Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

fredag 21 februari 2014

Hundar ..

Jag har hela mitt liv i en liten låda på vinden. Ibland hittar jag den och bläddrar förstrött bland gamla dagboksblad och förlorar mig i minnen och händelser som jag har glömt.

En dag hittade jag en illa medfaren anteckningsbok och läste vad jag skrev när jag var nio år, hade feber och ont i huvudet .. ”Jag har fått en hund. Han heter King och är shäfer. Pippi, Pelle, Pär  .. [undulater] .. är nog lite avundsjuka på King. Mamma, pappa och min bror har åkt till stan. Så jag och King är ensamma. Jag ligger i sängen och King är ute”.

Jag minns King, busig, underbar och det största lycka jag någonsin känt vid den åldern. Han var bunden i en löplina mellan huset och garaget, för att han var så stökigt, tyckte min ordningsamma mamma. I huset där vi bodde fanns några äldre barn som brukade klättra upp på garagetaket och kasta grus på den bara halvårsgamla valpen.

Något senare skrev jag .. ”I dag var King olydig. Mamma hade gett honom mat. Men han åt inte. Sen fick han pankaka på. Pankakan åt han upp, men när han kände att det var mat inunder, då tog han fatet och vände på det. Och trambade på det.”

Vi var mycket ensamma King och jag, läser jag vidare. det var trågigt står det, men sedan skriver jag inte mer om King .. utom vid ett enda tillfälle, mycket senare.

Nu som vuxen minns jag den dag jag kom hem från skolan och hittade blod i trappan och i köket och sökte tröst hos hunden eftersom alla var så konstigt borta. Jag minns att pappa kom och tog King med sig och att han aldrig kom tillbaka. Han hade fått ett nytt hem sa de, men NU vet jag att min lillebror hade ramlat över den sovande hunden framför garaget, blivit biten och att mamma krävde att King skulle avlivas.

Jag visste inte det då och jag letade efter King överallt. Någon gång VISSTE jag att jag skulle möta honom och hans nya familj. Det drömde jag om varje dag.

I december samma år som han försvann var jag ute och köpte julklappar och när jag läser mina egna ord gör det rejält ont i hjärtat!

”På hemvägen kände jag att nogon tog mig om midjan och när jag vände mig om så stod en svart shäfer där. Den heter King det vet jag! Sen sprang den och jag gick hem.”

Jag tycker så synd om mig som längtade och letade. Jag blir fortfarande så ledsen och arg på mina föräldrar som överhuvudtaget inte skulle ha haft hund, som tog illa hand om den hund de inte skulle ha haft och som inte tog sitt ansvar för följderna .. och jag sörjer med mitt stackars nio-åriga jag, som inte förstod någonting alls.

Man ska aldrig, aldrig ljuga för barn!

5 kommentarer:

  1. Jag lider med ditt nioåriga jag och tycker väldigt synd om King som aldrig fick en chans till ett bra hundliv.
    Usch!
    Tur att du blev en bra matte som vuxen och gett några andra hundar en ny chans.

    SvaraRadera
  2. ua .. ja du, som förälder är det ibland svårt att göra rätt val. Den här gången blev nog jag mer skadad än min bror på grund av deras okunnighet.

    SvaraRadera
  3. Kusinen från landet21/2/14 21:20

    Som jag minns det sade din mamma att han blivit aggressiv därför att en del barn kastat sten på honom. Men det kanske var en efterkonstruktion? Jag kände aldrig King.

    SvaraRadera
  4. känner så väl igen din historia. Då jag var liten hade vi en blandrashund, det var lapphund, gråhund som var så fiin. Han hette Ravok (betyder grå på samiska)

    Jättesnäll och en baddare på att hämta tex rådjur då mamma var i skogen med honom. Han brukade vara i löplina mellan ett träd och huset och varje dag retade skolbarn honom då de gick förbi, så han gillade inte barn- förutom mig å brorsan som han aldrig gjorde ett endaste morr emot.

    En sommar drog mina päron med denna hund då vi bilade ner till Göteborg för att hälsa på släkt, sen vidare Norrut för att hälsa på annan släkt.
    I gtbg visade han agg mot två andra barn som klappade honom då han stod och åt.Han morrade åt dem.

    I norr fick han gå mellan två träd i lina. Jag glömmer aldrig då en av mina kusiner kom inrusandes och skrek ;
    "Hunden bet mig"
    Det livet och de diskussionerna som vidtog fick mig att stelna av skräck och jag gick rakt upp på övervåningen och somnade av chock. Jag sov länge och när jag kom upp satt mamma och grät.

    Alla andra var tysta och min pappa och Ravok var borta.

    Jag sprang ut i skogen och grät och snickrade en sorgepinne med en massa mönster på.

    Ravok togs av daga i Dorotea hos veterinären.




    SvaraRadera