Det är Sveriges nationaldag och jag har inte ändrat mig ..

.. det allra lilla minsta på ett år. Så jag rebloggar förra årets inlägg och kanske gör jag det nästa år också, för det är precis så här jag känner den här dagen.

Jag får hoppas att inte Peter Högberg läser den här texten, eftersom han och hans Annika förmodligen tycker att den är lika sötsliskigt som Per Schlingmanns tankar i SvD, men risken är förmodligen minimal. Däremot så har Anders Nilsson skildrat "Vårt Land" på ett sätt som fick mig att längta efter en liten svensk flagga att vifta med och komma ihåg att den sönderblåsta vimpeln måste bytas mot en rejäl flagga i dag.

Men det här är mitt land i dag, förra året och alla år framöver, oavsett datum:

Jag älskar mitt land ..

.. den fantastiska naturen som ser olika ut från norr till söder, de växlande årstiderna och vår historia.

Hela mitt liv finns i den svenska naturen. Doften från soltorkade barr och sandig mark får mig att minnas vägen från mormor till mina kusiner och väcker också minnet av smultron som träddes på strån.

Igelkotten som dyker upp på våren, små vingliga kid i det höga gräset, svalorna som bygger bon under takåsen, allt är delar av mitt Sverige.

En skog med knotiga tallar och låga berg gör att jag längtar efter att få klättra och återuppleva barndomens äventyr. En solig dag med en mild havsbris får mig att tänka på hur jag lärde mig simma, alla iskalla bad som blev en ren njutning i sammetslent vatten och otaliga roddturer efter strandkanten med medförd matsäckskorg.

Midsommar är jordgubbar och grädde ute i trädgården, augusti är kräftor oavsett om jag kan äta dem när som helst numera och hösten är hög klar luft, träd i hur många färger som helst och nyplockade, smörstekta kantareller på en macka.

Kylan som biter i kinderna under en snöig vinter, påminner om pulkabackar, skidturer, kladdig apelsinsaft på iskalla fingrar, stickade vantar och åtskilliga misslyckanden på skridskoisen och gör att jag längtar till den ombonade värmen i hemmet med tända ljus och alla jular som vi firat med snön yrande utanför.

Vår historia finns i naturen. En syrenhäck och resterna efter en husgrund som vi överraskade hittar mitt i skogen gör att vi förstår att andra har levt här före oss. Stretat och arbetat med sitt eget torp, upplevt naturens växlingar på samma sätt som oss. Stenhögarna vid åkerkanten vittnar om människors arbete, det lilla vattenfallet och den förfallna smedjan vid det gamla godset minner om en försvunnen storhetstid. Där finns också den igenvuxna parken, den gamla skolbyggnaden, torpen och statarlängorna som nästan kan få mig att se myllret av människor som arbetade där en gång.

Jag är ursvensk. Jag står med fötterna som rötter i den svenska myllan och jag har aldrig känt längtan efter att bo någon annanstans.

En vän talar om sitt land. H*n berättar om lukten och ljudet från havet, glittret i vågorna eller hotfulla stormar, blommande träd, värmen som reflekterar från husväggarna och ljuden som ekar, människor som skrattar och samlas när kvällssvalkan kommer.

Vi blir lyriska och patriotiska tillsammans och talar om rötter, minnen och hur barndomens minnen formar oss.

"Du är ovanlig" .. säger h*n plötsligt. "De flesta svenskar tycker att de lever i ett dåligt land".

"Det är inte sant" .. säger jag. "Vi törs bara inte säga att vi älskar vårt land. Vi är rädda för att du ska bli ledsen då och för att vi ska framstå som främlingsfientliga."

H*n skrattade och jag vet inte om h*n trodde mig eller bara trodde att jag skämtade. Och eftersom jag ÄR svensk .. så vågade jag inte fördjupa mig mer i ämnet.

AB, SvD, SvD (.. och varför Försäkringskassan känner sig manad att fira den här dagen med särskilt framtagen statistik övergår mitt förstånd?)