Vilken tur att det inte var val i går!

Jag är en väldigt vanlig människa. Jag ser till och med vanlig ut, tror jag, eftersom människor ofta inleder sina samtal med .. har inte vi träffats förut?

Dessutom så tillhör jag den stora grupp som politikerna gärna vill ha som väljare .. medelklass med stabil ekonomi i en åldersgrupp med stor väljarandel.

Egentligen så borde jag ta mitt samhällsansvar och erbjuda mina tjänster som referensperson till alla utredningstjänster och opinionsbolag .. för när jag verkligen, verkligen brinner för något .. så upptäcker jag allt som oftast att jag bara är en liten låga i en stor brasa.

Det hör nästan till vanligheten att det finns en eller annan kommentar till just de inläggen som säger .. precis så har jag också tänkt! Och det är väl tack vare dem som jag fortsätter att sitta här och skriva rätt ut i ingenting?

I större delen av mitt liv har jag rört mig bland dem som är minst, osynligast och mest hjälpbehövande i samhället. När Maken arbetade i ungdomsvården tog han med sig särskilt sårbara unga, kriminella killar hem över storhelger och i en del fall så blev de kvar hos oss några år. En del vinglade sedan iväg till hyfsat anpassade liv, andra vinglade rakt ner i diket så fort de började leva på egen hand och ytterligare några blev kriminalvårdens problem.

Vi har hållit kontakten. Om förhållandena och samhället hade varit annorlunda så hade de haft en annan framtid .. felet ligger inte hos dem som personer utan i det sammanhang de föddes in i.

Vi har båda, Maken och jag, kämpat i det helvete som uppstår när en förälder förvandlas och går in i demensens dimmor. Vi har sett äldrevården inifrån och känt oss frustrerade över begränsningarna och stelbentheten i systemet, men också reagerat över den enorma arbetsbörda som vilar på vårdpersonal som tänjer sig till det yttersta.

Vi har varit på flera äldreboende tidigt på morgonen .. vilket fler borde ha varit, innan de diskuterar kvalitet i välfärden. Att äta frukost samtidigt som morgonblöjorna på vuxna människor byts .. ibland i sängen bredvid .. verkar inte vara någon höjdare.

Jag ljuger inte när jag säger att jag helst vill ha möjlighet att ta mitt eget liv som alternativ till dagens äldrevård.

Vi har sett hur hemtjänsten fungerar .. eller vad man ska kalla det. Bland annat när Makens 100-åriga mormor ständigt fick nya ansikten som skulle hjälpa henne med det mest intima. Hon var fullständigt klar i huvudet men kroppen var utsliten av arbete. Många gånger var hon fullständigt skräckslagen för de människor som kom in i hennes hem med egen nyckel. Ofta fick hon "hjälp" hon inte vill ha och nekades hjälp som hon behövde .. på grund av ett stelbent regelverk. Den mat som hon fick insatt i kylskåpet i veckoransoner skulle jag inte ha serverat mina hundar på 4:e dagen.

Den dag hon dog fanns dessutom ingenting av värde kvar av det som hon med darrande hand testamenterat till sin dotter.

Vi har arbetat i missbruksvården båda två, Maken har suttit på sängkanten hos ensamma människor som skakat av rädsla och alkoholabstinens och besökt psykiatriska avdelningar där de olåsta dörrarna på natten möjliggjorde övergrepp och misshandel när personalen var på ett annat våningsplan. Den som var ångestriden, förvirrad och sjuk vid inskrivningen kände sig inte direkt tryggare trots generositeten med lugnande små tabletter.

Vi vet båda två hur ensamhet och utanförskap luktar, har sett den skam människor känner i sin utsatthet och hur respektlöst de som fallit igenom samhällets skyddsnät behandlas.

Jag har sett människor med alla möjligheter i världen framför sig, falla ner i narkotikaberoendets svarta hål utan att någon utanför den närmaste kretsen egentligen reagerat .. i varje fall inte i tid.

På senare år hamnade vi i en värld vi inte trodde var möjlig. Det ser så fint ut på pappret .. personlig assistans, gruppboenden, dagverksamheter .. omsorg .. men bakom de vackra orden finns det gamla tänkandet; de som har funktionshinder som gör att de inte kan delta i samhällslivet på lika villkor har inte riktigt samma rättigheter eller värde som andra.

Människor behövde hjälp i en värld de inte begrep språket i och vi var tillräckligt naiva för att tro att det fanns hjälp att få om vi bara hjälpte till med att tolka, formulera behovet och navigera bland myndigheterna.

Nu har jag lärt mig att det inte fungerar så.

Den handlar mycket om vem du är, vilka du känner och vilken position du har i samhället.

Alla dessa grupper kostar för mycket! Pengar som finns, men som försvinner i ett oöverskådligt system eller kan användas till annat. Kraven på handlingskraft gör också  att politikerna i många fall beslutar om förändringar som de inte kan överblicka eller förstår och som därmed blir mycket dyrare än det som de förändrade i sin besparingsiver.

Ingen tar sig tid att sätta sig in i vad kostnaderna beror på .. de kostar bara för mycket!! Och om allt det jag har hört svenska myndighets- och mediapersoner säga om funktionshindrade, hade sagts om invandrare så hade det varit grovt rasistiskt och hets mot folkgrupp.

Maria Larssons uttalande .. vi får se och utvärdera hur det går .. är anmärkningsvärt kallt i förhållande till det hon kommenterade .. hur ska människor som levt med personlig assistans i hela sitt vuxna liv klara sig när den tas ifrån dem och inga bra alternativ finns att tillgå?

Den inställningen finns inte på ledarsidorna eller bland politikerna när det gäller andra befolkningsgrupper.

Jag ger upp.

När de som verkligen kan göra skillnad och bilda en opinion, är mer intresserade av att diskutera om barnen ska kalla varandra hen på förskolan än att diskutera om gamla mormor har ett människovärde och rätt till att vistas utomhus eller i samhället när hon hamnat på ett äldreboende, så känns det meningslöst att satsa så mycket tid för så lite resultat.

Jag orkar inte mer.

När kultureliten hellre förfasar sig över att "lilla Hjärtat" är svart bland "alla brokiga" än ser att diskriminering inte bara har med färg eller ursprung att göra.

Vi särbehandlar många olika grupper i vårt samhälle. "Konspirerande, rädda och anonyma människor i grupp" anses ligga bakom Sd:s framgångar, trots medias alla avslöjanden. Underförstått så finns orden "obildade, dumma och bidragsberoende" .. men så dum är inte krönikören att han skriver det direkt.

Gunnar Wetterberg uttryckte vad många tänker i sin ledarspalt på Expressen i går, utan att ha satt sig in vad som kostade och hur mycket det kostade  .. öppna institutionerna igen och se till att skära ner kostnaderna för människor som inte har rätt till några krav eller förväntningar på livet alls.

Stäng in dem .. i motsats till Sd:s släng ut dem. Utom synhåll bör de i vilket fall som helst .. alla som kostar pengar.

Om det hade varit val i går, så hade kanske Gunnar Wetterberg alldeles ensam fått mig att välja ett alternativ som jag skulle ha ångrat i dag. För så glödhet var min ilska, så nattsvart var min besvikelse över fegheten och maktlystnaden hos ALLA politiska partier .. att det varit fullständig möjligt att slänga in en Sd-röst som hämnd.

Jag förstår de som gör det.

Jag kan ana varför de gör det.

Ett samhälle som offrar, blundar för, gömmer och inte tar ansvar för dem som är mest utsatta, har störst hjälpbehov och sämst förutsättningar att klara sig själva är inget bra samhälle.

Jag  är en väldig vanlig människa och påstår mig inte sitta inne med några sanningar eller lösningar. Bara en i en stor grupp av väldigt vanliga människor som har det gemensamt att vi är attraktiva som väljare 2014. Nästan var och en av oss har någon som är beroende av hjälp för att klara livet, i vår närhet .. kanske till och med i vår egen familj.

En hjälplös äldre släkting, ett funktionshindrat barn, en psykiskt sjuk sonhustru, en narkotikaberoende son, ett mobbat barnbarn eller en alkoholiserad förälder .. alla med problem som kräver ett 100% engagemang och möts av ett svalt intresse av dem som är avlönade för att fungera som stöd och hjälp.

Jag brinner verkligen, verkligen för grunden i det som förr kallades vård och omsorg om de mest utsatta i samhället .. men som nu bara är tomma ord på ett papper eller retoriska finesser i ett valtal.

Men jag är bara en liten, liten låga i en stor brasa som kanske kommer att förtära hela det politiska systemet, om ingen inser att det inte går att dela upp människovärdet i olika  grupper.

Funktionshindrade/Normala.

Gamla hjälplösa/Medelålders lönearbetare

Bidragsberoende/Självförsörjande

Socialt utslagna/Välanpassade

Psykiskt sjuka/Fullt friska

Invandrare/Svenska

Obildade/Välutbildade

I bara ett fall av de här 7 motsägelserna kallas det rasism, men det är samma inställning, samma bemötande och samma behandling .. Ni är inte lika mycket värda som VI.

Johan Croneman snuddar vid sanningen i DN i dag;

"Jimmie Åkesson säger egentligen bara en sak: Han förstår att folk är oroliga. Och undrar. Det räcker. Retoriken är urbillig! Han tycker att alla andra politiska företrädare ger fan i att lyssna. Och han får rätt."

Det är fler än jag som känner uppgivenhet inför den politiska förnekelsen när det handlar om vad som sker på individnivå inom välfärden och om jag ändå ska rösta för diskriminering på ett eller annat sätt .. ja då kan jag lika gärna rösta på det alternativ som svider mest i skinnet på etablissemanget.

Så kände jag i går .. där gick uppenbarligen en gräns .. så det var tur att det inte var val just då.

Jag är en helt vanlig människa, men det finns hundratusentals som mig och det är knappt två år till nästa val.

AB, AB, AB, SvD