Lyckan är röd och grön och finns ...

.. på Södermalm i Stockholm. 

Där trängs kultureliten, mediafolket, miljö- och vänsterpartisterna i gemensam övertygelse om att de lever på Sveriges Framsida .. den enda plats i landet där det är möjligt att vara lycklig.

Denna lilla solidariska, jämlika och kapitalhatande grupp traskar till Södermalmshallen och betalar dyrt för vilt som skjutits i skogarna på landets baksida, kräftor som fiskats i vatten på samma plats, köper ekologiskt dinkelmjöl som odlats, malts och förpackats av olyckliga baksidesmänniskor och gör surdegsbröd med surdeg på pulver, som säljs av samma kreativa .. men naturligtvis olyckliga .. icke-stockholmare. Det nybakade brödet sköljs lämpligen ner med mjölk från samma producenter .. förmodligen med en medlidsam tanke riktad mot de stackare som inte kan finna lyckan i en hyresrätt i innerstaden och utan att ägna en tanke åt att det som de ser som lyx har vi nästan gratis.

I alla fall viltet och kräftorna!

Det enda som odlas på Södermalm är klasshatet och protester. Protester mot oliktänkande, ombyggnationer, förbifarter och män som står och kissar. Det enda som produceras är samma protester i debattartiklar och ordrika krönikor.

Då skulle man ju också kunna tro att fattigdom och elände driver dessa människor men så är inte riktigt fallet. 

MEDLIDANDE med de som lever sina liv utanför Södermalm är drivkraften och livsinnehållet och roligt nog så är Södermalm det enda stället där jag gått in i en secondhand-butik och hittat en ställning märkt med en skylt .. "KULTURTANT" .. där klädesplaggen genomgående betingade ett högre pris.

Det är uppenbarligen dyrt att se enkel och anspråkslös ut?

En kulturjournalist som förlorade sitt jobb, Dan Jönsson, blev så deprimerad av det, att han gav sig ut på en resa in i mörkret på "Sveriges baksida". Han klev av i Flen och depressionen fördjupades ytterligare och inte förrän han återvände till storstaden, "ljuset på Söders höjder" och platsen där "allt" finns, inser han att invånarna i Flen är offer för Marknaden.

Eftersom jag själv är en baksidesmänniska i Dan Jönssons ögon så känns det inte riktigt bekvämt att läsa att jag ses som en fånge på landets baksida där det enda berättigande jag har är att vara förutsättningen för Stockholms rikedom och att det som jag .. uppenbarligen indoktrinerad av kapitalet och näringslivet .. upplever som lycka ses som en livslögn?

På Dramatens och Sveriges Radios klasskampsafton (?????????) .. bekostad av skattemedel från både framsides- och baksidesmedborgare .. läste poeten Johan Jönsson en dikt som handlade om hur hans enkla stensättar-diktjag besöker en mer välbeställd och därmed motbjudande familj i Äppelviken. Som "protest" eller "klassmarkering" gör diktjaget något motbjudande med familjens badrumshanddukar och drömmer om att skada familjens barn rent fysiskt ..  något som möttes med jubel, falsettskrik .. "wuu-hu!!" .. applåder och allmän omfamning av poeten?

Det känns helt overkligt att läsa hur människor i samma sociala klass och med samma bekväma liv som de som skildrats i dikten, hyllar handlingar som de själva kraftfullt och upprört skulle fördöma om de riktades mot dem själva??

Klasshat .. vad är det för fint och bra med det? Förakt .. eller ännu värre, medlidande .. riktat mot alla som är själva förutsättningen för storstadens ytliga, tomma verklighet .. vad bottnar det i??

Och hur gör de .. alla klasshatarna .. med dem som startat på noll och arbetat sig upp till "Äppelviken"? Är det helt ok att älska en klassresenär när h*n startar sin resa och lika ok att hata samma person när h*n når målet??

Ungefär när sker förvandlingen från vanlig, hårt arbetande människa till motbjudande kapitalist? Finns det någon faktisk inkomstklass som vi bör akta oss för?

Vad är då syftet med klassresor? Att betala för en bussresa så att de som ännu inte anträtt färden kan hata dem som redan är framme? Eller ska vi inte göra den resan alls, utan bara samlas som en rödgrön röra på Södermalm och beklaga oss över bristen på livsmedel när det inte längre finns några som vill smutsa ner fingrarna med verklig mylla?

Eller är det Någon Annan som ska lösa det problemet?

Jag förstår att de vill väl .. alla i den grupp som består av upprörda kulturpersonligheter, kulturjournalister, miljö- och vänsterpartister. De har målat en bild av en dum, obildad och hjälplös befolkning som kapitalet och näringslivet kedjat fast i tomheten och ödsligheten i Flen. 

De vill göra motbjudande saker med de rikas badhanddukar och väcka deras barn med våld för att visa på orättvisorna i klassamhället bara för vår skull. 

De vill ta på sig den tunga bördan att  kontrollera och fördela hela landets ekonomi rättvist, så att alla kan leva lyckligt belysta av ljuset i innerstaden där ALLT finns och de vill göra landets "baksida" till en transportsträcka för höghastighetståg mellan stad och stad.

Helt omedvetna om att det faktiskt finns tänkande människor som inte kan överleva i en miljö där det aldrig blir mörkt och tyst, skapad av asfalt och betong, som inte kan tänka sig ett liv utan natur, djurliv och fågelsång och som faktiskt är lyckliga och fullständigt nöjda med att bo .. till exempel .. i Flen.

.. och hur skulle det gå med surdegsbakandet och mjölken till latten om inte vi fanns? Har de någonsin tänkt på det?

DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, AB