Hur ska jag göra för att ..

.. trassla mig ur detta löjliga politikträsk som jag av någon anledning placerat mig själv i?

När jag började blogga i mars 2008, gjorde jag det av ren nyfikenhet. Det var på den gamla goda tiden då alla tidningar med självaktning hade en spalt med länkande blogginlägg direkt i anslutning till alla nyheter, debattinlägg, krönikor och de senaste rönen när det gällde viktkontroll/träning eller formandet av ögonbryn .. jag skrev till och med ett inlägg om det .. och jag var så dum och naiv att jag faktiskt trodde att artikelförfattarna läste vad medborgarna ansåg om de senaste åsikterna.

I min värld hade internet öppnat en dörr till ett rum där politiker och väljare kunde tala med varandra och där beslutsfattarna direkt kunde se vilka åsikter, önskningar och behov som fanns hos väljarna.

En ny värld och en ny öppenhet!!

Trodde jag.

Men så här sex år senare är den dörren mer stängd än den var innan?

Jag gladde mig .. faktiskt .. åt att få vara delaktig i en valrörelse och jag letade reda på alla politikerbloggar jag kunde hitta och frågade, undrade och ifrågasatte .. eftersom jag, på fullt allvar, trodde att de var intresserade av att kommunicera med väljarna? Om jag ska vara riktigt, riktigt ärlig .. och det ska man väl? .. så hade jag inte blivit förvånad om någon kontaktat mig och försökt värva mig till partiet.

Det är nästan så jag skäms när jag tänker tillbaka, för naturligtvis var det inte en enda som svarade på mina kommentarer och .. så klart .. ingen som visade mig något som helst intresse på något annat sätt heller.

De som däremot var lätta att komma till tals med var alla andra som också funderade, undrade och sökte svar.

I april 2008 skrev jag om mina första trevande kontaktförsök på den politiska bloggarenan ..

Jag läste förvånat att någon kallade någon annans blogg för "Bajsfontän"?? Någon annan kallar en oliktänkande för en "fjantig hög av kodynga"?? Dessutom kallades han också för "nazist"!! Vilket sedan, efter kritiska kommentarer från moderpartiet, mildrades med ett tillagt "typ" .. och sedan vandrade jag vidare till modebloggarna som vid närmare eftertanke håller en högre och mer seriös nivå. Nu förstår jag varför det är så svårt med rekryteringen till de olika partierna .. alla dessa stora egon tar naturligtvis så stor plats att det inte ryms så många i varje parti?

Jag vill inte påstå att språkbruket har förändras till det bättre.

Efter att ha blivit ignorerad tillräckligt länge, så tänkte jag .. att om jag envisas med att ställa mina frågor, skriva om mina funderingar och undringar, så borde jag väl i fridens namn få svar av NÅGON??

Det dröjde ända till hösten 2011 innan jag faktiskt fick det.

Så i dag när jag läser att LO (?) börjat sy ihop en ny skattereform så blir jag inte förvånad .. det är ju ingen annan som försöker redovisa någon som helst färdriktning i det ämnet så en liiiiten glimt av vad som väntar borde det väl ändå ge dem som drömmer om att falla i Stefan Löfvens, Gustav Fridolins eller Jonas Sjöstedts famn?

Men LO?

Men varför inte?

Varför ska jag ifrågasätta dem som längtar efter att ersätta jobbskatteavdraget med ett blygsammare och "jämlikare" grundavdrag? Varför ska jag oroa mig över "en försiktig översyn" av fastighetsskatten .. nu när vi själva är förberedda och skuldfria?? Vill en majoritet av svenska folket ha högre priser, dyrare transporter, fler "sysselsättningsreformer" och villkorade försörjningsbidrag .. så varför ska jag förneka dem det?

Fast det är svårt att låta bli att undra .. det har liksom blivit en vana.

Hur i helsike ska jag hitta nödutgången och hitta tillbaka till 2008, när jag var helt nöjd med att skildra mitt fullständigt vanliga vardagsliv? Som till exempel en dag i maj ..

Till dig som aldrig vaknat av att din kräkts upp en halvsmält mus i och bredvid din säng, vill jag säga .. Du har inte gått miste om någonting alls!!

Underhållningsvärdet i att vakna halv fyra på natten och vara tvungen att ta hand om musliket, trampa i resterna på golvet, bädda om, slänga ut mattan, lakanet och täcket och tvätta fötterna i handfatet är inte direkt stort.

Familjens sura kommentarer om att jag STÖRDE, hade jag också klarat mig utan.

Katten som jag smekte så ömt innan jag somnade, känns som något som någon annan gärna kunde få ta hand om och tanken på om jag egentligen är riktigt klok som har DJUR i sängen, dyker oombedd upp.

Men, när det äntligen är bäddat och klart, jag får sova några dyrbara timmar till och katten ligger som ett spinnande, mjukt nystan i armvecket .. så är det nästan värt det.

Så här nästan 6 år senare så känns det som om jag gjort vad jag kan för att begripa mig på det politiska spelet .. det har helt klart varit värt det .. och begriper jag det inte nu så kommer jag inte att förstå mig på det senare heller. Men en sak har jag fått klart för mig .. det har absolut ingenting med väljarnas verklighet att göra!

För det handlar inte alls om mig .. utan om det som prioriteras högst inom både näringslivet och politiken .. egot, makten och pengarna!

DN, DN, DN, DN, SvD,