Det är skillnad på minnen och minnen ..

... folk och folk och på KULTUR och en vanlig intervju i SVT, eller hur??

När Anna Odell hade premiär för sin film "Återträffen" som dels skildrar hur hon trodde att det skulle ha varit om hon hade blivit bjuden på den klassträff hon inte blev bjuden till och dels ställer hennes faktiska klasskamrater till svars för hur hon upplevt sin skoltid och för hur de skulle ha betett sig om hon kommit till klassfesten .. som hon inte blev bjuden till ... då var det ingen som ifrågasatte Anna Odells minnen och upplevelser av den tonårstid som de flesta av oss helst vill glömma.

Motiveringen för DN:s kulturpris löd .. "en tudelad, intrikat och elegant väv av fiktion och metafilm mot en mörk verklighetsbakgrund som landar i en hoppingivande dröm om förståelsens frigörande kraft".

Att Anna Odells mobbinganklagade klasskamrater inte kände igen sig, var det inte många som brydde sig om, och att Anna Odell tog för givet att de skulle ligga lågt framgår av följande replikskifte i en intervju ...

Finns risken att du blir stämd till exempel?– Jag tror inte det. Vad tror du?

Jag vet inte. Men det här är så känsliga saker och jag tänker att om någon känner igen sig i filmen och tycker att det är ärekränkning så skulle hen i alla fall i teorin kunna anmäla dig. Men jag vet inte vad som avtalats mellan er. – Just när det gäller sådana saker som förtal, så leder det i princip aldrig till fällande dom, och då måste det dessutom vara den förtalade som gör anmälan. Jag tror att de flesta som gick i min klass är så pass smarta att de fattar att de skulle få det ännu jobbigare om de gjorde en anmälan, för då går de verkligen ut och säger ”det här är jag, och Anna påstår att jag gjorde de här sakerna."

Anna Odell får tolkningsföreträde .. eftersom det hon berättar är hennes egen sanning, upplevelser och reaktioner. En sanning som ingen kan ta ifrån henne .. även om jag personligen gärna också hade sett en lika övertygade skildring av någon annan klasskamrats sanning.

Precis tvärtom är det efter att SD:s partiledare Jimmie Åkesson .. i intervju med Poul Perris i programmet "Nyfiken på" .. berättat sin sanning, om samma jobbiga tid i sitt eget liv,?

Här är det gamla klasskamrater, grannar och flyktiga bekanta som får bestämma vad partiledaren minns eller inte?

Han LJUGER .. skrivs det i rubrikerna?

Eller så är det så han upplevde tonårstiden?

Jag har också varit på en klassträff. Det var en skakande upplevelse .. ett gäng medelålders människor som inte hade den minsta likhet med personerna jag kom ihåg.

Dessutom så kom nästan ingen ihåg samma sak som jag .. vilket förmodligen beror på att en 14-16-åring enbart fokuserar på sig själv som universums viktigaste, fulaste, olyckligaste, mest felplacerade eller räddaste person.

När jag minns det livsfarliga äldre gänget som blockerade vägen till skolan när jag var 7-8 år .. så blir inte min rädsla mindre av att jag i dag vet att det handlade om tre 9-10-åringar. Jag och min kompis traskade en flera kvarter lång omväg varje dag för att undvika dem.

Jag minns det tydligare och med större fasa än det mord som inträffade många år senare direkt i anslutning till skolgården .. dock inte framför ögonen på eleverna.

Minnet är en konstig manick ibland?

Anna Odell skildrade mobbing på ett sätt som uppenbarligen berört många. Reaktionerna på Jimmie Åkessons stund i terapisoffan skildrar också mobbing .. fast på ett helt annat sätt.

DN, DN, SvD, SvD, Expr.,