Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

onsdag 27 juni 2012

Är det sorgligt att bli äldre?


Det tycker Marcus Birro, som nyss fyllt 40, i sin krönika i Expressen i dag och jag som nästan glömt min 40-års dag tycker att det känns väldigt sorgligt att läsa den.

"Det är sorgligt att bli äldre. Det ligger tunn is på vägen framför" .. skriver Birro.

Tänk så olika man kan se på livet? För mig var ungdomen tiden då vägen bestod av tunn is. Det var då jag inte visste vem jag var, inte visste vart jag var på väg och då jag plågades av att inte passa in eller att bli ställd utanför.

Vad jag skulle passa in i och vad jag riskerade att bli ställd utanför, hade jag ingen aning om .. bara att det var livsviktigt att bli erkänd av alla i egenskap av någon jag försökte vara eller förödande att bli avslöjad som den jag var.

Marcus Birro minns, blir melankolisk och vemodig vid minnet av ungdomens trevande kärlek och drömmar. Han är ibland rädd för att sväljas av vemodet, saknar "den där tunna pojken av dimma och begär som strök genom dagarna för tjugo år sedan" och han ägnar mycket tid åt att fundera över hur hans tidigare jag skulle ha bedömt honom i dag.

Att inte längre leva i det som var, blir så sorgligt att det suger glädjen ur nuet. Det vill säga ur  den tid som Markus Birro kommer att uppleva som den tid som var, om ytterligare tjugo år.

Själv känner jag glädje i den tid jag lever i nu. Visst kan jag också fundera över hur ett möte mellan mitt unga jag och mig själv i dag skulle se ut .. men då har jag ett helt annat perspektiv. Skulle jag i dag ha tyckt om den person jag var då?

Svaret är nog givet. I dag skulle jag ha blivit väldigt irriterad över den ansvarslöshet, dumhet  och den hänsynslöshet jag visade prov på i jakten på lyckan, framtiden och den omedelbara behovstillfredsställelsen. Jag skulle ha känt medlidande med mitt osäkra unga jag som bakom en självsäker yta försökte vara någon som andra skulle tycka om, känna begär efter och respektera.

I dag vet jag vem jag är, var jag står och vart jag är på väg. Tiden är värdefull och det jag vill göra kan inte längre skjutas på framtiden utan måste göras nu .. eller läggas åt sidan. Jag respekterar mig själv med fel och brister och vet vad jag kan åstadkomma om jag verkligen, verkligen vill .. och jag vet också vad som är mina svaga sidor som gör att jag i många fall avstår från att anstränga mig eller att ens försöka.

Det ligger en trygghet i det. Allt som jag gjort, drömt, tänkt, valt, beslutat och alla strider som jag utkämpat .. det finns i min erfarenhetsbank och gör att marken jag står på är stabil och säker att vandra på.

Jag ångrar ingenting, minns med ömhet och glädje .. men jag känner ingen vilsenhet i att det ligger bakom mig .. snarare en lättnad över att det överståndet och klart.  Det är det som är framför mig som är spännande och skapar nyfikenheten, hoppet och äventyret. Det är där drömmarna, valen, besluten och de nya striderna och utmaningarna finns.

Marcus Birro skriver inte om döden, men på något sätt känns den närvarande i hans desperata, vilsna sorg över sitt eget åldrande. Men likaväl som att födelsen är förutsättningen för själva resan genom livet är döden den oundvikliga slutstationen. Vi tar för det mesta födelsen för given, visar sällan tacksamhet eller ånger över den .. och även om det känns trist att resan ska ta slut så kommer vi förhoppningsvis ha levt färdigt den dagen vi är framme.

Att gå sörjande genom livet och gråta över varje år som läggs till handlingarna och att skrämmas, sörja och gråta över att det så småningom ska ta slut .. det är som att lämna framtiden bakom sig. Ja, nästan som att dö levande, tycker jag.

Ett oerhört slöseri med det enda liv som vi får oss tilldelat.

Det är NU vi lever. I DAG skiner solen och jag kan se allt som växer och gror, jag kan se igelkottens strävan efter nya sniglar, utan en tanke på varken gårdagen eller morgondagen och duvhökens nedslag i veteåkern .. vilket betyder slutet på livet för en liten mus. Jag kan vandra runt i mitt eget närområde och se spåren av dem som levde före mig och de påbörjade byggnadsarbetena på platser där andra kommer att leva efter mig. Jag ser unga människor begå samma misstag som jag själv gjorde eller ta första steget in på den väg jag själv vandrat på .. och jag kan se hur den fysiska nedbrytningen gör att andra människor steg för steg saktar in och släpper taget om livet.

Jag kan saker nu som jag inte kunde då, för länge sedan .. och nu kan jag också sträcka mig bortom det och utforska nya områden, skapa nya mål och göra nya insättningar på mitt konto som jag öppnade i min erfarenhetsbank när hjärtat var helt, rött och längtande och livet bara innehöll möjligheter och hopp.

Visst har många val varit fel, många drömmar har jag drömt förgäves .. men det jag har i dag hade jag inte haft om jag handlat på annat sätt. Varför ska jag då rikta blicken bakåt? Och om jag fick möjligheten att leva om vissa destruktiva perioder .. då skulle mitt liv i dag se helt annorlunda ut.

Skulle jag vilja det? Vilka år skulle jag då välja bort? Vad skulle det innebära i förluster av vad jag har i dag?

Nej Marcus Birro .. det är inte sorgligt att bli äldre. Det är en utmaning, en styrkedemonstration och en glädje i att stå på fast, isfri mark.

Att åldras är som att bestiga ett berg. Man blir lite andfådd men får en mycket bättre utsikt .. det är ett citat från Ingrid Bergman som jag tycker mycket om när jag andfådd, men rätt stolt, står och blickar ut över min framtid ..

.. samtidigt som Marcus Birro, vid 40 års ålder, försöker släppa taget om "det förflutnas träd och inte vågar lita på att vägen framför bär lika bra som den gjorde tidigare".

4 kommentarer:

  1. Jag tror att åldersångest beror på stress. Personerna ifråga tycker att de åstadkommit så lite hittills och just nu är de fast i livet och kan inte åka jorden runt för att de ska lämna på dagis imorgon och har räntor på huset.

    Man kan tågluffa vid 40 också, det är bara att sätta igång. Tag med ungarna, de kommer tycka det är roligt.

    Alternativt: se till att vara nöjd med allt man har. De allra flesta av oss har det fantastiskt jämför med för 100 år sedan. Då var medelåldern 60 och ganska mycket krämpor på slutet. Det flesta av oss lever idag bättre än kungar levde på 1800-talet även om vi inte har någon att basa över.

    SvaraRadera
  2. Fort går det, men visst vill man bromsa lite? nu när man är på andra halvleken i bästa fall=)

    Grymt bra bloggpost!

    SvaraRadera
  3. Jag ångrar inte mitt tidigare liv för det är försent att gör något åt det ¨misstag jag gjorde då. Jag kan däremot dra erfarenheten av dessa misstag och tappade sugar. Däremot har jag aldrig haft så dånande jätteroligt som att ha turen att få fira 60årsdagen med ett hejdundrande kalas.

    SvaraRadera
  4. Jättebra skrivet. Tack för inlägget.

    Jag har haft lite åldersnojor genom åren. Att fylla 50 var ett helvete. Nyskild och ingen att åka utomlands med eller ordna en stor fest med. Men innan allt var klart så blev det jättebra. En kompis hyrde en stuga i skärgården där det blev champagnefrukost i en rosenträdgård. Det kunde inte bli bättre.

    Att fylla 60 var också jobbigt. Varför fira att man blir en gammal kärring? Blev nästan lite kidnappad och fick ett överraskningskalas med de närmaste och käraste. Helt underbart. Kunde inte heller bli bättre.

    Så nu sitter jag här och skall fylla 63 år om några veckor. Och stormtrivs. Det jag kan få lite panik över är att jag skulle vilja ha 50 år kvar för att hinna med allt jag vill göra och upptäcka. Annars är det rätt trevligt att vara gammal.

    Det skulle aldrig falla mig in att ångra det jag gjort. Dumheterna får jag stå för. Klokheterna jag gjort är jag grymt stolt över.

    Vill just nu vara bara här och nu. Men som sagt var så vill jag ha en jäkla massa år på mig för att veta att jag hinner med allt innan det är slut.

    SvaraRadera