Jular jag minns .. del 3.

Som barn hade jag en alltid lika ouppfylld längtan inför varje julafton .. en alldeles egen kattunge eller hundvalp!

I och för sig så hade jag blivit lika lycklig över en undulat, sköldpadda eller ett marsvin också .. det var mest själva idén om att någon tyckte så mycket om mig att h*n såg hur innerligt jag önskade mig detta.

Som alla andra barn med samma önskan, ägnade jag inte en tanke åt katten/hundens behov eller vad ett husdjur skulle innebära i form av skötsel och passning .. det skulle bara vara MITT och älska bara MIG!

Så småningom blev jag vuxen och fyllde huset med husdjur alldeles själv, men barndomens drömmar och besvikelser har en förmåga att dröja sig kvar, eller hur?

Så blev det jul .. för inte alltför länge sedan.

Maken stack i väg på julaftonens förmiddag för att köpa något som saknades och en tidning, vilket var planerat, men han dröjde väldigt länge med att komma tillbaka? Jag blev irriterad .. det var ju ändå JULAFTON!! .. och så såg jag för mitt inre öga hur han träffat någon annan bilentusiast och stod och jämförde fälgar eller lack, medan jag väntade.

Så kom han tillbaka. Försvann in i ett rum vi sällan använder. Ett förskräckligt oväsen utbröt .. någon grät högljutt .. och Maken kom ilande med panik i blicken.

Kom fort .. och så rev han ut mig från köket där jag var sysselsatt med julmaten och släpade mig omilt in i rummet som han tidigare försvunnit in i.

Där var min julklapp!

En fullständigt otröstlig liten siames i en kattransport!

Och jag blev 8-9 år igen och grät av lycka medan jag befriade den lilla katten ur hans fängelse. Han var bara ett liten ynklig knippe lååånga ben med en silkesmjuk päls och imponerande röstresurser.

Och han var bara MIN!

Det blev en minnesvärd jul. För visst hade vi katter innan och hade haft många katter tidigare, men ingen hade varit siames .. vilket visade sig vara något helt annat.

Han nådde långt, kunde klättra högt, komma in i extremt smala passager och åt allt som gick att svälja.

När han sov gjorde han det på någons axel, hopkurad mot pulsslagen i halsen eller under min tröja som ett litet kängurubarn. Det visade sig senare vara förenat med livsfara, för varje gång hundarna skällde på något utanför fick han panik och gjorde en rivstart för att kunna uppsöka närmaste gömställe. Min mage var så småningom ärrad med ett rutnät av rivstarter, som än i dag är synliga som tunna vita streck om jag händelsevis blir solbränd.

Kulmen på siamesjulen kom när det var dags att knyta ihop tomtesäcken för kvällen. Siamesen skulle infångas och sova med de andra katterna, utom räckhåll för hundarna, men när han retfullt försvann in under granen såg vi något glittra där det sällan glittrar alls?

I granen hade vi lååååånga guldfolieband, eller vad man ska kalla det, 2-3 mm breda och minst 3 meter långa. Massor av dem hängde dubbelvikta från toppen av granen .. och ett okänt antal befann nu sig inuti själva siamesen!!

Fullständigt livsfarligt! Det som glittrade till var det som passerat från munnen till utgången så att säga. Men tordes vi dra?

Tänk om glitterbanden satt fast i tarmarna och vi skadade honom för livet? Måste vi åka till veterinären mitt på julaftonsnatten?

Men, försiktigt, försiktigt lyckades vi befria honom från det han stoppat i sig i ungefär samma takt som det blev synligt .. samtidigt som vi matade honom med fiberrik och fet mat för att underlätta passagen.

Granen strippades på allt livsfarligt .. vilket visade sig vara det mesta och siamesen överlevde.

Men aldrig har jag blivit så överraskad och glad någon julafton som denna. Någon tyckte verkligen om mig så mycket och såg min innerliga barnalängtan .. i alla fall just då.

Senare blev det gott om tillfällen när Maken klandrade sig själv för sin ofattbara dumhet. Men det är en helt annan historia.