Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

lördag 22 februari 2014

Min första alldeles egna hund.

Hela mitt vuxna liv har jag delat med minst en hund. Den första, en Border Collie-blandras, tog jag med mig hemifrån. En fullvuxen hanhund som min pappa helt överraskande kom hem med efter en resa. Min mamma blev måttligt glad och Ludde var inte heller någon liten lydig, beskedlig soffpotatis.

Jämt och ständigt var han på rymmen. Det hjälpte inte hur noga vi än var med dörrar och koppeltvång, på ett eller annat sätt lyckades han alltid utmanövrera oss och smita ut i friheten. 

Vi bodde på en liten ort, men det fanns en polisstation och där brukade han landa till slut. Mamma tyckte det var fasansfullt pinsamt och det blev alltid jag som fick cykla iväg och lösa ut honom från arresten. Jag minns fortfarande hur dum och generad han såg ut när jag fick titta in genom luckan till den enda "fyllecellen" och identifiera honom.

Ibland var det inte ens han, för på orten fanns det en till av hans samma olyckligt frihetslängtande sort .. den fruktade svartvita blandrashunden Frasse. När de möttes var det inte med någon större glädje, eftersom de båda var på jakt efter samma sak .. traktens renrasiga, löpande tikar.

Allt eftersom åren gick blev det fler och fler oäkta svart/vita olyckor som ägaren bedyrade att vår hund var pappa till. Vi skyllde genast på Frasse och Frasses ägare skyllde på oss.

Jag ÄLSKADE den hunden. Han fick fler förtroenden och mer kärlek än någon annan familjemedlem. När jag kom upp i tonåren och blev lika frihetslängtande och lika intresserad av det motsatta könet som han, fick han följa med på otaliga mer eller mindre lyckade tillställningar.

Ibland glömde jag till och med bort att han var med, och vid ett tillfälle blev jag överlycklig när jag upptäckte att det fanns en PRECIS likadan hund som min med på festen .. utan att för ett ögonblick inse att det var min egen. Det var då jag började låta honom stanna hemma om lördagskvällarna. Inte för att han var jobbig och svårhanterlig .. utan för att jag började bli det.

Hans enda egenhet, bortsett från hans starka frihetslängtan, var att han var fullständigt livrädd för mycket gamla, vithåriga tanter. Särskilt om de hade käpp! Då morrade han och skällde och det var en aning genant när mormor kom på besök.

Hon hade uppenbarligen inte varit snäll mot honom, hans tidigare ägare.

Han levde med mig i många år efter det att jag flyttat hemifrån och efter honom blev det nästan bara hundar som såg ut som han, eller i alla fall nästan. Många brukar ju använda uttrycket ”sådan herre sådan hund” och enligt det passar Border Collien mig perfekt. För er som känner till rasen behöver jag väl inte säga mer, men det är världens vimsigaste, tjänstvilligaste och mest sysselsättningskrävande hund.

Vi passar ihop som hand i handske. Ständigt beredda att skänka vår fulla uppmärksamhet till vem som helst som öser tillräckligt med beröm och bekräftelse över oss. Alltid på språng och 100% engagerade i det som är på gång JUST NU, flämtande av iver och förväntan.

I dag, till exempel, följde den svartvita Rackarkotten och jag ett glödhett spår efter något spännande och intressant .. och eftersom vi ständigt är sammankopplade, for jag som en vante i åttor, cirklar och tillbakagångar. Nu kan man ju undra vad det är för slags djur som lämnar ett så komplicerat spår efter sig? Vår andra hund var helt oberörd, men lätt irriterad över min och Rackarkottens ostrukturerade framfart.

Förmodligen var det bara en förhoppning som vi spårade och det befäster väl det gamla ordspråket om herre och hund .. för vi är båda två bergsäkert övertygade om att den stora överraskningen, upptäckten och framgången lurar bakom närmaste buske.

När som helst!

Var som helst!

1 kommentar:

  1. Kusinen från landet22/2/14 15:29

    Han var bra go, Ludde! Men min mamma blev mindre förtjust när vi övernattade hos er och han tuggade i sig hennes trosor.

    SvaraRadera