Talar man om en synål ..

.. så är det alltid någon enögd jäkel som tar illa upp, var det någon som sa. Och så är det kanske?

När jag växte upp var det gott om kusiner när släkten träffades. Vi bodde inte alla på samma ort men det var alltid lika roligt när hela högen av ungar träffades och fick friheten att leka och utforska omgivningarna, medan de vuxna fyllde i vad som hänt sedan de sågs senast, eller skvallrade om dem som inte var närvarande.

I tonåren skingrades hela kusinskaran. Vi växte upp till olika individer och olika liv och var inte längre lika intresserade av släktträffar.

För några år sedan var den en företagsam kusin som sammanförde oss alla och vi fann att en del av oss kände samma samhörighet som förr, en del var fullständiga främlingar, några var oväntat spännande och att alla medförde partners som vi aldrig någonsin sett förut.

Och alla var vi oss fullständigt olika och oväntat gamla?

Efter den dagen skapades en ny tradition av en annan företagsam kusin som skickade ett julbrev som gruppmail varje jul .. vilket var både välkommet och värmande.

Det senaste året har för mitt vidkommande varit ett av de värsta i hela mitt liv. Det finns liksom inte så mycket som jag vill återuppleva genom att berätta om det en gång till, även om det uppfyllt varje sekund, varje timme och varje dag under året. Så jag skrev, bland annat, i mitt bidrag till den kollektiva julhälsningen ..

Det händer liksom inte så mycket storslaget .. samtidigt som dagarna flyger iväg fyllda av innehåll?? Men det känns inte särskilt angeläget att återuppleva alltihop en gång till i någon slags årsberättelse.

10 dagar senare hade den fetmarkerade meningen fått fäste hos en av mottagarna som därmed kände sig kränkt och skickade tillbaka den tillsammans med ett meddelande om att h*n minsann aldrig mer tänkte besvära med någon form av "Årsberättelse".

Suck!!

Hur många av de övriga kände likadant, undrade jag då? Satt det högar av kränkta kusiner i stugorna och kände att jag dissat deras berättelser om hur det senaste året varit, med resor, barnbarn och andra roliga händelser?

Nu verkar inte så vara fallet, men det blev en tagg av obehag som sitter kvar och gör att framtida grupphälsningar inte känns särskilt angelägna. Så går jag tillbaka till den kränkte kusinens eget julbrev och läser den muntra slutklämmen en gång till ..

Vi vet inte när kistlocket faller ner. Hoppas det dröjer.
I alla fall önskar vi er alla en God Jul och Gott Slut.

????

Hmmm ... ska jag ta det som att h*n önskar livet ur mig? Ska jag eventuellt satsa på att känna mig lite lagom och klädsamt kränkt?

För mest kränkt vinner, är det inte så?

Men är det något som jag verkligen önskar inför det nya året, så är det att den allmänna lättkränktheten och sökanden efter nya orsaker till kränkning ska upphöra.

Jag ska önska det på nyårsafton när klockan slår tolv ..