Det är skillnad på folk och Folk?

En gång i världen trodde vi på fullt allvar att det fanns människor med särskilt fint, blått blod i ådrorna. Förmodligen berodde det på att människorna som kom från det översta skiktet i samhället .. pga av att de slapp hårt arbete utomhus .. var så pass mycket renare och ljusare, så att de blå ådrorna var synliga under skinnet.

Ett skinn som dessutom ansågs vara känsligare och satt på betydligt ömtåligare personer än dem som svalt på gatan utanför hemmet med kristallkronor och tjänstefolk.

Vi har inte kommit så värst mycket längre i dag, verkar det som? För det finns uppenbarligen en grupp skörare och ömtåligare människor som förtjänar större hänsyn och varsammare behandling än en vanlig, försumbar dussinmänniska?

När sjukförsäkringssystemet skulle ändras och snävas in så skedde ingreppet i människors vardag i princip över en natt. Tidigare löften och åtaganden som de byggt upp sina liv runt, revs brutalt upp och förändrades.

Jag inser och insåg både nödvändigheten och orsaken till förändringen .. men kunde inte fatta hur någon kunde tro på ett så drastiskt genomförande. Vi talade om det hemma och enades om att det enda rätta borde ha varit att "stänga dörren" om dem som redan var inne i systemet och använda sig av de nya reglerna för dem som stod i kö utanför. Rehabilitering och arbetsträning av dem som redan inordnat sina liv efter de regler som tidigare gällt, kunde då ske i en lugnare och mer varsam takt

.

Likadant blev det med systemet med personlig assistans. Bom fallera .. och så övergavs svårt handikappade människor som under större delen av sina vuxna liv litat på lagen och de löften som gällde när de skapade egna hem och ett eget liv.

Även där hade förändringarna kunna ske lite mer varsamt och hänsynsfullt. Men det var ju likadant när avinstitutionaliseringen av mentalsjukhusen infördes på 1970-talet .. bomfallera, och så fick alla "leva sina egna liv" bäst de kunde.

Vilket  många inte kunde efter åratals "institutionsvård" utanför det vanliga samhället.

Nu höjs till och med röster för att påinstitutionalsera och isolera alla "onödiga" människor igen?

Möjligen kan det bero på att de börjat fungera och anpassa sig till samhället och då anses för dyra?

Men åter till de sköraste och ömtåligaste i samhället .. våra riksdagsledamöter, som fram till nu kunnat ägna sig åt att förverkliga sig själva efter avslutad karriär i riksdagshuset.

Det måste bli en förändring, har de förstått. Det är trots allt en betydande skillnad mellan en "vanlig" arbetslös svensk och en ovanligt arbetslös riksdagsledamot .. och av någon anledning verkar den "vanlige" svensken inte uppskatta detta faktum?

Det hade väl inte varit så störande om det inte varit så att den "vanlige" svensken plötsligt har hittat ett störande sätt att framföra sitt missnöje genom att rösta på ett parti utanför det politiska broderskapet som ännu inte kommit i åtnjutande av politikerförmånernas alla fröjder.

Något måste göras! Men det måste ske varsamt så att inte verkligheten drabbar de berörda som en framtida miljökatastrof.

Så man väljer att stänga dörren om de ömtåliga stackare som redan är inne i systemet, för att de inte ska behöva ändra på de liv de inrättat efter tidigare bestämmelser och löften .. medan de som köar utanför får finna sig i nya villkor.

Av det kan vi lära oss att; sjuka, arbetslösa och handikappade klarar livet efter regel- och lagändringar betydligt bättre och på kortare tid än en riksdagsledamot som ägnat 15 år åt att dreja lerkrukor eller åt att pytsa in styrelsearvoden eller vinster i ett privat bolag medan de lever på samhällets bidrag i form av inkomstpension

.

Det beräknas ta några månader för en vanlig människa att hämta sig efter att ha blivit av med allt som h*n trott och förlitat sig på .. medan en riksdagsledamot behöver ett mångårigt stöd för att hämta sig från chocken av att bli av med jobbet?

'Det rinner fortfarande blått blod i ådrorna på människorna från de högsta skikten, eller hur?

Sedan kan jag ju fundera över att det är den vänstra sidan av de politiska blocken som påstår sig sitta inne med lösningen på arbetslösheten? Stefan Löfven blev i helgen intervjuad av Cecilia Hagen och sa .. "För ett tag sedan gick vi igenom våra förslag när det gäller jobb och utbildning och jämförde med regeringens. Ta vårbudgeten till exempel, [ .... ] , där hade vi en hel räcka förslag om både jobb och utbildning och mycket annat."

Om de nu har "en hel räcka förslag om både jobb och utbildning och mycket annat" .. så tycker jag att det är märkligt att det är det rödgröna icke-existerande blockets riksdagsledamöter som verkar ha svårast att hitta jobb åt sig själva efter det att de förlorat sin riksdagsplats?

Nästan ett år efter senaste valet hade ingen av de 8 avgående vänsterpartisterna varit i närheten av arbete, bara en av sju miljöpartister hade tagit tag i sitt liv och 33 socialdemokrater av 42 var fortfarande chockskadade av valförlusten och risken att ta ett vanligt kneg.

Motsvarande siffror för de borgerliga är att både Kd och C hade vardera 6 bidragsberoende av 13, folkpartiets ledamöter verkar vara lite mer aktiva med 3 bidragsledamöter av 8 avgående och moderaterna släpade på 15 arbetslösa av 29 friställda.

Men det är siffror efter mindre än ett års arbetslöshet. För övrigt är det svårt att hitta de rätta siffrorna .. de är inte direkt lättåtkomliga? Den mest kompletta listan är från Aftonbladet och gäller år 2007, men räknar jag på den .. (och räknar rätt?) .. och 5 år gamla siffror så visar det sig att;

Socialdemokraterna hade 43 bidragsberoende gamla ledamöter som tillsammans kvitterade ut 1.056 738 kr i månaden

Vänsterpartiets 16 arbetslösa stackare fick tillsammans 370. 056 kr i månaden

Miljöpartisterna gick runt på 260.952 kr i månaden för 12 hemmavarande personer

Moderaterna hade 10 personer i utanförskap som berättigade till 232. 048 kr i månaden

Kd:s 5 utslitna ledamöter kostade oss 131.294 kr i månaden

Centerpartiet och Folkpartiet lyckades båda få ut alla utom 3 i arbetslivet och de kvarvarande kostade 84.359 kr respektive 74.905 kr i månaden.

Lägger vi samman det så står S för dubbelt så stor arbetslöshetskostnad per månad och de två rödgröna samarbetspartierna för högre kostnader .. än Alliansens alla partier tillsammans.

Alltså vårt "nya arbetarparti" och dess bröder och systrar har betydande problem med den "interna" arbetslösheten, men påstår sig kunna "fixa jobben" åt oss andra??

På något sätt känns inte det riktigt tillförlitligt.

Men summan av kardemumman blir att vanligt folk fortfarande verkar anses tåla påfrestningar i form av arbetslöshet, sjukdom och handikapp bättre än "finare" folk .. och att blodet tydligen blir blåare och blåare ju rödare färgen är på åsikterna?

Expr., Expr., Expr., Riksdag & Departement, DN, SvD, SvD,