Jular jag minns .. del 2.

När vi började vår krokiga väg framåt i livet, Maken och jag, så hade jag familjens hund med i bagaget. En gammal Border Colliekorsning, en mogen herre som var nöjd med rätt lite i livet .. och det var nog tur, eftersom Maken var hundräddare än vad han ville erkänna. Varje gång vi mötte någon med hund så bytte han sida med mig om han riskerade att komma för nära.

Men direkt RÄDD var han självklart inte!

Så småningom ville han ha en egen hund. En svart schäfer som skulle försvara honom mot alla andra livsfarliga hundar. Men vi var fullständigt barskrapade och hade inte råd med en lyxig rashund, så vi svarade på en annons om blandrasvalpar i stället.

Och kan man tänka sig .. vilken TUR!! .. just precis den kullen var nästan helt ren schäfer och alla var svarta!

I dag hade jag direkt sett att det inte funnits något schäferliknande i närheten under flera generationer så fort jag såg valpen, men då förtrollades vi givetvis av en rund, glad tik som bara ÄLSKADE oss.

Så värst stor blev hon inte och inte särskilt schäferliknande heller, men hon var den klokaste hund vi någonsin haft.

Gammelhunden tog det hela med ro och eftersom han var på väg mot sitt 13:e år så skrattade vi bara när omgivningen frågade om vi inte trodde det skulle bli problem när ungtjejen löpte .. vilket hon gjorde lagom till julafton.

Då blev det krut i den gamla hanhunden! Han föryngrades 10 år under loppet av några timmar och uppvaktade föremålet för sin heta låga så intensivt att bord och stolar rök åt alla håll i lägenheten.

Hon var däremot inte lika road .. och begrep inte ett smack av vad han var ute efter. När hon blivit jagad runt lägenheten i några timmar av en flåsande idiot så tog hon sin tillflykt till vår säng dit den passionerade förföraren kravlade sig upp och kissade ner hela sängen i ren upphetsning över att vara så nära målet för sin heta längtan. Eller kanske på grund av någon form av hopblandning av känslolivet.

Ut med rubbet på balkongen illa snabbt för att rädda madrassen!

Medan det pågick välte det eldiga paret köksbordet med adventsstaken som började brinna. Med ett snabbt och rådigt handgrepp fångade Maken den och vidarebefordrade eldsvådan till diskhon där jag .. korkat nog .. spolade vatten över den, vilket gjorde att stearinen på något sätt EXPLODERADE över diskbänk, skåp och golv .. vilket tog månader innan vi hittat alla små stearinfläckar.

Vi åkte ut i skogen för att trötta ut paret.

Efter flera timmar verkade hanhunden totalt utmattad och vi åkte hem. Snabbt åt vi vår julmat framför tv:n och började med julklappsöppnandet .. då vilan abrupt tog slut och dansen runt i lägenheten vidtog under upphetsat ylande.

När granen slutligen ramlade omkull och merparten av julkulorna förvandlades till mosaik i mattan .. så återvände vi till skogen.

Det är väldigt stämningsfullt i en skog på julaftonskvällen. ALLA andra är hemma i sina mysiga juldekorerade hem och tystnaden är total. Bortsett från det astmatiska flämtandet från den äldre hundherre som kämpar genom snön för att nå fram till sin själs älskade .. som aldrig haft så roligt tidigare.

Att han inte dog den julen var ett herrans under. Ett sådant under som bara sker på julafton, eller hur?

Hur vi överlevde resten av julhelgen kommer jag inte ihåg, inte heller minns jag var, när eller hur vi sov .. men nästa gång hon löpte bodde herr Hund hemma hos min bror vill jag minnas?