Vår Rutiga Katt ..

.. har blivit gammal.

I och för sig så har hon väl varit det ganska länge utan att jag egentligen märkt det, men veckorna före jul så slutade hon att äta och drog sig undan för sig själv. Då insåg jag att det inte bara var Border Collien som, nästan 15 år gammal, började närma sig slutet utan att Rutiga Katten faktiskt var 18 år fyllda och att det förmodligen var dags att ta farväl.

Det är alltid lika svårt. Jag trugade med delikatesser som hon inte ville äta upp .. trots att hon verkade intresserad .. och satt långa stunder med hennes tunna kropp i famnen och tänkte på att det faktiskt inte var så länge sedan vi flyttade in med tio katter och hon nu är den sista av det ursprungliga gänget.

Usch så sorgligt.

Men medan jag strök henne över pälsen och sörjde så märkte jag att hon reagerade när jag rörde vid käken på vänster sida? Och när jag lyckades öppna munnen så såg jag att en tand verkade ha lossnat och kilat fast sig precis i vecket mellan under- och överkäke.

Det är inte världens lättaste grej att undersöka en katt i munnen. Inte ens när katten i fråga är urgammal, kraftlös och i övrigt ointresserad av livet. Det är inte heller någon särskilt bra idé att söva ner en gammal och svag katt, som nästan dog när hon sövdes några år tidigare, men genom att offra lite av mitt eget skinn och blod så lyckades jag faktiskt få bort tanden.

Och under av alla under .. hon piggnade till igen! Men nu har hon fått smak på det ljuva livet och äter ingenting annat än gourmetmat på portionsförpackning eller den mat som står på bordet, om vi händelsevis äter rent kött. Tack och lov så dricker hon fortfarande vanligt vatten .. men Hittekatten anar att det pågår något orättvist, så vi låter dem äta i olika rum så att hon inte inser vidden av orättvisan.

Den Rutiga Katten är för ögonblicket inte alls särskild döende utan har i stället, välmående och mätt, återtagit sin plats i soffan och hon är samma gamla, självgoda härskarkatt som vanligt. Rackarkotten får fortfarande en vass tass på nosen om hon försöker tigga en bit av kaffebrödet, om inte Rutiga Katten har fått sin självskrivna del först.. och sist .. och nu är det inte långt kvar till hon får fira sin nittonde födelsedag.

Gamla katter har det bra, om de är uppskattade och älskade .. till skillnad från gamla människor som kan vara oändligt älskade och uppskattade, men helt förlorar rätten att bestämma över sig själva och att behandlas som individer när de inte längre kan klara sig utan hjälp.

Ett åldrande husdjur kan bli hur bortklemat som helst under den sista tiden. Det finns inga gränser för vad en orolig husse eller matte kan göra för att få bara några dagar, veckor eller månader extra tillsammans med en livskamrat.

Delikat mat för att stimulera aptiten .. javisst.

Ögonblicklig vård vid behov .. naturligtvis!

Varm och bekväm sovplats .. jajamensan!

Uppmärksamhet, sällskap och kärlek .. självklart!

Och massor av tacksamhet vid tanken på den tid som vi fått förmånen att leva tillsammans, samtidigt som de slipper ett långt och plågsamt lidande när klockan är fem i tolv på livets sista dag.

Det är inte utan att jag känner en viss avund.

För den dag då jag själv hamnar i Rutiga Kattens situation kommer det förmodligen att se helt annorlunda ut.

Bara det där med musik, glädje och fysisk närhet, till exempel.

Rutiga Katten är den enda katt jag känner som har en favoritlåt. När hon var liten kattunge hade jag precis varit i London, sett musicalen Cats och köpt CD:n. Jag var själv barnsligt förtjust i "Jellicoekatternas sång" och spelade den om och om igen, dansande med Rutiga Katten i famnen eller på axeln.

Eftersom jag är omvittnat odansant och omusikalisk så kan man kanske tycka att en sådan upplevelse borde ha satt negativa spår hos en ung katt. Men Rutiga Katten har aldrig varit som andra katter och hon älskade den sången.

Än i dag kan hon komma rusande när jag sätter på den .. och då dansar vi, Rutiga Katten och jag.

Jag undrar om någon vill dansa med mig i livets elfte timme??

SvD,

Av noll och inget värde!

Efter 4 månaders kisande, krusande och smygande lyckades jag äntligen tyda tecknen på ringen som Glamourduvan Dita bär runt sitt vänstra ben.

Och det säger väl en hel del om min inställning till mina medmänniskor att jag verkligen trodde att alla våra problem därmed var över. Duvan skulle få åka hem och jag skulle slippa oroa mig .. eller??

Det borde ha gått upp ett ljus redan första veckan tycker man. Då googlade jag på "saknad duva" och "försvunnen duva" och hittade hur många aktuella upphittade duvor som helst .. men inte en enda människa som efterlyste en borttappad eller försvunnen?

Där borde jag nog ha tänkt till lite?

Men nu gjorde jag inte det utan ringde glad i hågen till Brevduveföreningen som sa att det inte var deras ringmärkning utan hänvisade till Duvavelsföreningen som sa att det inte var deras ringmärkning men motvilligt plockade fram ett telefonnummer som jag kanske kunde försöka ringa.

Kanske kunde försöka ringa??

Hmmm? Kan vi tala lite i klartext här? Kommer någon att bli glad om jag ringer?

Nej!

Om det går att spåra ägaren .. tror du h*n kommer att hämta duvan?

Nej!

Är du säker?

Ja! Det är en gammal duva .. 7 år. Felmärkt dessutom. Ingen vill ha en så gammal fågel. Förmodligen är det någon som "gjort sig av" med den. Men om den är störande så får du väl försöka få tag i någon som kan skjuta den?

Skjuta den!!!!!!!!! SKJUTA GLAMOURDUVAN DITA!!!! Jag älskar den här duvan!

Och då blev i alla fall mannen på Duvavelsföreningen glad .. för han unnade också Dita ett hem .. på ålderns höst.

Så nu antar jag att vi har en duva några år framöver? Vi har satt upp en mer permanent matplats som hon är mycket misstänksam mot och köpt en ordentlig foderkopp som hon är livrädd för. Så småningom ska vi försöka få till ett mini-duvslag som hon kan tänkas acceptera någonstans .. hur det nu ska gå till?

För det måste vara dragfritt, långt från Makens bil och oåtkomligt för katten och duvhöken .. samtidigt som det bör befinna sig inom det område som hon verkar anse som sitt, och dessutom ska det gå att göra rent det på ett lätt och inte alltför svindelframkallande sätt för mig som är rejält höjdrädd.

Men när jag läser om Gärd Johanssons upplevelser av geriatrisk vård så tänker jag, att det är nog inte någon större skillnad om du är duva eller människa när du blir gammal.

Gamla människor och gamla duvor går inte att använda till avel. Duger inte till att prestera något som ger intäkter eller berömmelse till någon, tar bara plats som någon yngre behöver bättre och är bara kostsamma, krävande, besvärliga och oinspirerade i största allmänhet.

Och det allra värsta verkar vara att det blir så många .. som ingen vill ta ansvar för.

Är det sorgligt att bli äldre?

Det tycker Marcus Birro, som nyss fyllt 40, i sin krönika i Expressen i dag och jag som nästan glömt min 40-års dag tycker att det känns väldigt sorgligt att läsa den.

"Det är sorgligt att bli äldre. Det ligger tunn is på vägen framför" .. skriver Birro.

Tänk så olika man kan se på livet? För mig var ungdomen tiden då vägen bestod av tunn is. Det var då jag inte visste vem jag var, inte visste vart jag var på väg och då jag plågades av att inte passa in eller att bli ställd utanför.

Vad jag skulle passa in i och vad jag riskerade att bli ställd utanför, hade jag ingen aning om .. bara att det var livsviktigt att bli erkänd av alla i egenskap av någon jag försökte vara eller förödande att bli avslöjad som den jag var.

Marcus Birro minns, blir melankolisk och vemodig vid minnet av ungdomens trevande kärlek och drömmar. Han är ibland rädd för att sväljas av vemodet, saknar "den där tunna pojken av dimma och begär som strök genom dagarna för tjugo år sedan" och han ägnar mycket tid åt att fundera över hur hans tidigare jag skulle ha bedömt honom i dag.

Att inte längre leva i det som var, blir så sorgligt att det suger glädjen ur nuet. Det vill säga ur  den tid som Markus Birro kommer att uppleva som den tid som var, om ytterligare tjugo år.

Själv känner jag glädje i den tid jag lever i nu. Visst kan jag också fundera över hur ett möte mellan mitt unga jag och mig själv i dag skulle se ut .. men då har jag ett helt annat perspektiv. Skulle jag i dag ha tyckt om den person jag var då?

Svaret är nog givet. I dag skulle jag ha blivit väldigt irriterad över den ansvarslöshet, dumhet  och den hänsynslöshet jag visade prov på i jakten på lyckan, framtiden och den omedelbara behovstillfredsställelsen. Jag skulle ha känt medlidande med mitt osäkra unga jag som bakom en självsäker yta försökte vara någon som andra skulle tycka om, känna begär efter och respektera.

I dag vet jag vem jag är, var jag står och vart jag är på väg. Tiden är värdefull och det jag vill göra kan inte längre skjutas på framtiden utan måste göras nu .. eller läggas åt sidan. Jag respekterar mig själv med fel och brister och vet vad jag kan åstadkomma om jag verkligen, verkligen vill .. och jag vet också vad som är mina svaga sidor som gör att jag i många fall avstår från att anstränga mig eller att ens försöka.

Det ligger en trygghet i det. Allt som jag gjort, drömt, tänkt, valt, beslutat och alla strider som jag utkämpat .. det finns i min erfarenhetsbank och gör att marken jag står på är stabil och säker att vandra på.

Jag ångrar ingenting, minns med ömhet och glädje .. men jag känner ingen vilsenhet i att det ligger bakom mig .. snarare en lättnad över att det överståndet och klart.  Det är det som är framför mig som är spännande och skapar nyfikenheten, hoppet och äventyret. Det är där drömmarna, valen, besluten och de nya striderna och utmaningarna finns.

Marcus Birro skriver inte om döden, men på något sätt känns den närvarande i hans desperata, vilsna sorg över sitt eget åldrande. Men likaväl som att födelsen är förutsättningen för själva resan genom livet är döden den oundvikliga slutstationen. Vi tar för det mesta födelsen för given, visar sällan tacksamhet eller ånger över den .. och även om det känns trist att resan ska ta slut så kommer vi förhoppningsvis ha levt färdigt den dagen vi är framme.

Att gå sörjande genom livet och gråta över varje år som läggs till handlingarna och att skrämmas, sörja och gråta över att det så småningom ska ta slut .. det är som att lämna framtiden bakom sig. Ja, nästan som att dö levande, tycker jag.

Ett oerhört slöseri med det enda liv som vi får oss tilldelat.

Det är NU vi lever. I DAG skiner solen och jag kan se allt som växer och gror, jag kan se igelkottens strävan efter nya sniglar, utan en tanke på varken gårdagen eller morgondagen och duvhökens nedslag i veteåkern .. vilket betyder slutet på livet för en liten mus. Jag kan vandra runt i mitt eget närområde och se spåren av dem som levde före mig och de påbörjade byggnadsarbetena på platser där andra kommer att leva efter mig. Jag ser unga människor begå samma misstag som jag själv gjorde eller ta första steget in på den väg jag själv vandrat på .. och jag kan se hur den fysiska nedbrytningen gör att andra människor steg för steg saktar in och släpper taget om livet.

Jag kan saker nu som jag inte kunde då, för länge sedan .. och nu kan jag också sträcka mig bortom det och utforska nya områden, skapa nya mål och göra nya insättningar på mitt konto som jag öppnade i min erfarenhetsbank när hjärtat var helt, rött och längtande och livet bara innehöll möjligheter och hopp.

Visst har många val varit fel, många drömmar har jag drömt förgäves .. men det jag har i dag hade jag inte haft om jag handlat på annat sätt. Varför ska jag då rikta blicken bakåt? Och om jag fick möjligheten att leva om vissa destruktiva perioder .. då skulle mitt liv i dag se helt annorlunda ut.

Skulle jag vilja det? Vilka år skulle jag då välja bort? Vad skulle det innebära i förluster av vad jag har i dag?

Nej Marcus Birro .. det är inte sorgligt att bli äldre. Det är en utmaning, en styrkedemonstration och en glädje i att stå på fast, isfri mark.

Att åldras är som att bestiga ett berg. Man blir lite andfådd men får en mycket bättre utsikt .. det är ett citat från Ingrid Bergman som jag tycker mycket om när jag andfådd, men rätt stolt, står och blickar ut över min framtid ..

.. samtidigt som Marcus Birro, vid 40 års ålder, försöker släppa taget om "det förflutnas träd och inte vågar lita på att vägen framför bär lika bra som den gjorde tidigare".

Det här är ju rena farsen ..

.. hann jag tänka när jag kom hem och såg Expressens rubrik "Ringholm är hetaste kandidaten"!

Jag menar .. RINGHOLM!!! .. ja, då kan i sanning alla gamla sossestofiler lugnt luta sig tillbaka igen och slippa oroa sig för frågor om avgång eller om vilka som har "förlorarstämpel i pannan" eller inte.

Men så ser jag till min lättnad att det är som ledare för VALBEREDNINGEN som Ringholm är aktuell .. puh!!

"Landet behöver en opposition" .. skriver Aftonbladet i sin ledare och det är ju sant. Ett land utan en opposition som är värd namnet är illa ute men att Mona Sahlin inte klarade av att leda sitt parti tror jag inte alls berodde på att landet .. det vill säga VI .. inte klarade av en kvinnlig ledare.

En LEDARE står fast vid sitt ord, har sina beslut väl förankrade och förklarar inte efter ett valnederlag att h*n inte trodde på varken politik eller budget .. trots enorma insatser för att få OSS att köpa samma politik och budget?? Det är INTE ledarskap och det har ingenting med kön att göra.

En gammal sossetradition som innebar att alla partiledare per automatik blev statsministrar och satt i minst 10 år bröts i och med Mona Sahlins avgång. Jag tycker att man inom partiet bör passa på och göra sig av med en annan gamla tradition .. den att kokettera som gamla fröknar om eventuellt intresse när de blir uppbjudna som partiledarkandidater och att "blygsamt" neka ända in i det sista .. (inte ska väl lilla JAG??) .. det är så otidsenligt, löjligt och föga förtroendeingivande.

Förresten så tror jag inte på varken politiker eller medmänniskor i dag.

För i dag har jag varit med och sorterat upp dödsboet efter Makens 103-åriga mormor och det var bara TRE saker som hon uttryckt en sista vilja om .. silvret, smyckena och en gammal möbel.

Möbeln stod kvar! Av silver och smycken fanns inte ett spår.

Jag vill inte anklaga någon, men förutom Maken och hans syster så hade ingen annan än hemtjänsten nyckel till hennes lägenhet .. där hon bodde helt oförmögen att öppna ytterdörren själv åren efter det hon gjort sitt testamente.

Det är för sorgligt att det uppenbarligen finns de som kan låta en gammal människa betala för en tjänst som också berövar henne alla ägodelar av värde ..

.. det är en evig tur att hon aldrig fick reda på det.