.. är en rätt ny företeelse och visst är det väl trevligare och gladare
med färggranna hjärtan som uttrycker kärlek och solidaritet än ilsket vrålande
vuvuzelor, rånarluvor och skränande hat?
Vi verkar ha tagit ett steg åt rätt håll så att säga .. även om lovebombingen
och hatet inte startar förrän Någon Annan pekat ut riktningen. Oftast en
rubrikhungrig kvällstidningsjournalist.
Det är så i grunden fel att förstöra det som andra byggt upp av kärlek,
övertygelse, omsorg eller solidaritet, det är vi alla överens om .. men trots
att ALLA säger samma sak och ger uttryck för samma godhet, solidaritet och
kärlek, så finns det alltid NÅGON som ändå raserar eller förstör.
Sett ur den synvinkeln är den sista tidens moské-lovebombing ett
friskhetstecken.
Men om vi googlar lite lätt på vandalisering+kyrka så blir proportionerna
lite annorlunda. Jag hittar till och med en omvänd rasistisk omfattande
skadegörelse på Kungsmarkskyrkan i Karlskrona i maj 2013 .. där fokus låg på
att kyrkan fanns i "ett
invandrartätt område".
Tänk vad journalisterna vågade skriva så sent som 2013??
Men är det någon som sett motsvarande kärleksförklaringar vid någon av
landets alla vandaliserade kyrkor? Har någon sett några rubriker om att kyrkovandalisering
är ett "hot mot Sverige"
eller några kärleksfulla manifestationer på temat "Rör inte min kyrka"?
Eller vid de vandaliserade synagogorna? Synagogan i Malmö har
vandaliserats ett antal gånger och även andra synagogor i landet har
vandaliserats .. men jag har aldrig sett någon love-bombing, inga hjärtan och
inga förstasidor med rubriken, "rör
inte min synagoga"?
Det eldas och vandaliseras förskolor, skolor, brandstationer och diverse
andra byggnader som vi gemensamt och solidariskt har bidragit till att bygga
upp. Varför lovebombar vi inte och manifesterar mot den typen av skadegörelse?
Mot ALLT hat som tar sig uttryck i meningslös skadegörelse?
Medlidandet och kärleken portioneras också ut lite haltande. Rädslan och
oron hos ett 40-tal fullvuxna män som möter snö och is på ett asylboende skapar
hjärtsnörp hos en del .. medan ensamheten och utsattheten hos funktionshindrade,
psykiskt sjuka och dementa, som tvingas leva i isolerad ångest i brist på
bostäder, sällan inspirerar krönikörerna.
Jag kan inte låta bli att fundera över om det inte är bekräftelsen av den egna moraliska överlägsenheten som är målet, före omtanken om utsatta grupper?
Och .. INGEN .. ägnade en tanke åt Ronny Andersson, chauffören som blev
strandsatt utanför Östersund när hans buss blev ockuperad och hans dator
stulen. Fick han den någonsin tillbaka .. eller blev den ytterligare en kostnad
för Migrationsverket?
Vi borde kanske lovebomba Ronny Andersson också, för det är ett helsike
att bli av med allt som finns lagrat i en dator. Särskilt med tanke på att det
är Någon Annan som numera har tillgång till det.
Kärlek, solidaritet och vackert dekorerade kärlekshjärtan är något fint och bra. Men när det börjar delas ut
godhetspoäng på kärleksbetygelserna beroende på vem eller vilka de riktar sig
till, så tycker jag mig höra en skärande falsk ton i kärlekssångerna.
