Är Camilla Läckbergs deckare ..

.. mästerlig, usel eller sådär?

Det kan vi få tycka på Aftonbladets hemsida redan innan eftertexterna rullar färdigt efter senaste avsnittet av "Fjällbackamorden".

Och redan av frågeställningen kan vi ana vilket svar tidningen vill ha. För vem har sett en "mästerlig" deckare på senaste tiden? Och varför finns inga andra alternativ än "uselt" eller "sådär"?

Det är så uppenbart att Aftonbladet vill ståta med samma rubrik i morgon som efter första avsnittet .. "nu rasar Nöjesbladets läsare mot Fjällbackamorden!"

Det finns en mobbingkultur inom kvällspressen. Vissa sk kändisar SKA vi bara hata, tycka illa om eller åtminstone rasa emot .. det är helt okej. När det hela sedan urartar till "hatstorm" på nätet så kan alltid någon förträfflig journalist eller ansvarig utgivare förfasa sig över näthatet och skapa någon form av "Gilla"- eller "Ogilla"-symbol som de kan ha som avlatsbrev.

Den engelska deckarserien "Morden i Midsommer" har inte på något sätt en "mästerlig" intrig men duger ändå att sälja kvällstidningar med som billig DVD-bilaga, trots att nästan vem som helst kan avgöra vart kommissarie Barnaby bör rikta sina misstankar. Camilla Läckbergs manus är inte på något sätt svagare. Ren underhållning, javisst, men vem tittar på deckare för att se ett realitymord? Eller är det någon som sätter sig framför en deckare och förväntar sig en kulturell helafton?

Av 4894 lydiga Aftonbladetläsare har 49,2% förstått vad som förväntas av dem och svarat att JA, det här var USELT!

33,96% av läsarna som känner lite obehag mot att gå så långt, men inte vill sticka ut med sitt dåliga omdöme tycker att det är SÅDÄR? Så finns det 16,84% som nog, i likhet med mig, tyckte det var bra, underhållande och inte sämre än något annat i samma genre .. men inte fick något annat alternativ än MÄSTERLIGT?

Undrar hur många av den skulle ha valt BRA .. om det alternativet hade funnits? 

Men det är klart .. om du har lite ställning i samhället så MÅSTE du dissa Camilla Läckberg, annars blir du hånad på Twitter .. och det sociala raset överlever ingen som vill frottera sig med kultureliten.

Mobbning startar så här. Tycker du verkligen att h*n är bra? Gillar du verkligen den personen? .. med ett förvånat och lite föraktfullt uttryck. Är du verkligen SÅ obildad och har SÅ dålig smak?

Det är obehagligt i sociala sammanhang men ännu värre när det förekommer i de tidningar som så desperat försöker få stöd av våra skattemedel för att trygga sin existens.

SvD, Expr., Expr.,

Första gången ..

.. som jag verkligen förstod begreppet "nytt år" var jag inte särskilt gammal, antar jag. Men jag minns att den tidning som vi hade hemma .. förmodligen Expressen .. hade en tecknad bild på en mycket gammal, böjd man som överlämnade en lykta med ett brinnande ljus till ett litet piggt blöjbarn.

Det är det gamla året som lämnar över till det nya året .. sa min mamma när jag undrade.

??

Det gamla året tar slut nu, förstår du .. och klockan 12 i natt börjar det nya.

Men vart tar det gamla året vägen?

Det är ju slut och finns inte mer.

Och jag blev otröstlig och grät över det stackars gamla året som måste dö för att den där odrägliga ungen skulle få larva iväg med ljuset in i det nya. Varför måste en dö för att någon annan ska få leva?

Varför fick han inte följa meeed? .. och hjälpa tiiiill!!

Min mamma ångrade sig bittert och förklarade att det bara var en symbolisk bild och att det inte fanns någon gammal man eller någon liten baby och ingen lykta heller.

Men det stod ju i tidningen! (Och där kan jag inse att jag mötte min första kvällstidningslögn .. men det förstod jag ju inte då.)

Från den dagen upplever jag nyårsaftonen som ett lite tragiskt slut på någons ansträngningar och början på någon annans förhoppningar. Kanske mina egna?

Naturligtvis har jag firat uppsluppna och bortglömda nyårsaftnar som så gott som aldrig levt upp till förväntningarna .. tror jag? En del minns jag knappt, så det är möjligt att de var exakt så roliga som jag förväntade mig.

Nu är det dags igen. Nu ska den gamle mannen dö och det lilla barnet forma det nya året .. och med tanke på hur det senaste året har varit, så kommer jag inte att fälla några tårar över den förstnämndes frånfälle. Det har funnits stunder under 2012 när jag egenhändigt skulle ha avslutat hans gärning i förtid.

Så klockan 24 kommer jag stå i fönstret, vänta på att fyrverkerierna ska sluta så vi kan stänga av cd:n, radion och tv:n, som står på för fullt ös för att hundarna inte ska bli så rädda, och vi andra kan gå och lägga oss och i morgon kommer jag att komma ihåg exakt allt som hände i dag.

Man lär sig med åren. eller hur?

Och så hoppas jag, hoppas, hoppas, hoppas jag, att den nye lyktbäraren gör sitt jobb på ett bättre sätt än den förre och fixar ett ...

VERKLIGT GOTT NYTT ÅR

.. till oss allihop!

Det var bättre förr??

Det var länge sedan jag var så här utsövd, utvilad, avstressad och förnöjd som jag känner mig nu, men jag kanske måste skriva någonting, innan jag helt glömmer bort att jag har det här utrymmet att dra mig tillbaka till när jag känner mig inspirerad.

Men inspirerad är väl det minsta jag är just nu. Mätt, försedd med bra böcker, rikligt med choklad och avslappnad till den milda grad att jag nätt och jämt orkar släpa mig in i mitt eget rum för att roa mig själv .. så orkar jag inte tänka den minsta lilla tanke som någon kan ha något som helst utbyte av.

Annat var det förr .. när vi hade ett betydligt större menageri än vad vi har nu. Att rasta två hundar och mata två tjocka, mer eller mindre medvetslösa katter är inte vad jag kallar betungande jämfört med det.

På den tiden, när Maken och jag föll ihop i var sin liten hög framför TV:n och stängde av all hjärnverksamhet så fungerade det inte lika bra som det gör i dag när vi båda brukar somna inom 5 röda vissa kvällar.

Hundarna tyckte det var dagens tristaste stund. Border Collien .. som nu är 13 år .. hade då inte förlorat hoppet om oss utan försökte locka med dragkamp, bollen eller andra roligheter innan hon gav upp och insåg att vi inte längre var kontaktbara.

Katterna däremot, tyckte att vi äntligen insett vad livet egentligen gick ut på.

Vila och avkoppling!

Nästan alla katterna samlades därför hos mig i soffan och rangordningen var strikt. Rutiga Katten satt på vänstra armstödet, Vita Vimsiga låg på ryggstödet bakom mitt huvud, Siamesen hade chefspositionen i mitt knä medan Hittekatten .. som fortfarande anser att hon spelar i en annan liga än vanliga katter .. gick upp och boade ner sig i min säng på övervåningen. Den Obalanserade Katten försökte ligga i Makens knä.

Ett par år innan den Obalanserade Katten lämnade jordelivet ledsnade hon på Maken. Han somnade så lätt, vilket medförde att han tappade taget om henne så hon gled ner på golvet via hans hala jeansben.

Det fanns ju en ledig plats bredvid mig som borde ha varit självskriven, men .. ack nej .. hon försökte utmana Siamesen om ledarplatsen.

Det morrades, frästes och utdelades rallarsvingar under min kaffekopp! Det var fullt krig så fort jag placerade mig i soffan. När alla direktattacker misslyckats vidtog "listiga" utträngningsförsök och slutligen så satte/lade sig utmanaren helt sonika ovanpå den katt som redan låg på den eftertraktade platsen.

Den understa katten blev då äktsvenskt KRÄNKT och så började alltihop om från början med morranden och rallarsvingar.

Till slut kapitulerade den Obalanserade Katten och valde soffans högra armstöd. En plats som var mycket olämplig för en katt med så dåligt balanssinne. För det mesta ramlade hon ner mot mig när hon somnat in .. men ibland ramlade hon ner på golvet.

En kväll låg Makens Schäfer där och sov i lugn och ro. Hon blev brutalt väckt av den fallande katten och reste sig förvirrat upp i all sin storhet och ..

.. skrämde slag på Siamesen som i full panik sprang över mig och hela soffan och över Rutiga Katten som låg och surade på andra armstödet och ..

.. blev skitförbannad och hängde på Siamesen för att ge honom en rejäl omgång och ..

.. skrämde Border Collien som låg i hallen och sprang in i vardagsrummet för att se vad som stod på och ..

.. väckte gamla, halvdöva Halva Border Collien som sovit djupt under soffbordet under hela kalabaliken, och nu trodde att det kom någon, reste sig så kaffekopparna skvimpade över och började skälla, vilket fick till följd att ..

.. Maken blev vansinnig och utbrast; .. DET HÄR ÄR ETT F*******T DÅRHUS, TA MIG F*N!!!

När jag tänker tillbaka på det känns det lite fattigt när jag sitter med Rutiga Katten bredvid mig, gamla halvdöva Border Collien djup sovande i sin korg i hallen och Rackarkotten på vakt vid balkongdörren, i sovrummet en trappa upp.

Lite tomt och händelselöst på något sätt??

Eller skönt och normalt! .. tycker Maken.

Talar man om en synål ..

.. så är det alltid någon enögd jäkel som tar illa upp, var det någon som sa. Och så är det kanske?

När jag växte upp var det gott om kusiner när släkten träffades. Vi bodde inte alla på samma ort men det var alltid lika roligt när hela högen av ungar träffades och fick friheten att leka och utforska omgivningarna, medan de vuxna fyllde i vad som hänt sedan de sågs senast, eller skvallrade om dem som inte var närvarande.

I tonåren skingrades hela kusinskaran. Vi växte upp till olika individer och olika liv och var inte längre lika intresserade av släktträffar.

För några år sedan var den en företagsam kusin som sammanförde oss alla och vi fann att en del av oss kände samma samhörighet som förr, en del var fullständiga främlingar, några var oväntat spännande och att alla medförde partners som vi aldrig någonsin sett förut.

Och alla var vi oss fullständigt olika och oväntat gamla?

Efter den dagen skapades en ny tradition av en annan företagsam kusin som skickade ett julbrev som gruppmail varje jul .. vilket var både välkommet och värmande.

Det senaste året har för mitt vidkommande varit ett av de värsta i hela mitt liv. Det finns liksom inte så mycket som jag vill återuppleva genom att berätta om det en gång till, även om det uppfyllt varje sekund, varje timme och varje dag under året. Så jag skrev, bland annat, i mitt bidrag till den kollektiva julhälsningen ..

Det händer liksom inte så mycket storslaget .. samtidigt som dagarna flyger iväg fyllda av innehåll?? Men det känns inte särskilt angeläget att återuppleva alltihop en gång till i någon slags årsberättelse.

10 dagar senare hade den fetmarkerade meningen fått fäste hos en av mottagarna som därmed kände sig kränkt och skickade tillbaka den tillsammans med ett meddelande om att h*n minsann aldrig mer tänkte besvära med någon form av "Årsberättelse".

Suck!!

Hur många av de övriga kände likadant, undrade jag då? Satt det högar av kränkta kusiner i stugorna och kände att jag dissat deras berättelser om hur det senaste året varit, med resor, barnbarn och andra roliga händelser?

Nu verkar inte så vara fallet, men det blev en tagg av obehag som sitter kvar och gör att framtida grupphälsningar inte känns särskilt angelägna. Så går jag tillbaka till den kränkte kusinens eget julbrev och läser den muntra slutklämmen en gång till ..

Vi vet inte när kistlocket faller ner. Hoppas det dröjer.
I alla fall önskar vi er alla en God Jul och Gott Slut.

????

Hmmm ... ska jag ta det som att h*n önskar livet ur mig? Ska jag eventuellt satsa på att känna mig lite lagom och klädsamt kränkt?

För mest kränkt vinner, är det inte så?

Men är det något som jag verkligen önskar inför det nya året, så är det att den allmänna lättkränktheten och sökanden efter nya orsaker till kränkning ska upphöra.

Jag ska önska det på nyårsafton när klockan slår tolv .. 

Kapitalet segrade över medmänskligheten ..

.. och jag är krossad, förödmjukad, ruinerad och utnyttjad som slav.

Jag ska ALDRIG mer spela Monopol!!

Maken förstår inte min inställning .. någon MÅSTE förlora och någon MÅSTE vinna annars blir vi ju sittande här fram till nästa jul, säger han, när jag försöker med nya, och mer medmänskliga regler.

Och så får jag uppdraget som pluppförflyttare när avståndet blev för obekvämt för de två återstående spelarna.

Se dig själv som en utarmad slav som vi åtminstone accepterar vid vårt bord .. säger Dottern generöst och beordrar fram chokladasken för att fylla på reserverna medan hon och Maken slåss om resterna av min förödmjukande konkurs.

Det är ju bara ett spel, en lek och en stunds tidsfördriv, eller hur? Men VARFÖR är det ALLTID jag som sitter med tomma händer halvvägs in i spelet?

På tal om tomma händer, så har det kommit ännu en opinionsmätning som talar om för oss att avståndet mellan Sveriges två största .. och till förväxling lika .. partier endast är 2,4%.

Det är ju en försumbar skillnad.

Nästan exakt lika stor som den som är mellan de två följande partierna, Mp och Sd, som skiljer sig åt med 2,5%.

Om det här är en trend som håller i sig så kommer inte valresultatet att vara det viktigaste i valet 2014, utan planerna för regeringsbildandet som kommer att vara det allt överskuggande .. åtminstone för mig!

För bevare mig för en regering som är bakbunden av löften till Mp, V eller Sd. De är de partier som jag först av alla rensar bort när jag funderar över min insats för landets framtid. Jag upplever dem mer som intresseföreningar än partier ... och totalt regeringsodugliga.

Tänk er bara hur landet skulle se ut om vi fick en majoritetsregering bestående av ett av de här tre partierna?

Förresten .. varför är det ingen som konstruerat ett politiskt spel i stil med Monopol! Det måste ju vara en storsäljare om det görs rätt .. med en fastställd ideologi att hålla sig till spelet igenom .. medan spelarna förflyttar sig genom falskspel, klyschor, floskler och kort med förmåner eller avslöjanden i pressen som dyker upp när man minst anar?

Och så lite överraskande opinionsmätningar som ger eller tar procentuella andelar av det parti man spelar med?

Om jag inte var så mätt så skulle jag ansöka om patent på det genast!

Det måste finnas massor av bra namn till ett sådant spel? Varför inte .. Riskdagsspelet eller Valssamarbetet?

Eller är det någon som har något bättre förslag?

SvD, Expr.,

Har ni tänkt på ..

.. vilken total tomhet som infinner sig när julmaten är äten, Kalle Anka är färdigtittad och julklapparna är uppackade?

I och för sig kanske det är annorlunda om man druckit sprit jämt fördelat över dagen .. men i mitt fall betvivlar jag att jag ens nått fram till Kalle Anka om jag försökt mig på det. Men med rätt promillehalt så kanske det går att hohohoa sig lyckligt fram till det ögonblick då medvetslösheten slår till .. lite senare?

Men hemma hos oss är vi tre personer som firar jul. Så har det alltid varit eftersom vi ser julafton som en ledighetspresent .. en dag när vi slipper göra något alls av värde eller plikt. Den övriga familjen har fått juldagen och annandagen att dela på tidigare, men nu för tiden avgör trafikväglaget om någon av oss känner längtan efter julsamvaro.

Vi går ut hårt genom att sova så länge som möjligt .. det vill säga, Dottern och jag gör det. Maken studsar upp vid sextiden som vanligt och blir lika överraskad varje år av att jag lagt fram en bunt intressanta tidningar på matbordet kvällen innan. Vi andra hasar oss upp till frukosten som var och en skapar efter egna önskemål genom att botanisera i det proppfulla kylskåpet.

Så är det dags för första långa hundpromenaden i snö och blask. Dottern knorrar och vill boa upp sig i soffan framför TV:n, men släpas motvilligt med. I år såg vi en örn och så mötte vi grannen som provade sin snöskoter på bondens mark eftersom han räknade med att snön skulle dölja alla spår. Det måste vara ett helsike att ha en snöskoter när det i princip är förbjudet att köra den någonstans?

Det var jakt dan före dan före dopparedan och hjortflocken som skingrades brutalt hade börjat hitta varandra igen, även om det var oroligt i gruppen. Den här gången blev det rätt dramatiskt eftersom det djur som blev skjutet tog sig alldeles för långt innan det slutligen dog. Det värsta var väl inte att se det fly för livet med blodet pulserande ur kroppen, utan upptäckten att det var någons mamma eller barn som slutligen gav upp andan i diket utanför vårt hus.

I över ett dygn kunde vi höra ropen från den som blev kvar. Klagande, sorgsna rop på någon som aldrig mer skulle komma tillbaka. Men i djurvärlden är döden ständigt närvarande och överlevnadsinstinkten stark .. så i går var det lugnt och gruppen tog hand om varandra.

Vi som inte är lika starka tog oss in igen och spelade en omgång Kalle Anka Yatzy .. en familjefavorit och jultradition och .. jisses, vad tiden går!! .. så var det dags att börja förbereda jullunchen och allt plock runt den. Av någon outgrundlig anledning så har tzatziki i olika former blivit något av en favorit på julbordet? Vanlig tzatziki, rödbetstzatziki och morotstzatziki blandas med klassiker som kronhjortsköttbullar och älgprinskorv samt en traditionell julskinka från gården med ekologiskt uppfödda utegrisar. Sill, lax och ägghalvor med räkor och vildsvinsrevbenspjäll sköljer vi också ner med julmusten som är ett absolut måste den här dagen.

Och så är klockan plötsligt närmare två och när diskmaskinen är laddad så är det dags att gå ut och pulsa i snön igen. Håhåjaja .. att ha hundar är mer eller mindre inspirerande. Särskilt motigt är det när man är så mätt att det nästan känns omöjligt att få på sig stövlarna.

Så blir det kaffe och julens efterrätter. Dottern kan inte leva utan chokladkladdkaka med grädde och jag tycker inte att det blir någon jul alls om jag inte får min årliga sockerchock i form av "den glömda kakan" med jordgubbar, grädde och glass .. och Maken får vara tacksam för det han får.

(.. en sockerbomb gjord av 5 äggvitor som vispas till hårt skum i ugnseldfast skål, innan jag tillsätter en blandning av 3,5 dl socker, 1/4 krm salt och 1/2 krm bakpulver. Det hela ställs in i 250 grader och efter några minuter stänger jag av ugnen och "glömmer" kakan till nästa dag. På morgonen häller jag i ett paket djupfrysta jordgubbar som tjänstvilligt tinar upp alldeles själva - klart!)

När inslaget om Askungen börjar sluts sakta Makens ögonlock och när Piff och Puff härjar som värst måste jag stå och titta för att inte göra honom sällskap.

ÄNTLIGEN så tar det slut och ur oväntade gömställen kommer det fram paket och sedan går Maken och Dottern traditionsenligt upp på övervåningen och hämtar Säcken.

Och så öppnar vi paket och den som ser på hoppas att valet varit rätt.

Jag fick .. hurra, hurra!! .. ett par sprillans nya fodrade Tretornstövlar som jag längtat ihjäl mig efter. De gamla var så trasiga att jag börjat laga dem med silvertape för att hålla mig torr om fötterna. Och så fick jag BÖCKER .. en alltid lika efterlängtad och uppskattad julklapp, samt en etsad glasvas att montera i min alldeles egen veteranbil.

Så kommer det ögonblick när man liksom inte vet vad man ska göra .. mer än att äta lite till?

Luften går ur alla .. det är klart, vi är mätta, trötta, nöjda och halvsovande.

På något sätt tycker jag att det är den allra bästa biten på hela julaftonen. En dyrbar stund när vi gör absolut ingenting, utan bara ÄR .. och är det i gemensam förnöjsamhet!

Men det sista vi gör är att släpa oss ut i vintermörkret och den totala tystnaden på landet för att låta hundarna läsa av de senaste meddelandet från traktens alla andra hundar. Men det känns rätt mysigt det med .. när vi väl kommer in igen.

SvD,

God Jul!!

GOD JUL

till alla som tittar in.

(Julen är helt obegriplig. Jag vet fortfarande inte om den firas för att högtidlighålla Jultomtens eller Kalle Ankas födelsedag?/ Christiaan Vos)