Djur är djur och människor är människor.

Jag har levt med djur i så gott som hela mitt liv och har det inte varit mina egna så har jag tagit hand om andras eller släpat hem det ena eller andra olycksoffret för att försöka göra  någon form av insats.

Jag har blivit biten av katt, hund, papegoja och gråtrut. Fått glasögonen bortslitna av en häger, blivit sparkad i ändan av en häst, blivit biten i handen av en åsna som inte såg var moroten tog slut och jag började, matat en folkilsken tjur ... jätteläskigt ... haft en halvvuxen, halvtam älg halvvägs inne i bilen, blivit jagad av en tjäder, en brunstig älg och en yster nordsvensk .. fast inte samtidigt .. och blivit tuggad på av ett antal vargar på Kolmården.

Det är lätt att förmänskliga djur. När Halva Bordercollien i full panik satte tänderna i den hand som höll kloklippen så kunde vem som helst tolka det följande beteendet som om hon skämdes. Men så var naturligtvis inte fallet .. hundar skäms inte som människor .. en hund känner oro när den obetänksamt attackerat sin ledare. Gruppen är viktig och det gäller att underordna sig eller fullfölja utmaningen .. så hon underordnade sig, på ett sätt som vi tolkar som skam.

Djur känner glädje och sorg som vi, rädsla och trygghet som vi, tillhörighet .. kalla det gärna kärlek .. och ensamhet som vi, får frispel och vredesutbrott precis som vi .. ja, ibland kan jag till och med tro att de kan känna skadeglädje, åtminstone när Någon Annan blir kammad eller kloklippt.

Men inget djur följer eller lyder en människa om det inte har nytta av det eller tvingas av faktiska begränsningar eller rädsla.

De är inte som vi. De är alldeles sina egna och har rätt att bli behandlade som de djur som de är.

Fast visst är jag ganska fjantig och förmänskligar mina katter och hundar när jag talar om dem och berättar vad vi gjort .. men i umgänget är det jag som bestämmer .. även den gången Makens Schäfer begravde huggtänderna i min underarm när hon missade Halvan som redan låg blödande på golvet.

Fan, fan .. vad ONT det gjorde, och inte blev det bättre av att jag räknade ut att jag skulle hinna till veterinären om jag gav faderuttan i vårdcentralen genom att dra upp Alsolsprit i en liten spruta och spruta in i hålen på armar och händer.

Helvetes djävlar .. vad ont DET gjorde!!!

Ibland är även en djurvan människa fullständigt korkad i umgänget med djur. Som jag när jag fick vargklappning i födelsedagspresent av min man. Det var bara jag och skötaren som gick in i hägnet .. Maken valde att stå på utsidan av staketet och filma.

Tack vare den insatsen kan vem som helst se hur lydigt jag följer instruktionen att "inte göra några plötsliga rörelser". Man kan lugnt säga att jag där och då gav ordet Ultrarapid ett ansikte .. eller en hel kropp faktiskt.

Dumheten jag gjorde var att ha min hundjacka på mig. Komplett med hundgodis i fickorna och en pälskant på luvan.

När besöket var över saknades båda fickorna, mina skosnören och pälskanten liknade mest ett intensivt och vältuggat tuggummi. Den blev aldrig sig lik igen .. varken jackan eller pälskanten. Jag blev klättrad, slickad och tuggad på och inte för en sekund gick det att missta sig på att det inte var vanliga hundar som jag fick röra vid. Det fanns inte ett uns av underkastelse eller beroende mellan oss.

Men mitt i all långsamhet så lyckades jag halka på en isfläck och på filmen kan man se hur jag kämpar för att återfå balansen.

I en blink försvann de årsgamla valparna och den sovande vuxna vargen förvandlades till en alert stående varg på ett ögonblick. Då kunde det ha gått hur som helst om någon betett sig fel, Maken eller jag fått panik eller om skötaren försökt skydda mig ... men det gjorde det inte.

Vi stod där och låtsades att det inte ens fanns en varg som stirrade på oss näst intill och vi talade engagerat om att .. vi talade om att tala om att vi bara skulle vara som tidigare och att vi INTE ALLS såg de gula ögonen som inte släppte mig för en sekund utan bara skulle tala om det som vi talade om innan som vi redan glömt.

Det tog en evighet innan den misstänksamme bevakaren gäspade och lade sig igen och valparna fick klartecken att avsluta demoleringen av min jacka.

Det hela finns på film till glädje för familjen .. och några år senare gav jag bort samma upplevelse till en släkting så att jag fick göra om det igen.

Det som har hänt i Kolmårdens varghägn är oerhört tragiskt och kanske får vi aldrig veta vad som utlöste det hela .. men människor blir ibland dödade av djur som feltolkar deras signaler på ett eller annat sätt. 2006 blev en kvinna i Frankrike ihjälbiten av en bekants hundar när hon skulle utfodra dem, i april i år attackerade 2 hundar en 28-årig kvinna till häst och hade det inte varit för en rådig granne så hade det kunnat få ett väldigt olyckligt slut.

Jag tror att alla som älskar djur och vill leva tillsammans med dem räknar med att bli bitna eller rivna någon gång, men risken att bli dödad känns inte direkt överhängande. Men den finns .. det vet vi alla om vi tänker efter.

Djur är djur. De beter sig som djur och det är vi som begår misstaget att tro att vi kan göra om dem till någon slags fyrbenta eller bevingade människor som förstår hur VI fungerar.

Ibland dödar de någon av oss .. men det är väldigt ovanligt.

Rutinmässigt dödar och äter vi upp massor av dem ... varje dag .. men då ser vi inte djur som snälla, gulliga Disneykossor eller tre små glada grisar, utan som biff och fläskkotletter.

DN, DN, DN, SvD, Expr., Expr., Expr., AB,