Ett feministiskt eller djuriskt perspektiv?

Snart är det dags för de muslimska familjedagarna igen, något som tydligen är ett årligen återkommande event, som jag inte ens registrerat om det inte hade varit för att det förra året framställdes som en del av sossarnas egna, tungomålstalande avdelning ... Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.

Då var Veronica Palm och hennes vänner lyriska, Omar Mustafa omfamnades, älskades, utvaldes, förkastades och lämnades ensam ute i kylan??

Jag undrar hur det kommer att se ut i år?

Muslimerna är en stor väljargrupp som socialdemokraternas Tro- och Solidaritetsrörelse väldigt, väldigt gärna vill kunna räkna med i det kommande valet.

På SvD:s ledarblogg kan jag se inslag där de inbjudna imamerna informerar om hur man bör förhålla sig till homosexuella .. inte alls, kvinnor .. överseende men bestraffande, våld i hemmet .. fostra inte med för grov käpp och kvinnors sexualitet .. gör som aporna - stena dem som väljer själva .. det är naturens lag och moraliskt riktigt.

Det känns .. lite märkligt, otidsenligt, overkligt? Kanske en smula osossigt, eller ...?

Här har feministerna verkligen något att uträtta .. och det finns ju några stycken välkända och aktiva inom Tro och Solidaritet .. men kommer de att delta i årets Muslimdagar tro? Tycka att det hela är en "riktigt bra happening", som Veronica Palm uttryckte det förra året eller säga sin öppna mening, ta avstånd och/eller protestera?? 

Även om det kostar lite väljarstöd?

Precis som i bilkörning så måste någon hålla i ratten .. säger en av imamerna välvilligt leende. Och den "den allra högste" har i sin visdom utvalt mannen till att göra detta. Kvinnor och barn har sin självskrivna plats som passagerare.

Tänker de annars så stridbara feministerna också placera sig tysta och lydiga i passagerarsätet i Jakten på den försvunna Makten .. och nöja sig med att uppröras över att Björn Gustafsson greppade Nourel Refais bröst på bästa sändningstid i SVT?