Vår Rutiga Katt ..

.. har blivit gammal.

I och för sig så har hon väl varit det ganska länge utan att jag egentligen märkt det, men veckorna före jul så slutade hon att äta och drog sig undan för sig själv. Då insåg jag att det inte bara var Border Collien som, nästan 15 år gammal, började närma sig slutet utan att Rutiga Katten faktiskt var 18 år fyllda och att det förmodligen var dags att ta farväl.

Det är alltid lika svårt. Jag trugade med delikatesser som hon inte ville äta upp .. trots att hon verkade intresserad .. och satt långa stunder med hennes tunna kropp i famnen och tänkte på att det faktiskt inte var så länge sedan vi flyttade in med tio katter och hon nu är den sista av det ursprungliga gänget.

Usch så sorgligt.

Men medan jag strök henne över pälsen och sörjde så märkte jag att hon reagerade när jag rörde vid käken på vänster sida? Och när jag lyckades öppna munnen så såg jag att en tand verkade ha lossnat och kilat fast sig precis i vecket mellan under- och överkäke.

Det är inte världens lättaste grej att undersöka en katt i munnen. Inte ens när katten i fråga är urgammal, kraftlös och i övrigt ointresserad av livet. Det är inte heller någon särskilt bra idé att söva ner en gammal och svag katt, som nästan dog när hon sövdes några år tidigare, men genom att offra lite av mitt eget skinn och blod så lyckades jag faktiskt få bort tanden.

Och under av alla under .. hon piggnade till igen! Men nu har hon fått smak på det ljuva livet och äter ingenting annat än gourmetmat på portionsförpackning eller den mat som står på bordet, om vi händelsevis äter rent kött. Tack och lov så dricker hon fortfarande vanligt vatten .. men Hittekatten anar att det pågår något orättvist, så vi låter dem äta i olika rum så att hon inte inser vidden av orättvisan.

Den Rutiga Katten är för ögonblicket inte alls särskild döende utan har i stället, välmående och mätt, återtagit sin plats i soffan och hon är samma gamla, självgoda härskarkatt som vanligt. Rackarkotten får fortfarande en vass tass på nosen om hon försöker tigga en bit av kaffebrödet, om inte Rutiga Katten har fått sin självskrivna del först.. och sist .. och nu är det inte långt kvar till hon får fira sin nittonde födelsedag.

Gamla katter har det bra, om de är uppskattade och älskade .. till skillnad från gamla människor som kan vara oändligt älskade och uppskattade, men helt förlorar rätten att bestämma över sig själva och att behandlas som individer när de inte längre kan klara sig utan hjälp.

Ett åldrande husdjur kan bli hur bortklemat som helst under den sista tiden. Det finns inga gränser för vad en orolig husse eller matte kan göra för att få bara några dagar, veckor eller månader extra tillsammans med en livskamrat.

Delikat mat för att stimulera aptiten .. javisst.

Ögonblicklig vård vid behov .. naturligtvis!

Varm och bekväm sovplats .. jajamensan!

Uppmärksamhet, sällskap och kärlek .. självklart!

Och massor av tacksamhet vid tanken på den tid som vi fått förmånen att leva tillsammans, samtidigt som de slipper ett långt och plågsamt lidande när klockan är fem i tolv på livets sista dag.

Det är inte utan att jag känner en viss avund.

För den dag då jag själv hamnar i Rutiga Kattens situation kommer det förmodligen att se helt annorlunda ut.

Bara det där med musik, glädje och fysisk närhet, till exempel.

Rutiga Katten är den enda katt jag känner som har en favoritlåt. När hon var liten kattunge hade jag precis varit i London, sett musicalen Cats och köpt CD:n. Jag var själv barnsligt förtjust i "Jellicoekatternas sång" och spelade den om och om igen, dansande med Rutiga Katten i famnen eller på axeln.

Eftersom jag är omvittnat odansant och omusikalisk så kan man kanske tycka att en sådan upplevelse borde ha satt negativa spår hos en ung katt. Men Rutiga Katten har aldrig varit som andra katter och hon älskade den sången.

Än i dag kan hon komma rusande när jag sätter på den .. och då dansar vi, Rutiga Katten och jag.

Jag undrar om någon vill dansa med mig i livets elfte timme??

SvD,