Ett arbetstidsproblem?

Varför ville regeringen ”att riksdagen ska gå med på att regeringen efter den 18 april inte längre skall behöva få riskdagens godkännande av olika åtgärder med anledning av coronakrisen” och varför det är så nödvändigt nu, när det så att säga är smittat och klart över hela landet?

Vad tänker regeringen använda sina nya maktbefogenheter till, så här i elfte timmen, när det största problemet är bristen på vårdplatser, sjukvårdsutrustning, mediciner och personal till alla som kommer att behöva intensivvård de kommande veckorna?

Har Folkhälsoinstitutets epidemiologer, som hittills fått bära allt ansvar för alla beslut, räknat alldeles fel så är det i alla fall försent att stänga in hela svenska folket. Smittan är ju redan omöjlig att isolera eftersom ingen längre vet var den finns, eller inte finns.

Det verkar ju också vara försent för alla äldre och ”äldre-äldre” eftersom de allt tydligare bristerna i äldreomsorgen verkar vara helt omöjliga att åtgärda i nutid.

VARFÖR blev det plötsligt så angeläget att ”runda grundlagen som slår fast att riksdagen stiftar lag”? Vad är det vi inte får veta?

Svaret kommer från Morgan Johansson .. Vi kan behöva fatta ännu snabbare beslut som får direkt effekt de kommande veckorna. Utan bemyndigandelag så måste riksdagen i så fall vara beredd att under hela våren arbeta som vi redan gör i regeringen, dvs dygnet runt, veckans alla dagar, vardag som helg.

Aha, kampen mot coronaviruset har blivit ett arbetsplatsproblem! Det har blivit för jobbigt och krävande att vara folkvald riksdagsledamot?

  

För långa och obekväma arbetsdagar. Ingen tid till annat. Familjen kommer i kläm. De arma riksdagsledamöterna är utslitna, trötta och ett hinder för att regeringen ska kunna fatta hittills okända snabba beslut. Av ren godhet erbjuder sig regeringen att bära den tunga ansvarsbördan så att de 55 mest utsatta ska få minst 3 månaders vila från sitt idoga slit?

Jag förstår det inte och det finns fler som blev förvånade. Magnus Jacobsson KD skriver - Konstig kommentar med tanke på att vi som ledamöter alltid är i tjänst. Om ni bara bjuder in till möten, så kommer vi. Levererar ni propositioner, så levererar vi betänkande och skall det gå fort kan vi jobba med tillkännagivanden, så snälla Morgan skyll inte på riksdagen!

Andra uttrycker sin förvåning över att det är Lena Hallengren som, i stället för statsminister Löfven, lägger fram förslaget om ökade maktbefogenheter.

Eller så tycker regeringen att riksdagen inte längre behövs. Att alla dessa besvärliga ledamöter som Folket av någon anledning tvingat in i riksdagsarbetet, bara är i vägen för dem som Carl Tham, före detta statsråd (S), beskriver som ”regeringen och de arméer av sakkunniga, kommunikatörer och tjänstemän den omger sig med”?

Utan dem kan Morgan Johansson & Co alltså fatta ”ännu snabbare beslut som kan få direkt effekt”?

NU? När det enda partiet som presenterat en framkomlig väg framåt är Moderaterna, behöver regeringen helt plötsligt mer makt för att göra vad den vill - vad det nu är? - för att – göra vaddå?

Men vilka de ännu snabbare besluten som behöver fattas är och vilken den förväntade direkta effekten kommer att bli är hittills okänt.

Just nu förstår jag inte alls vad det är som händer?

Hanif Bali?

Jag är inte en av Hanif Balis 80 000 följare. Det beror inte på ointresse utan på att jag inte har ett twitterkonto. Det i sin tur beror på att jag inte ens kan svara ett enkelt ja eller nej med så få tecken som 280, men jag kan ju ändå läsa vad de som har öppna twitterkonton skriver, så man kan väl säga att jag någon slags hangaround till Hanif Bali.

När ”skandalen” med UD-mailen dök upp förstod jag först ingenting. Hur kan frågan om att UD beställer skräddarsydda artiklar landa i att det handlar om ett angrepp mot den tillfrågade journalisten?

Det förstår jag fortfarande inte, även om jag till viss del kan förstå en liten del av den följande upprördheten. Särskilt med tanke på att Hanif Bali tillhör gruppen intelligenta, snabbtänkta och verbalt begåvade människor som med få ord kan uttrycka sig på ett sätt som får andra att känna sig utsatta, förlöjligade och förminskade när de blir svarslösa.

#Hanifgate är inget annat ett gammaldags ohederligt drev som följer samma mönster som alla andra drev. ”Nyheten” vinklas, halvsanningar blir sanningar, det publiceras det ena och förtigs det andra, allt med avsikt att oskadliggöra någon som upplevs som ett hot.

Så långt är jag med och kan konstatera att Dagens Nyheter och vänsterrörelsen till slut har lyckats med uppgiften att få Hanif att falla, och att han inte föll lika mjukt som han hade gjort om han hade varit sosse.

Jag orkar inte engagera mig så värst mycket eftersom det förmodligen är så här det kommer att se ut ända fram till valet. Se bara på hur Socialdemokraternas egen partisekreterare, Lena Rådström Baastad, marknadsför rena lögner utan att någon ens höjer ett ögonbryn.

Det som däremot stör mig är Moderaternas reaktion på något som borde ha stannat vid en tillsägelse och ett allvarligt samtal om värdet av försiktighet och eftertanke under en valrörelse.

Moderaterna var ju ändå ett av mina två och ett halvt kvarvarande alternativ i september.

Den fråga som jag har att ta ställning till nu handlar inte om Hanif Balis fel och brister, utan frågan .. kan ett parti som inte visar lojalitet och står upp för sina egna, vara lojalt och stå upp för sina väljare?

Eller beror Ulf Kristerssons snabba avståndstagande på att han tog chansen att tysta Hanif Balis kritik mot grundlagsändringarna i Yttrande- och Tryckfrihetslagarna före den 28:e mars?

Det skulle i så fall vara ännu värre än en ny DÖ-överenskommelse.

Hahaha .. nu börjar det bli verkligt underhållande!!

Får politik verkligen vara så här rolig?? I så fall vill jag ha mer .. helst direktsänt i någon av betalkanalerna så att jag kan rösta på alla fantasifulla förslag och lösningar.

Nu visar det sig helt plötsligt att den Rödgröna Oenighetens genialiska lösning av sina problem med Förbifart Stockholm kan strida mot grundlagen??

För att kunna genomföra en folkomröstning som berör bara de 26 kommunerna i Stockholmsområdet måste tydligen Riksdagen stifta en särskild lag?? Då blir det lite pyssligt med det kommunala självstyret i de kommuner som har borgligt styre och absolut inte vill ha en folkomröstning????

Hur gör man då??

Frågetecknen hopar sig .. och underhållningsvärdet är stort. Ska det bli så här i fortsättningen om vi får fortsatt oenighet efter höstens val? Ska vi stifta nya lagar så att alla svårlösta frågor kan sopas under mattan för undvikande av beslut??

Spänningen är oliiiiiiiidlig!!!!!!!