När Makens pappa och min mamma var
föremål för äldrevård/omsorg ... den som alla på vänsterkanten längtar tillbaka till
.. fanns det inget att välja på. Om du inte var oerhört rik och stått i kö ett
tiotal år för att köpa en plats, för då har jag för mig att det fanns ett
trevligt ställe på Djursholm/Danderyd eller Lidingö?
Vi vanliga dödliga fick nöja oss med
att det överhuvudtaget fanns plats. Sysselsättning/terapi .. såg vi inte röken
av. Ytterdörrar och dörrarna till eventuella uteplatser var låsta, avdelningen
in till de dementa var låst och hade ett "designat" galler så att de
friska kunde kommunicera med de sjuka. Vilket ofta blev en rätt märklig
envägskommunikation.
Jag minns stanken av avföring i
flerbäddsrummen där någon matades med sin frukost medan någon annan samtidigt
fick sina blöjor bytta. De nedhasade, illa klädda äldre som satt i sina
rullstolar framför tv:n i samlingsrummet redan på förmiddagen, medan solen sken
på gräsmattan utanför och jag minns en fantastisk personal som slet, för att
hinna bidra med åtminstone lite medmänsklighet, medan de blev färre och färre
och resurserna blev sämre och sämre.
Vara ute .. var en lyx som de anhöriga
fick stå för. Min mamma och jag tillbringade timmar på en bänk utanför
vårdcentralen och äldreboendet. Kaffet och bullarna hade jag med mig och
blomsterprakten var de kommunala rosorna intill papperskorgen.
I går var det som vanligt reklam mitt
i det program som jag och Maken sov framför. I lika vanlig ordning reste vi oss
och vimsade omkring i diverse ärenden så fort som reklamen började .. men så
fångades mitt öga av en välklädd, tjusig man som kliver in på ett äldreboende
med en frodig blomsterbukett i handen.
Är
de totalt självmordsbenägna?
.. tänkte jag som trodde det var reklam för privat äldreomsorg. Att göra reklam för privat välfärd NU .. det
är verkligen att be om problem!
För vad skulle jag tro? Hade min mamma
erbjudits denna omsorg hade jag gråtit av tacksamhet.
Mannen söker sin mor. Vi får se en ren
och hemtrevlig korridor, kan ana personligt inredda rum för bara en boende och äldre
som ser välvårdade och självgående ut. Personalen susar förbi och har ingen
aning. Kanske i parken?
Senare får jag förklaringen att scenen ska illustrera mannens(?) existentiella ångest över att inte räcka till för sin älskade, gamla mamma?
Och där sitter hon, välkammad, välklädd
med en spetsstickad kofta över axlarna och lyssnar på fågelsången. Vid ett litet,
vackert, vitt trädgårdsbord mitt i vidundersommaren, bland blommor och blad,
under blå himmel och i en välskött trädgårdsmiljö.
Jag vill sitta där själv och jag minns
min mammas ångest över att vara instängd. Jag minns Makens pappas längtan efter
att få gå längre sträckor än korridoren mellan de låsta dörrarna medan solen
sken utanför de stängda fönstren som inte gick att öppna och jag minns Makens
mormor som längtade efter en skog de sista tio åren i sitt liv när hon inte
längre kunde ta sig ut genom ytterdörren ens med hjälp av oss anhöriga.
Tänk om vi kunnat välja något sådant
för dem?
Jag stannade upp för att se vilket
företag som låg bakom denna drömvision ...
.. och så är det ..
.. SOCIALDEMOKRATERNA!!??
.. som vill beskriva hur usel äldreomsorgen
är i Alliansens Sverige?? Eller är det en reklamfilm för hur deras egen äldrevård kommer att se ut? Det framgår inte riktigt .. men mannen med den existentiella ångesten verkar i varje fall inte helt nöjd?
Men den fick mig i alla fall att minnas
hur det såg ut på Göran Perssons tid. Då hade jag jublat om vi erbjudits
filmens alternativ .. för den ångest jag kände då gällde helt och hållet min mammas situation .. inte min egen.
Har de ingen självinsikt. Ingen skam i
kroppen? Inget minne av sin egen tid vid makten? Har INGEN av dem som godkände denna valfilm någonsin besökt ett
äldreboende? Har INGEN ens talat med någon som faktiskt arbetar inom äldreomsorgen
.. har de INGET som helst intresse av att ta reda på hur de faktiskt har det,
de som arbetar med våra äldre?
Vilken värld lever sossarna i? Har de inga egna, vårdberoende
anhöriga .. och var bor de i så fall om de tror att detta är det sämsta som
erbjuds? Eller är deras egen existentiella ångest så stor att de förtränger hela frågan?
Så otroligt korkat .. och onödigt!
