden. Vilket då leder till slutsatsen att Anders Lindberg och Aftonbladet anser att invandring .. dvs asyl- och migrationsfrågor .. är högerfrågor.

Det förklarar ju en hel del.

Statsministerns mystiska frånvaro, till exempel.

För om alla problemen med flyktingar, id-kontroller, gränser, bostadsbrist för nyanlända, bråk på asylboenden, ålderskontroller, sexuella trakasserier som gör att badhus tvingas ha separata pooler för män och kvinnor, vakter på bibliotek, socialkontor, vårdcentraler och sjukhus ... är högerproblem så är det ju knappast hans bord utan något som den förra regeringen ställt till med?

Eller nåt?

I varje fall så kan ju inte ledaren för en vänsterregering befatta sig med högerfrågor. Det säger ju sig själv? Den slutsatsen är ju lika logisk som avslutningsmeningen i Åsa Romson och Gustav Fridolins debattartikel i DN i dag.

För det andra .. Åsiktskorridoren, som inte finns, är .. när den finns .. endast till för journalister, SVT-medarbetare, etablerade debattörer, opinionsbildare och godkända statsvetare/ekonomer. Alla andra, utanför Åsiktskorridorens dörrar, verkar ses som antingen enfaldig valboskap eller hatiska nät-troll?

"Folket" .. jag undrar hur Anders Lindberg och hans kollegor ser på oss? Hur politikerna tror att vi är?

Dumma, obildade spån som inte vet hur "verkligheten" ser ut i den obefintliga Åsiktskorridoren, där reaktionerna på faktiska, aktuella händelser kallas för högertrafik?

Om jag skulle skriva att även en hemlös, missbrukande uteliggare läser böcker och förmodligen också skulle kunna göra en lika rättvisande och välskriven samhällsanalys som en Aftonbladet-skribent .. skulle Anders Lindberg tro mig då?

Folkförakt .. det är när media tar flera dygn på sig för att avgöra vilka terrorhandlingar som "folket" kan ta del av utan att bete sig som de idioter som media beslutat att de är.

Folkförakt .. det är när feministerna vänder, från att vara för kvinnor, till att vara mot män och dessutom ställer sig på förövarens sida i sexbrott där förövaren befinner sig i en situation och i ett sammanhang som gör att han kan ses som större ett offer än det offer han lämnade efter sig?

Folkföraktet som sipprar ner från dem som anser sig stå för sanningen och godheten, göder myllan som gräsrötterna växer ur. För varje ledarartikel som Anders Lindberg och hans kollegor skriver i "Sveriges enda oberoende tidning" så får Sverigedemokraterna en ny väljare.

Det är jag faktiskt övertygad om. För utan Aftonbladet hade SD inte haft den position de har i dag. Jag antar att de är oerhört tacksamma?

"Jag tror att Sverige har en av världen starkaste yttrandefriheter" .. sa Anders Lindberg och han har alldeles rätt. Den som släpps in i diskussionerna och debatterna kan säga vad den vill. Men som Marcus Birro sa .. vad hjälper det, "jag får ju inte ens en chans att bli motsagd"?

Folket, folkrörelse, folkhemmet, folkets folkvalda representanter .. vilka är det i dag? Förr stod direktörerna med cigarr i handen och fickorna fulla med sedlar på satirteckningarna och arbetaren .. "folket" .. sökte makten och inflytandet.

I dag finns inte motsvarande bild som skildrar de välklädda, arroganta politikerna, journalisterna och debattörerna som står där, lika dästa, mätta och välavlönade .. medan "folket" har börjat söka andra vägar för att kunna bli sedda, hörda och få en känsla av delaktighet.

Det skrämmer mig. Men det skrämmer inte Anders Lindberg. Får vi bara vänstertrafik i Åsiktskorridoren så löser sig resten .. för då får högern ta sitt ansvar för högerfrågan om invandringen igen.

Dick Erixon, Cornucopia, 6mannen, DHE, Motpol, Fnordspotting,

Det är FAKTA! Det finns dokumenterat?

Den sk Carema-affären med de vägda blöjorna blåstes upp stort i Aftonbladet och Expressen hängde på och illustrerade det hela med en bild av Fredrik Reinfeldt iklädd en läckande blöja, skapad av Elisabeth Ohlson Wallin.

ALLA blev upprörda, förbannade och företagets namn blev så synonymt med vanvård .. all vanvård .. även kommunal vanvård .. så att de fick byta namn.

Fakta och dokumenterade bevis var en artikel DN.

En artikel där DN underlät att kontrollera lätt tillgängliga fakta, siffror och statistik och i stället förlitade sig på skvaller och smutskastning från personer som hade personliga motiv för att skada företaget.

Fakta är i alla fall att det helt saknas fakta i hela den här historien.

Men än i dag finns det många som tror på dessa "fakta", trots att alla inblandade har erkänt att det var en historia i stil med vandringssägnen "råttan i pizzan".

FAKTA .. är ännu ett av alla ord som missbrukats så till den milda grad att det förlorat sin betydelse .. för fakta är inte vad en journalist sitter och tycker och tänker på sin kammare, ett tweet från en kändis eller ett luddigt räkneexempel från en komiker som själv anlitar experter för att sköta sin egen ekonomi. Eller ett påstående från någon som är i konflikt med sin arbetsgivare eller någon annan.

I dag skriver MarcusBirro om priset för vår yttrandefrihet och om den åsiktskorridor som alla förnekar och han om något vet hur högt det kan bli..

I kommentarsfältet finns följande ordväxling .. (klicka på bilden så blir den mer lättläst)

Frågeställaren vill .. leva i en öppen demokrati, där alla har rätt till sin åsikt, även om den inte delas av alla. Jag efterlyser en saklig debatt istället för pajkastning, påhopp och påklistrande av epitet.. och .. [v]ad gäller ängsligheten mot SD skulle jag hellre se sakargument i debatten i stället för luddiga påståenden.

I repliken som följer får vi veta .. Att SD-politiker hotat folk med metallrör är fakta. Det finns dokumenterat, av politikerna själva, dessutom. Alltså, inget luddigt.

Om vi helt bortsett från att det hela handlar om SD, så finns det två fel i repliken.

1. De berusade, flyende SD-politikerna hotade ingen med metallrör och

2. det som finns dokumenterat i en film från den enes mobilkamera, dokumenterar två rädda, berusade män som begärt polisassistans eftersom de tror att de är förföljda.

En sorglig historia med två rätt ynkliga huvudrollsinnehavare .. men det är varken fakta eller dokumentation över att någon hotat någon överhuvudtaget.

Men det skildrades så i tidningen .. och då förvandlades händelsen och minnesbilden av filmen till något helt annat. Om nu personen som hänvisar till den överhuvudtaget har sett den?

För i media blåstes de ensamma, rädda männen upp till hotfulla, råbarkade sällar som gick loss på omgivningen med järnrör. Vilket förmodligen gynnade SD mer än om de skildrat situationen som den var .. två fulla gaphalsar som förolämpade allt och alla och sedan inte vågade stå till svars, utan sprang och gömde sig och ringde polisen för att få skydd mot människor som redan glömt dem.

Man ska vara försiktig med vad som påstås vara fakta .. särskilt nu när det är en sådan bristvara i nyhetsrapporteringen.

Jag är Marcus Birro!

Stupstock, skamstock, hängning, offentlig tortyr, människobränning eller stympning .. det var faktiskt folknöjen för inte alltför länge sedan.

Innan Madame Giljotin gjorde sin entré på scenen avrättades dömda adelsmän genom halshuggning med svärd eller yxa, medan "vanligt folk" gav publiken lite mer underhållning genom att avrättas genom hängning, rådbråkning eller genom att brännas på bål. Lättare förseelser bestraffades med stympning av valda kroppsdelar till allmänhetens förtjusning .. men även den högre klassen kunde bjuda på sensationer, då bödeln inte alltid träffade rätt eller yxan/svärdet var så oslipat så att den dömdes huvud måste hackas av kroppen.

När jag som barn läste om franska revolutionen häpnade jag över beskrivningen av människorna som tillbringade hela dagar vid giljotinen .. stickande, samtalande och ivrigt hurrande när de som ansågs tillhöra eller sympatisera med överklassen blev ett huvud kortare.

Så det var .. förr.

Vad hemsk! Men det måste ju ha berott på att människorna led, svalt och tvingades till uppror. Annars hade det väl aldrig hänt, eller hur?

Nu vet jag bättre. På internet finns det dagsfärska halshuggningar att tillgå för den som inte tycker att det räcker med att hata verbalt.

Och lynchmobben och gamarna finns på plats även här hemma. Bara det utses ett offer .. skyldigt eller oskyldigt, det kvittar .. så samlas de och bekräftar varandras förträfflighet utan att ägna en tanke åt att det är en människa av kött och blod som de sliter i stycken.

Vi har haft höns. Bland dem är det inte ovanligt att en svag, lite avvikande, försvarslös individ får hela flocken på sig och till slut blir så försvagad, hjälplös och ensam att den helt enkelt ger upp och dör .. vilket gör att gruppen sluter sig tätare i avvaktan på ett nytt offer.

Dagens reinkarnerade mordiska höns, blodtörstiga gamar och ivriga, applåderande mobb finns bara ett musklick ifrån dig. På twitter under hashtagen #birro eller #birrogate, i kvällstidningarnas sensationsjournalistik där journalister hetsar mobben för tjäna pengar på att avrätta någon som inte inordnar sig i ledet, på bloggar och i samtal där gamarna festar när de får möjlighet att hacka sönder en medmänniska och lystet kan spekulera i .. se hur dåligt han mår, tänk om .. ja tänk bara om han till och med ..??

I dag är det Marcus Birro som ska hackas i bitar .. det var det förresten i går också .. och eftersom han envisas med att behålla sin personlighet och sitt egenvärde så är det väl det i morgon också?

Jag är Marcus Birro i dag .. och det finns fler än jag som tycker det som sker är motbjudande .. till exempel HÄR och HÄR och HÄR och HÄR och HÄR och HÄR och HÄR och HÄR

Jag är Marcus Birro .. eftersom jag anser att vi alla har rätt att umgås med vilka vi vill, som människor .. utan att värdera dem efter religion, hudfärg, politiskt ställningstagande eller klasstillhörighet. Jag vill kunna tänka, tycka och säga det jag vill och känner utan att behöva riskera att slitas sönder som hatobjekt för människor som har hatet och hånet som livsinnehåll.

Jag är Marcus Birro .. för precis som han har jag lätt till starka känslor, skratt och gråt. Jag brinner som en tändsticka hett och intensivt och slocknar lika fort utan näring i form av bekräftelse och jag bär hjärtat utanpå kroppen .. älska mig, tyck om mig och jag gör allt för dig .. och faller lika handlöst när jag kommer i kontakt med ren elakhet eller ondska.

Jag är Marcus Birro .. för jag blöder som han, när någon avsiktligt gör mig illa. Jag vet hur det känns när självföraktet gör att det är svårt att andas och när livet måste levas timme för timme för att vara uthärdbart.

Jag är Marcus Birro .. för jag tror att han, precis som jag, har fallit så djupt att han har sett den gröna exit-skylten, som lockar med befrielse när livet känns som en outhärdlig börda.

Jag är Marcus Birro .. och jag hoppas att han inte upplever sig så ensam att han sträcker ut handen efter den befrielsen nu, som jag kanske själv hade gjort .. om jag verkligen hade varit Marcus Birro i dag.

Dagens Media, Expr., 

Expressens chefredaktör meddelar ..

.. att tidningen har valt att avbryta samarbetet med Marcus Birro.

Marcus Birro själv beskriver rätt väl vad som hänt, Fredrik Virtanen på AB jublar förmodligen över en bägare och den som inte har bilden klar för sig kan läsa hur Toklandet uppfattar bakgrunden.

Men eftersom Expressen är en demokratisk tidning där det är högt i tak och där de anställda ständigt får delta i nyhetsförmedlingen så kan inte chefredaktören låta bli att beskriva hur det gick till när den nya sajten "Gilla djur" kom till.

ALLA i personalen som var lyckliga djurägare fick hjälpa till med röda lappar och .. vips .. så ändrade tidningen HELT inriktning!! Gick det lika demokratiskt till när Marcus Birros karriär fick en helt ny inriktning??

DEMOKRATI!! Det är Expressen det.

Högt i tag och med full åsiktsfrihet .. personalpolitiken på EXPRESSEN!!!

Jajamensan!

Är det någon mer än jag som tycker att det är hysteriskt roligt?

DN, SvD, SvD,

Riktiga eller oriktiga problem eller "saker"????

"Eftersom du varken är homosexuell, transperson, rasifierad eller en del av en minoritet alls, börjar jag känna att du ska knipa igen. Skaffa dig lite perspektiv" .... skriver Mio Cederlund till Marcus Birro med anledning av hans tweet "Köper inte snacket om att "religioner" är farliga. Vad har den största delen av världens religiösa terrorism gemensamt? Islam. Fakta".

Reaktionerna blev så våldsamma och aggressiva att Marcus Birro lämnade landet för att vänta ut de dödshot och påhopp som förmodligen kommer att riktas till någon annan inom kort.

Eftersom jag är en helt vanlig människa så kan jag inte se det dödligt förfärliga i Marcus Birros tweet. I och för sig kan jag läsa ut av kommentarerna vad jag borde se .. men vad jag läste var att den maktsökande, våldsbejakande terrorism vi upplever i dag oftast döljer sig bakom islam och hat mot oliktänkande .. på samma sätt som maktsökande våldsverkare i en tid för länge, länge sedan dolde sig bakom den kristna religionen för att rättfärdiga lönsamma korståg mot de "otrogna".

Men jag har förmodligen helt fel ... eftersom jag varken är homosexuell, transperson, rasifierad eller en del av en minoritet alls.

Med den logiken tar jag mig otroliga friheter när jag sitter och påtvingar människor mina tankar och funderingar. Jag borde alltså sluta häva ur mig "skit", "knipa igen" och skaffa mig lite perspektiv.

Mio Cederlunds perspektiv?

Mio Cederlund är HBTQ-aktivist och som sådan bloggar hon på Qruiser.se som "är Nordens största community för Dig som är homo, bi, trans, queer samt för våra vänner". Där är de "många som faktiskt kämpar för saker. Riktiga saker. Riktiga problem, riktiga rättigheter. Personer som blir förtryckta i sin vardag på grund av saker de inte kan styra över, utan att ha något val".

Det är alltid fantastiskt med människor som arbetar för "riktiga saker". Ju fler vi blir som engagerar oss för att skapa ett samhälle där alla har samma rättigheter .. och skyldigheter .. desto bättre.

Men varför är vissa "saker", problem och rättigheter mer "riktiga" än andra. Varför är det så viktigt att ställa olika "saker" mot varandra i småaktigt, hatiskt, twittrande kopior på krig eller terrorattacker?

Marcus Birro är kristdemokrat och .. tror jag .. katolik. Han ser på samhället utifrån sina erfarenheter precis som Mio Cederlund ser det från sitt perspektiv och jag .. om jag får förhålla mig till dessa giganter? .. brinner för de frågor som ligger mig närmast, det är inget konstigt med det.

Jag skulle förmodligen inte kunna föra ett normalt samtal med varken Marcus Birro eller Mio Cederlund eftersom deras "riktiga saker" ses som riktigare än mina "saker".

"Vad för vettigt har du gjort med din makt och synlighet? Någonsin?" .. skriver Mio Cederlund till Marcus Birro, innan hon uppmanar honom att ta en lång semester för allas skull.

Jag brinner för dem som saknar röster för att göra sina "riktiga" problem synliga. De dementa, de psykiskt funktionshindrade, de psykiskt sjuka, de hemlösa med missbruksproblem, de förlorade unga  .. samhällets osynliga som ingen riktigt vill se. Jag tycker att det är "riktiga problem, riktiga rättigheter. Personer som blir förtryckta i sin vardag på grund av saker de inte kan styra över, utan att ha något val" .. kanske i högre grad än i någon annan grupp i samhället.

Det är många inom den sk åsiktseliten som anser att det är oerhört kränkande att ifrågasätta de ensamkommande "flyktingbarnens" ålder, men jag läser aldrig att någon inom samma krets engagerar sig i de kränkande utredningar som de hjälpbehövande utsätts för inom "min" grupp av människor.

Sett från min synvinkel är utredarens klockning av toalettbesök som ett styrmedel när det gäller hjälp till en handikappad något av det mest kränkande som någon kan utsättas för. Att dra ner dragkedjan på byxorna är integritetsnära men att dra upp den igen ingår inte i hjälpbehovet .. har vi sett någon upprörd tweet om det? Hur kränkande är en tandröntgen jämfört med en utredare från Försäkringskassan som står vid toaletten för att tidsbestämma avföringen?

Det finns ett brinnande hat mot även det mildaste och okunnigaste uttalande som kan tolkas som rasistiskt .. men när det gäller åldersdiskrimineringen i bland annat vården och socialtjänsten så höjs inga röster? Den som beräknas dö först placeras sist i kön, typ.

Är vi inte alla människor? Vad är det för samhälle vi får om vi värderar människor och graderar hjälpbehovet, rätten till engagemang och en åsikt i "riktighetsgrad"?

Mio Cederlund upplever Marcus Birros tweet som "skit". Det är hennes språk och sätt att bemöta dem hon inte sympatiserar med, och hennes rättighet på samma sätt som vem som helst har rätt att uttrycka en åsikt. Men att be honom knipa igen, vara tyst och påstå att han dragit hoten och hatet över sig själv .. är trångsynt och fantasilöst och för inte samtalet varken framåt eller bakåt..

Det stannar hos Mio Cederlund och hennes uppfattning om vad som är "riktiga saker" .. eller "skit".

SvD, Nyheter i dag, Nyheter24, Expr.,

Motpol, Toklandet, Fnordspotting, Ledarsidorna, Cattas bubbla,

Vi som är "dom" ..

 I dagens Expressen försöker Marcus Birro .. som är en av mina favoriter .. förstå vilka det är som röstar på Sverigedemokraterna, och varför, och kommer fram till samma slutsats som diverse statsvetare och annat löst folk gjorde på seminarierna i Almedalen förra året.

Det är outbildade, arbetslösa unga män på landsbygden som känner igen sig i Sverigedemokraternas torftiga språk!!

Det är förmodligen en förklaring som ligger nära till hands för Marcus Birro som beskriver sin verklighet på Södermalm som .. "vi lever i skyddade enklaver och kan därför solidarisera oss med människor, stadsdelar, kvarter och rörelser som vi aldrig på allvar behöver bli en del av. Vi definierar oss själva efter hur progressiva vi är och gör alla som tycker olika till fiender. Vi kokar ner människovärdet till en fråga om politisk hemvist. Om du tycker fel i politiska frågor är du min fiende. Alla dina tusen förtjänster betyder ingenting om du envisas med att rösta på fel parti".

När de goda solidariska människorna på Södermalm påstås solidarisera sig med människor, stadsdelar, kvarter och rörelser som de aldrig på allvar behöver bli en del av, säger uttrycket .. "stadsdelar, kvarter" .. en hel del om begränsningarna i innerstadselitens verklighetsbild.

Marcus Birro försöker förstå men mäktar inte se längre än till innerstadens tullar och ett obestämt "landsbygden" där en underklass bestående av särskilt obegåvade, testosteronstinna, unga män lallar omkring.

Markus Birro ser diket .. men inte vilka som är på andra sidan.

Där finns till exempel Trollan som beskriver det så här .. 

"När man pratar om SD så klagar man mycket på att man delar upp människor i ”vi” och ”dom” och att det är något fel, (SD då alltid varande ”dom” till skillnad från ”vi” som inte gör detta då…). Själv har jag mer och mer insett att jag hör till ”dom”.

- ”Dom” som inte bor i Stockholms områden, utan har sitt liv utanför tullarna.

- ”Dom” som inte köper den världsbild som presenteras av media och politiker.

- ”Dom” som föredrar media utan det filter som svensk media känner sig tvingad att lägga på för att folk inte ska bli rasister.

- ”Dom” som anser vad som sägs är viktigare än vem som säger det.

- ”Dom” som tycker att alla människor har rätt att få tycka till – även saker som inte är genomtänkta eller faktiskt otrevligt. Nyckeln är att kunna bemöta det som sägs, inte bemöta personen som person.

- ”Dom” som inte anser att våld är accepterad väg för att få igenom sin åsikt.

Det märkliga är att ”vi” i detta läge anser sig vara de Goda. De fostrande, de som vet sina medborgares bästa. Och jag känner mig mer och mer distanserad från dessa människor".

... och efter att ha läst det så inser jag att jag också tillhör dem som de som är "vi" kallar för "dom"?

Jag ingår inte längre i begreppet "vi" .. utan har hamnat på dikets andra sida i ett kollektivt "dom" som ska bildas, fostras och föras in på rätta vägar av ett "vi" som frossar i "solidarisk omtanke", "värnar lite extra om" och "applåderar sig själva som den nya goda kraften i svensk politik".

Jag är landsbygdens medelklass. Kanske inte den skarpaste kniven i lådan, men inte heller en lallande hillbilly som behöver stöd från rödvinspimplande idealister från Södermalm. Jag tillhör den enorma gruppen väljare som föddes på 40/50-talet .. de som har Villa, Volvo och Vovve, räkningarna betalda, goda pensionsvillkor och ofta egna små företag eller anställningar med god lön. Vi som kallas "dom" har också full koll på de ekonomiska konsekvenserna av de Godas visioner, till skillnad från dem som kallar sig "vi".

Vi, som kallas "dom", är föräldrar eller mor/far-föräldrar till de arbetslösa unga, barnen som far illa i skolan och barn till dem som behöver den äldreomsorg som inte finns. Vi är de som drog vinstlotten som unga och som nu ser hur de stora elefanterna dansar en dödsdans runt sin egen axel och trampar ner de värden som vi trodde på då.

Vi som kallas "dom" ser svaga ledare som inte står upp för varken medborgarna eller för rätten att framföra en åsikt.

Vi som kallas "dom" är en stor grupp som slött valde Miljöpartiet utan att ta reda på vad det innebar eller stödröstade på Centern och Kd i EU-valet eftersom vi .. som varande "dom" .. aldrig i livet skulle rösta på Vänstern. Men bakom stängda dörrar talar vi om att det inte längre finns något politiskt alternativ värt namnet.

Vi som är "dom" är tillräckligt många för att göra en enorm skillnad för vi är ...

.. svenskar med invandrarbakgrund som inte vill bli särbehandlade som särskilt hjälplösa, behövande stackare,

.. pensionärer som anser att en röst är värd mer än 50 kr i månaden,

.. småföretagare med en, eller ingen anställd, som säger .. får vi en röd regering så är det bara att lägga ner.

.. landsbygdens folk som inser att ett Miljöparti med makt kommer att lägga en död hand över jordbruket och samhällsservicen utanför storstäderna.

.. den äldre medelklassen som ser skillnaden mellan nu och då och har ledsnat på att hänvisas till som en grupp som ska fostras, föraktas och kallas för -ister eller -fober så fort någon uttalar en fullt berättigad fråga om framtiden.

De som Marcus Birro och hans grannar kallar "marginaliserad underklass", har gett upp sossarna, hoppas på vänsterpolitiken .. och lockas av "revolutionsarméerna" Afa och RF, som legitimeras av både media och oppositionen.

Det är en farlig lek de Goda som kallar sig "vi" leker. Bara i min bekantskapskrets blir det fler och fler som öppet lämnar Sossar och Moderater till förmån för Sverigedemokraterna.

"Det kan i alla fall inte bli sämre än Miljöpartiet, Vänstern eller F!".

En enda avslöjad lögn, en enda brutal våldshandling, ett enda snedvridet journalistiskt övertramp eller ytterligare ett enda steg till vänster i SVT kan rita om den politiska kartan över en natt.

Så ser Sverige ut sett från min synvinkel och jag inser att Marcus Birro har rätt. Det är ett allt djupare och brantare dike mellan oss som är "dom" och dem som kallar sig "vi"!

DN, DN, DN, Expr., SvD, SvD,

Joakim Lamotte, Jesper Ahlin, Dick Erixon, Ann Helena Rudberg,

Är det sorgligt att bli äldre?

Det tycker Marcus Birro, som nyss fyllt 40, i sin krönika i Expressen i dag och jag som nästan glömt min 40-års dag tycker att det känns väldigt sorgligt att läsa den.

"Det är sorgligt att bli äldre. Det ligger tunn is på vägen framför" .. skriver Birro.

Tänk så olika man kan se på livet? För mig var ungdomen tiden då vägen bestod av tunn is. Det var då jag inte visste vem jag var, inte visste vart jag var på väg och då jag plågades av att inte passa in eller att bli ställd utanför.

Vad jag skulle passa in i och vad jag riskerade att bli ställd utanför, hade jag ingen aning om .. bara att det var livsviktigt att bli erkänd av alla i egenskap av någon jag försökte vara eller förödande att bli avslöjad som den jag var.

Marcus Birro minns, blir melankolisk och vemodig vid minnet av ungdomens trevande kärlek och drömmar. Han är ibland rädd för att sväljas av vemodet, saknar "den där tunna pojken av dimma och begär som strök genom dagarna för tjugo år sedan" och han ägnar mycket tid åt att fundera över hur hans tidigare jag skulle ha bedömt honom i dag.

Att inte längre leva i det som var, blir så sorgligt att det suger glädjen ur nuet. Det vill säga ur  den tid som Markus Birro kommer att uppleva som den tid som var, om ytterligare tjugo år.

Själv känner jag glädje i den tid jag lever i nu. Visst kan jag också fundera över hur ett möte mellan mitt unga jag och mig själv i dag skulle se ut .. men då har jag ett helt annat perspektiv. Skulle jag i dag ha tyckt om den person jag var då?

Svaret är nog givet. I dag skulle jag ha blivit väldigt irriterad över den ansvarslöshet, dumhet  och den hänsynslöshet jag visade prov på i jakten på lyckan, framtiden och den omedelbara behovstillfredsställelsen. Jag skulle ha känt medlidande med mitt osäkra unga jag som bakom en självsäker yta försökte vara någon som andra skulle tycka om, känna begär efter och respektera.

I dag vet jag vem jag är, var jag står och vart jag är på väg. Tiden är värdefull och det jag vill göra kan inte längre skjutas på framtiden utan måste göras nu .. eller läggas åt sidan. Jag respekterar mig själv med fel och brister och vet vad jag kan åstadkomma om jag verkligen, verkligen vill .. och jag vet också vad som är mina svaga sidor som gör att jag i många fall avstår från att anstränga mig eller att ens försöka.

Det ligger en trygghet i det. Allt som jag gjort, drömt, tänkt, valt, beslutat och alla strider som jag utkämpat .. det finns i min erfarenhetsbank och gör att marken jag står på är stabil och säker att vandra på.

Jag ångrar ingenting, minns med ömhet och glädje .. men jag känner ingen vilsenhet i att det ligger bakom mig .. snarare en lättnad över att det överståndet och klart.  Det är det som är framför mig som är spännande och skapar nyfikenheten, hoppet och äventyret. Det är där drömmarna, valen, besluten och de nya striderna och utmaningarna finns.

Marcus Birro skriver inte om döden, men på något sätt känns den närvarande i hans desperata, vilsna sorg över sitt eget åldrande. Men likaväl som att födelsen är förutsättningen för själva resan genom livet är döden den oundvikliga slutstationen. Vi tar för det mesta födelsen för given, visar sällan tacksamhet eller ånger över den .. och även om det känns trist att resan ska ta slut så kommer vi förhoppningsvis ha levt färdigt den dagen vi är framme.

Att gå sörjande genom livet och gråta över varje år som läggs till handlingarna och att skrämmas, sörja och gråta över att det så småningom ska ta slut .. det är som att lämna framtiden bakom sig. Ja, nästan som att dö levande, tycker jag.

Ett oerhört slöseri med det enda liv som vi får oss tilldelat.

Det är NU vi lever. I DAG skiner solen och jag kan se allt som växer och gror, jag kan se igelkottens strävan efter nya sniglar, utan en tanke på varken gårdagen eller morgondagen och duvhökens nedslag i veteåkern .. vilket betyder slutet på livet för en liten mus. Jag kan vandra runt i mitt eget närområde och se spåren av dem som levde före mig och de påbörjade byggnadsarbetena på platser där andra kommer att leva efter mig. Jag ser unga människor begå samma misstag som jag själv gjorde eller ta första steget in på den väg jag själv vandrat på .. och jag kan se hur den fysiska nedbrytningen gör att andra människor steg för steg saktar in och släpper taget om livet.

Jag kan saker nu som jag inte kunde då, för länge sedan .. och nu kan jag också sträcka mig bortom det och utforska nya områden, skapa nya mål och göra nya insättningar på mitt konto som jag öppnade i min erfarenhetsbank när hjärtat var helt, rött och längtande och livet bara innehöll möjligheter och hopp.

Visst har många val varit fel, många drömmar har jag drömt förgäves .. men det jag har i dag hade jag inte haft om jag handlat på annat sätt. Varför ska jag då rikta blicken bakåt? Och om jag fick möjligheten att leva om vissa destruktiva perioder .. då skulle mitt liv i dag se helt annorlunda ut.

Skulle jag vilja det? Vilka år skulle jag då välja bort? Vad skulle det innebära i förluster av vad jag har i dag?

Nej Marcus Birro .. det är inte sorgligt att bli äldre. Det är en utmaning, en styrkedemonstration och en glädje i att stå på fast, isfri mark.

Att åldras är som att bestiga ett berg. Man blir lite andfådd men får en mycket bättre utsikt .. det är ett citat från Ingrid Bergman som jag tycker mycket om när jag andfådd, men rätt stolt, står och blickar ut över min framtid ..

.. samtidigt som Marcus Birro, vid 40 års ålder, försöker släppa taget om "det förflutnas träd och inte vågar lita på att vägen framför bär lika bra som den gjorde tidigare".

"Leendet finns bakom den försiktiga ytan" ..

.. skulle jag vilja säga till Marcus Birro, efter att ha läst hans senaste krönika i Expressen. Han kommer hem från Italien och funderar över varför .. och när .. vi förvandlades till rädda, försiktiga människor som värderar allt i pengar och nästan inte törs skratta tillsammans med främlingar, om det inte handlar om ett gemensamt hånskratt.

Jag har tänkt tanken själv, även om jag inte behärskar ordet på samma sätt som Marcus Birro. Vart tog det vägen .. det kravlösa mötet med främlingar i kassaköer, väntrum, på tåg och över en affärsdisk?? Varför byter vi inte längre några ord över staketet eller i hissen som leder till en snabb kopp kaffe och början till en ny vänskap??

Det finns en ny rädsla för att öppna sig för en främling .. och med tanke på alla våldsamheter som media rapporterar om, så verkar den inte heller vara grundlös.

Men bakom den försiktiga ytan finns längtan efter kontakt. Bara det är du själv som står för det första leendet eller de första orden. Jag är en människa som har svårt att vara tyst, som älskar att prata och kommentera saker och ting .. förmodligen är jag jättejobbig för många?? Det vet jag inte .. människor säger ju inte så´nt rakt i ansiktet på någon.

Här där jag bor är det inte heller så ovanligt. Efter några år känner alla åtminstone igen de flesta i sin närmiljö och hejar och byter några ord när det ges tillfälle. Däremot så har de spontana kaffestunderna börjat ersättas av mer planerade tillställningar till min stora besvikelse .. jag är en stor förespråkare av spontana kaffestunder och kämpar på i motvind genom att vägra ha BJUDNINGAR med våldsamma arrangemang eller tillkrånglade rätter!!

Om jag mötte Marcus Birro, och han svarade på ett leende .. så skulle jag garanterat bjuda på kaffe!!

Däremot är det skillnad i en storstad. Jag har en vän som kommer från Göteborg och när hon hälsar på brukar vi ta en shoppingvända i huvudstaden. Hon kallar våra möten för en kulturkrock mellan stad och land .. och tycker att jag lägger ner oproportionerligt mycket tid på att lyssna på andra människor. Hon SKÄMS .. tycker det är pinsamt och jobbigt.

För om jag börjar prata med någon i innerstadsbruset så blir det skillnad mot hemma. Här leder det inte längre än till ett kort samtal om vädret, längtan efter semester eller annan ledighet. Kanske om barn, trötthet eller stress om det faller sig så .. eller om stundande tilldragelser som bröllop, dop eller liknande.

Men får jag kontakt med någon i storstaden, då tar det aldrig slut. Det ena ger det andra och jag får ofta veta mer än vad jag förväntade mig eller trodde var möjligt. Det finns ett enormt behov av att bli sedd, att bli lyssnad på och en längtan efter att få bara prata med någon som verkar vänligt inställd och som signalerar intresse och TID.

TID och PLANERING .. är något som min vän tycker är viktigt när vi är tillsammans. Oplanerade möten med människor som har något att berätta tycker jag är väl använd tid och viktigare än planerad shopping.

Varje människa bär på en unik och fascinerande berättelse, väl värd att lyssna på och lära av, har ni tänkt på det?

Vi är väldigt olika vi människor, men under ytan tror jag vi alla vill HA mer kontakt än vi törs GE ... fast det vet jag ju inte säkert??