Det är jul bara en gång om året ..

 .. och i vår familj är det nästan för ofta.

 Antalet katastrof-jular verkar var fler än de efterlängtade Bullerby-jularna.

Det vete sjutton varför? Vi sliter som tomtenissar allihop, putsar och pyntar med traditionstyngda tomtar, glitter, kulor och julgranskarameller. Städar, stryker och byter gardiner. Vi bakar, griljerar och och har allt juligt och hemlagat på bordet, men ändå så dyker det allt för ofta upp en större eller mindre katastrof när den stora dagen infinner sig, för att ge oss belöningen - lugn och ro, mys och familjegemenskap.

Vi har nästan tänt eld på ett hyreshus när vi låste oss ute i flera timmar, med tända ljus på bordet och fönstret i närheten av torr mossa och gardiner. Det var en spännande jul utanför dörren medan vi kikade på ljusen genom brevlådan. Ett telefonsamtal till brandkåren var inte särskilt populärt – ring när det har börjat brinna, typ.

Några jular senare började det faktiskt brinna i advents-ljusstaken, och om det händer någon av er kan jag verkligen avråda från att kasta hela biddevitten i diskhon och spola vatten på det. Vi hade stearin från golv till tak i köket långt efter nyår.

Året efter blev vår tikvalp plötsligt vuxen på själva julafton och började löpa, vilket väckte minnen hos min 14-årige hanhund. Ja vad säger man, hade jag använt fler hjärnceller borde jag ha varit förberedd?

Resultatet blev i alla fall en hysterisk uppvaktning, en kullfallen julgran, ett större antal krossade julkulor och en madrass i sovrummet som hanhunden kissat i.

Den julaftonen tillbringade vi mesta tiden utomhus i hopp om att den åldrade Casanovan skulle bli så utmattad att vi kunde släpa oss hem för att slita upp julklapparna och hiva i oss så mycket vi hann av julmaten, innan cirkusen började igen.

Sedan gick det hyfsat bra några år med bara små förtretligheter som att hunden åt upp pepparkaksdegen och en annan hund, en annan jul, åt upp Jesusbarnet i krubban. Så nu har vi Josef, Maria och Werner i krubban och det går också bra.

Men så skaffade vi oss rätt många katter.

Alla kattälskare vet vad bara en katt kan göra med en gran, eller hur? Ca 10 katter i varierande ålder kan göra 10 gånger så mycket. Men priset tog den katt som spatserade genom vardagsrummet, med svansen stolt rakt upp och en kvast guldglitter i själva anus.

Det tog timmar att lirka ut 2 meter glitter utan att skada katten.

Men det kompenserades av den julglädje som spreds under de år vi var extraföräldrar till tonåriga killar utan några som helst perfekta julminnen att jämföra vårt firande med. Då kunde vi göra alla fel och ändå vara helt perfekta, eftersom det aldrig finns någon form av alkohol i närheten av vårt julfirande.

Vi har också firat jul med åldrande föräldrar. Min pappa som var missnöjd med förtäringen, Makens pappa som hade brutit lårbenet och ändå envisades med att åka spark på morgonkvisten, vilket förorsakade en viss panik innan vi hittade honom och min dementa mamma som slog in alla julklappar igen så fort vi hade öppnat dem. Vår lilla dotter uppskattade inte alls att bara få en snabb titt på sina egna julklappar och julstämningen blev lite ansträngd, minst sagt.

Och så hade vi den minnesvärda julen när vi drabbades av kräksjukan. Suck!

Så har det fortsatt,

I år är inget undantag. Jag fick plötsligt en fruktansvärd värk i nacken, hamnade på akuten för vidarebefordran till en specialistläkare och kom hem med den värsta förkylning jag någonsin haft och eftersom vi aldrig gör något halvhjärtat i vår familj så delade jag generöst med mig till Maken.

Jag har inte sovit på över en vecka, granen står fortfarande ute, pepparkakorna, hälften av julpyntet och städningen får vänta till nästa år men om Gud hör bön kommer vi att klara av att fixa skinka och revbensspjäll till på söndag.

För då kommer Dottern hem och förväntar sig en jul enligt familjetraditionen, och jag tror inte att hon blir besviken?

Men jag önskar er alla andra samma gamla förutsägbara julfirande som vanligt. Mätta, friska, glada, rentvagade i städade och nystrukna hem med tomtar i varje vrå och skafferiet fullt av kakor och bullar och kylskåpet fullproppat med syltor, aladåber, skinka, köttbullar, revbensspjäll och sillinläggningar.

Eller hur ni än vill ha det?

Ytterligare en jul att minnas?

Så är ännu en julhelg avklarad. Eftersom vi i vår familj nästan kan sägas ha en tradition av julkatastrofer så är det alltid med en viss spänning vi nalkas dagen J. Men kan väl hända under bara tre dagar efter så många år av träning?

Julaftonen avlöpte programenlig, bortsett från att personen som styckade julegrisen förmodligen hade gått loss på julspriten något lite för tidigt. ”Men annars” .. som är dotterns favorituttryck när livet trasslar till sig .. så var det en fantastiskt skön och avspänd dag.

Juldagen följde troget julaftonen i spåren och då är det väl inte så konstigt att man slappnar av och är lite oförberedd när annandagen börjar med ett telefonsamtal som med 20 minuters varsel vänder upp och ner på hela dygnet.

”Men annars”, gick det ju ändå … man är väl flexibel och kan tänka om och omplanera planerna som inte gick som planerat, tänkte vi.

Och så fick vi raskt planera om omplaneringen efter att ha ertappat Rackarkotten tuggande på en råttgiftsautomat som var totalt tömd på råttgift!!

Hur i helvete har hon kunnat få tag på den!! .. frågade jag geniet som jag är gift med, och det visade sig att han hade haft hunden med sig när han fyllde på automaten som han placerat på ett ”garanterat säkert ställe”.

Jag fick slänga mig i bilen med hund och råttgiftsförpackning och köra 10 mil kryssande fram och tillbaka i hemvändarköerna mot huvudstaden. Det gick på trekvart och det var en resa som jag inte rekommenderar någon.

Det fanns inget motgift (!) men tack och lov så kom vi så snabbt att det mesta gick att få ur henne med hjälp av en spruta med ett kräkningsframkallande ämne. Det var en brutal metod som jag inte avundades henne och eftersom det fanns risk att giftet kunde ha tagits upp av kroppen så fick hon stanna ett dygn för observation.

Det blev en kostsam historia men nu ligger hon på ”sin” plats i min säng och hoppas att jag ska välja att sova på hennes plats på golvet i natt.

Och jag, jag är så tacksam över att hon lever att jag nästan gör ett undantag och gör det.

För tänk om jag inte sett vad hon höll på med. Tänk om vi inte märkt det förrän det var för sent .. då hade hon inte överlevt. Vi HAR talat mycket allvarligt om det nu efteråt, och nu är det garanterat säkert att det från och med nu inte finns .. och aldrig mer kommer att finnas .. något råttgift i närheten av vårt hus.

Jag börjar bli mer och mer övertygad om att julen borde förses med någon slags varningstext.

Jul, jul, strålande jul?

 Min pappa växte upp som enda barn i ett hem där julen innebar förväntan och besvikelse. Det enda han egentligen berättade om sin barndoms jular var hur han gick på gatorna i den norrländska stad där han växte upp, och tittade in genom upplysta fönster och avundades alla lyckliga familjer.

Min mamma däremot var en av sju syskon och växte upp med övre medelklassens traditionsrika julfirande med överdådiga julbord, släktträffar, lekar och julklappsfirande.

Man kan gott säga att förväntningarna var högt ställda inför julen i vår familj.

Men aldrig någonsin levde vi upp till de höga förväntningarna som min pappa hade på oss när det gällde julfirande. Aldrig någonsin tindrade vi tillräckligt, aldrig var vi tillräckligt glada, snälla och tacksamma och aldrig fick han det som han som barn trodde att alla andra fick .. en alltigenom lycklig jul, där alla var lyckliga, nöjda, glada och firade i gemensam kravlös kärlek under ett helt dygn.

En jul som skulle förverkliga hans orealistiska bild av det som han trodde var normen för  en lycklig familj.

Vi barn svek när vi ville gå ut och leka med våra kompisar. Julglädjen stod aldrig tillräckligt högt i tak när vi högg in på julmaten. Bara det att vi ungar inte åt sill var ett misslyckande, bristen på oavbruten lycka och uppmärksamhet var ett misslyckande och julklapparna vi köpte var aldrig tillräckliga bevis på den kravlösa kärlek som förväntades av oss.  Vi förstod aldrig .. inte förrän långt efteråt .. att det egentligen var pappa som var det mest förväntansfulla barnet på vår julafton.

Så det är väl inte så konstigt att det tagit nästan ett helt liv för mig att få ett något så när normalt förhållande till julen.

Länge, länge var julen ett nästan omöjligt projekt. Jag slet som ett djur veckorna före jul för att åstadkomma den PERFEKTA julaftonen. Jag bakade alla kakor som min egen familjs tradition krävde, kokade egen kola, knäck och karameller, försökte laga julmat på Bullerbyvis, städade som besatt, lade ner oändligt med tid på julklappar som skulle passa och glädja mottagaren .. helst gjorde jag dem själv på nätterna för att följa min mammas exempel .., pyntade varje möjlig och omöjlig vrå med juldekorationer .. ett år hade vi till och med girlanger i taket i alla rum .. och på något konstigt sätt så lade jag hela ansvaret för julen på mig själv. Alla skulle vara glada .. och var de inte det, så var det mitt fel.

Droppen som fällde hela bygget kom den julen då vi köpte en halv gris och jag bestämde mig för att vi skulle fira en gammaldags jul med hemgjord korv, sylta och allt annat som fanns på julbordet hemma hos Emil i Lönneberga.

Den alltigenom VERKLIGT PERFEKTA julen skulle bli min julklapp till hela familjen!

Jag vet inte hur många av er som styckat en gris, saltat in en julskinka, gjort era egna syltor, malt er egen köttfärs och stoppat er egen korv osv .. men jag kan tala om att det inte är värt besväret. Särskilt inte tre veckor före dagen D.

Den julen minns jag som i ett töcken. Jag tror att det gick bra. Hemmet var i alla fall pyntat in i minsta detalj, golven var nytorkade klockan ett på natten, det fanns inte ens tvätt i tvättkorgen och julfirandet startade programenligt med varm choklad och valfritt tillbehör på morgonen. Morgonpaketet till Dottern fanns på plats och jag tror till och med att jag sjöng en liten truddilutt när hon fick det .. men sedan är det svart, jag minns inte resten.

Jag tror till och med min pappa fick totalt nog av julfirande det året?

Nu för tiden sätter jag rutinmässigt upp julpyntet, plockar undan det värsta, bakar pliktskyldigast pepparkakor, mördegslöv och småskorpor. Maken ansvarar för lussekatterna och skinkan, Dottern fixar rödbetstzatziki  och revbensspjäll, köttbullarna gjorde jag i förra veckan, korvar finns i frysen och julklapparna handlar jag under hela året så fort jag ser något som jag bergsäkert vet att mottagaren behöver. Mitt bidrag är att jag fixar ägghalvor och sockerbomben "Glömda kakan" med jordgubbar, glass och vispgrädde.

Sedan sover jag lääääänge på julaftonens morgon och överlåter väckandet åt resten av familjen, som redan ätit frukost när jag hasar mig ur sängen. Lyckligt utsövd och utan något speciellt att göra, eftersom julmaten som vi tillsammans har fixat till dagen innan redan står i kylskåpet och väntar.

Vi går ut med hunden, en lång julaftonspromenad, pratar med varandra och lägger ut lite äpplen till hjortarna som envisas att stå i vägen som vanligt. Vi spelar spel, tar oss tid, äter hela tiden och när vi vill och gör det som faller oss in .. fram till den stora stunden då jag förvandlas till det förväntansfulla barnet som sitter i soffan och väntar på tomten, som av tradition är Dottern som kommer och överraskar med tomteluvan på huvudet och Maken som får bära julklappssäcken .. symboliserande antingen släden eller renen..

Ibland har vi varit många som firat jul tillsammans, men nu är det för det mesta bara vi. Det är skönt .. för är det något som åtminstone jag törstar efter så är det en dag helt utan måsten och förpliktelser.

En riktigt lycklig jul är för mig en kravlös jul där ingen förväntar sig det ouppnåeliga, alla får vara och göra vad de vill  .. en dag då det helst inte händer någonting alls.

Vi hade i alla fall tur med granen ..

 .. är väl en rubrik som sammanfattar julen 2014. Annars kan vi ju lugnt konstatera att planeringen sprack redan på julaftonsmorgonen.

Men eftersom inget blev sämre .. utan bara annorlunda, så är det inget att spilla tid på. Granen däremot blev årets höjdare!

Den står fortfarande upprätt och orörd, vilket gör att jag nästan skäms över alla misstankar jag spridit omkring mig.

I stället för att bli ett klätterträd, blev den en SKOG .. en mystisk plats, där en liten siames kunde smyga och planera sina attacker mot allt och alla. Ju längre dagen led desto större blev likheten  med en sockerstinn 3-åring och när utdelningen av de söndertuggade paketen ägde rum så blev han till den milda grad engagerad att vi började oroa oss för hans hälsa.

Men när papper, pappersrester, snören och kartonger förpassats till en mer kattsäker plats så slog han ihop, förlorade medvetandet och förvandlades till en kattlik variant av Norwegian Blue-papegojan i en Monty Pythonsketch. Som en stelopererad, uppstoppad katt låg han växelvis i någons knä under flera timmar.

Eftersom vi är "smarta" och djurvana människor, så hade vi också inhandlat en kattleksak som skulle hålla honom sysselsatt under måltiderna .. men säg vilka måltider som överträffas av en pipande, uppstoppad "konstmus"? Vi lyckades i alla fall inte åstadkomma några, så måltiderna avåts med en svältande invandrare på verandan. (Maurice är försedd med lettiskt pass och numera en svensk identitet på SVERAK)

Däremot så var musen välanvänd mellan måltiderna. Den första timmen var det jättegulligt att både se och höra jakten. De följande timmarna började det envisa pipandet bli liiiite enerverande och när det slutligen blev alldeles tyst .. blev vi till en början lättade, men så småningom lite oroade.

Tänk om han ätit upp musen?

Det kunde ju vara livsfarligt!

Men i köket, framför den stora vattenskålen satt sadisten och såg den lilla musen kämpa för livet. Vi räddade den .. den kostade i alla fall dryga 50 kr! Efter att ha klämt ur överflödigt vatten så lade vi den på ett element ... och efter ett tag hördes märkliga ljud från hallen där elementet fanns.

Musen huttrade? Brr .. brrr .. brrr .. brr .. brr .. entonigt och envist utan uppehåll. Ju torrare den blev desto gällare och naturtrognare blev klagosången och vi LED och skämdes och mådde dåligt i största allmänhet.

Den huttrande musen åkte ut på verandan för att kyla ner sig. Genom fönstret hördes ett svagt huttrande som vi gjorde vårt bästa för att ignorera.

Men det var outhärdligt. Vi kastade den i soptunnan vid staketet men varje gång vi öppnade ytterdörren så hördes klagosången .. svagt, desperat och ynkligt.

Vi slängde en överfylld soppåse på den och gick och la oss.

På morgonen när vi gick ut med Rackarkotten hördes ett stillsamt pipande huttrande från soptunnan. Det var förfärligt .. vi kände oss som verkligt onda människor och eftersom alla som går förbi passerar vår soptunna, så började vi undra vad grannarna egentligen trodde fanns i den?

Men ingen har frågat .. än. Och nu är det garanterat dödstyst.

Jag känner mig som en mördare.

I dag köpte vi en hundleksak till Maurice. En ekorre på ca 50 cm. Han brottade ner den, kastade den upp luften, gav den ordentligt med stryk och en riktig rundvisning i hemmet utan att den klagade de allra lilla minsta ..

.. sedan rusade han med full fart mot vattenskålen.

Det blev en kollektiv livräddningsinsats och nu har vi bundit fast ekorren i ett snöre i dörrhandtaget.

Men nu är den inte alls kul längre.

Om jag överlever den här julen ..

.. så är det inte den Förskräcklige Maurice förtjänst.

Aldrig har julförberedelserna varit så motiga som i år. Det kan bero på en ytterst engagerad och deltagande Siamanx. Det finns inte ett enda utrymme i huset där vi kan lägga ifrån oss något ätbart eller inslaget utan att där står en förhoppningsfull katt beredd att äta eller packa upp nyheterna.

Nu behöver han ingen stol för att komma upp på spisen, borden, diskbänken eller andra skåp, hyllor eller bänkar. Så fort som det handlar om matlagning eller julklappsinslagning så måste Maurice stängas in någonstans eller kastas ut på verandan .. där han sitter och klagar så högljutt att det är ett under att ingen djurskyddsmänniska har uppenbarat sig.

Men om vi glömmer bort att vi har en Siamanx så märker vi det så fort vi placerar något på en ledig yta. Han är som en hårt pumpad boll, hoppar upp, vi kastar ner, bara för att få honom på bordet/bänken/spisen på uppstuds igen. Stressnivån är hög av förklarliga skäl.

Han äter ALLT! Särskilt förtjust verkar han vara i bakverk av alla slag och han använder sina tassar som händer, vilket gör att han blixtsnabbt kan kapa åt sig en kaka eller köttbulle på nerväg från bordet även om vi kastar ner honom innan han landat.

Bortsett från att han är skvatt galen så tror jag att han har ADHD också .. säger Maken uppgivet, trots att han och Maurice har ett Pettson/Findus-förhållande och är fullständigt oskiljaktiga.

Jag för min del tycker att det är som att ha en oförutsägbar, kaosframkallande privat rödgrön regering här hemma.

Jag har städat .. som jag brukar göra dagarna före jul i alla fall, och i dag dammsög jag och torkade av golven. Precis när jag belåtet beundrade mitt verk så upptäcker jag små jordiga fotspår som ledde till en krukväxt som "hamnat" på det nystädade golvet i vardagsrummet.

Visserligen är stampade jordgolv ursprungliga och har sin charm .. men just i dag kändes det inte så stämningsfullt.

Och medan jag gjorde en extrastädning/nystädning .. så passade marodören på att tömma sin leksakslåda över hela golvet.

Vi har också köpt en svindyr sk Konstgran i plast, för att undvika vattenskador på golvet vid "eventuella" klättringsolyckor. Vi tog in den i går .. och i dag åkte den ut igen. Vi höll på att kvävas av plastångorna som till och med tog över hyacintdoften.

Klockan tre hade vi INGEN gran .. något som aldrig hänt så här nära julafton.

Maken var inte hemma och jag beväpnade mig med en såg och traskade ut i skogen. Gick och gick och gick och gick och till slut konstaterade jag att det inte fanns en enda anständig gran inom det område där jag kunde såga av en. Eftersom jag är en lättstressad person blev jag till slut så desperat att jag allvarligt funderade på att ta in en en eller en tall eller en vissen björk .. bara för att få något att hänga upp glittret på.

Men som vanligt, alla problem löser sig om man bara tar det lugnt. Som Maken gör .. alltid .. till skillnad från mig .. och därför så har vi en trefjärdedelsklädd gran på plats just nu. Men eftersom vi redan nu fått plocka bort ett antal intressanta julkulor så misstänker jag att den bara är halvklädd i morgon.

Vi får se hur länge den får stå där? Jag misstänker att den här julen kommer att kvala in på topp tre när det gäller jular jag minns.

JULGRAN!!!!

Plötsligt inser jag att det bara är fem veckor kvar till jul! Från köket hör jag Maken upprepa familjemantrat .. NEJ!!! Inte på bordet! NEEJ!! INTE på bänken/spisen/hyllan! NEEEEJJ!! Inte vässa klorna på soffan/fåtöljen/kläderna/tapeten eller mig!! NEEEJJJ!!

Vid alla kattälskares skyddshelgon .. jag har helt förträngt alla julhelgens hemskheter och faror. Trots att jag redan haft en Siames .. hur dum och naiv får man vara? En fråga som jag i och för sig ställer dagligen .. men då handlar den inte om mig själv.

Om fem veckor tänker vi ställa in en gran i vårt vardagsrum. Hänga den full med blänkande julkulor, vira in den i glitter och långa folieslingor i guld. På grenarna kommer Dottern att hänga smällkarameller som mormor gjort, som mormor hjälpt henne att göra och slutligen dem som hon gjort själv.

Här och där och överallt kommer det att stå julpynt, julprydnader och diverse alster från en alltmer avlägsen barndom. Ett paradis för en upptäckare/terrorist i siamesförklädnad.

På en låg bokhylla kommer vi att pynta med vadd och torkat gräs, ställa upp en urgammal julkrubba samt hämta Werner från det gamla dockskåpet som morfar gjorde som en av Dotterns allra första julklappar.

Suck .. i år kommer Werner att ligga risigt till, misstänker jag. Om inte Maurice föredrar en herde eller ett litet lamm?

I dag hoppade den Fruktansvärde Maurice upp på soffbordet för femtioelfte gången på en kvart, och eftersom jag inte orkade resa mig från kaffet exakt just då så låtsades jag att jag inget såg.

DUNS .. for en av tv-kontrollerna i golvet.

Klantkatt .. suckade jag och reste mig bara för att få se hur odågan raskt petade ner de återstående två innan han hoppade ner och försvann in i ett annat rum.

Fullt avsiktligt och planerat. Det var ett framsteg jämfört med vår förre Siames som specialiserade sig på blomkrukor. Men i alla andra siamesgrenar leder redan den Makalöse stort.

Maken till olidlig katt har jag aldrig, aldrig mött ... samtidigt som han innehar någon slags hjärtknipande gullighetsrekord, när han sover. Till och med Maken får något ömsint moderligt över sig när han utvalts till siamessäng eller kattbarnsbeskyddare.

Men hur ska det fungera med granen? En gran tillverkad av Lego känns som ett bra val men jag har haft andra idéer som enhälligt förkastats av familjen, så jag tror inte att det är genomförbart

Under den förre Siamesens första fem levnadsår klädde vi bara den övre tredjedelen efter det att vi dragit ur honom någon/några meter guldglitter ... från den sidan där han INTE stoppade in det. Och eftersom han var min julklapp det året så var det faktiskt rask jobbat.

En mardrömsupplevelse .. som kändes som om den varade i en evighet.

I år tror jag att vi får nöja oss med stjärnan i toppen och vara glada och nöjda om granen får stå kvar över julaftonen åtminstone. Jag vill inte påstå att jag direkt längtar ..

Har jag berättat att höjdhopparen Maurice numera hoppar 90 cm+, från stillastående, med stor marginal? Något vi registrerade vid middagen i går .. när han landade mitt på bordet bland glas, tallrikar och karotter.

Jular jag minns ..

... var rubriken på tre bloggposter förra året vid den här tiden och jag hade för avsikt att upprepa det varje år tills jag inte mindes något mer. Vilket då skulle bli i år och kanske något år till .. med tanke på mitt erkänt dåliga minne.

Men nu börjar jag misstänka att årets jul som ännu inte gått av stapeln kommer att bli en av de jular jag kanske kommer att minnas och för att komma ihåg den om jag händelsevis glömmer den så kan jag ju lika gärna minnas den nu.

Det började så minnesvärt med ett totalt misslyckat pepparkaksbak, med pepparkakor som förmodligen glädjer råttorna på ortens soptipp vid det här laget, och slutade med en svår pepparkaksdegsfobi för min del. Det i sin tur medförde att Maken gjort sitt livs första pepparkaksdeg, vilket han lyckades så utmärkt med att det numera är att betrakta som en tradition.

Så har vi som vanligt huggit en gran som stått och vant sig vid sin rotlöshet i garaget och som i dag visat upp sidor som vi inte såg när vi högg den. Grenlösa sidor som det kommer att bli väldigt svårt att dölja. Men jag sjunger "du lilla gran, du är så fin osv .., så att den inte ska känna sig mobbad och tappa fler barr och grenar än nödvändigt innan onsdag morgon.

Dessutom så drabbades gamla Bordercollien av någon slags magsjuka som innebar att allt hon åt rann ut i andra änden i någon slags puréform över så gott som alla golv under natten .. och eftersom jag redan torkat av dem så var det att betrakta som ogjort arbete.

Igen och igen och igen.

Efter två dagars halvsvält med undermedlet Canikur så verkar det som vi fått kontroll på eländet så morgondagen blir väl en storstädningsdag .. igen .. samtidigt som all mat ska lagas och planeras.

Mysigt.

För säkerhets skull gjorde vi klar skinkan i dag ... och när den stod på en plåt och kallnade så tappade Rackarkotten behärskningen totalt och en liten hemlighet inträffade som Maken inte vet om men som medförde ett visst skinkingrepp för att dölja spåren.

Det borde ha varit nog tycker man, men när alla julens vänner skulle på plats så råkade en av våra Rudolfar ramla ner från hyllan på vinden och bryta nacken och en jul med bara EN Rudolf är ju inte att tänka på så jag fick agera både kirurg och kiropraktor för att återställa honom till sitt gamla vanliga jag.

Alltså .. det är bara dan före dan före dopparedan och mycket kan hända än innan själva julen kan anses vara över? Det är inte utan att jag börjar bli lite nervös ..

Men det var ju inte det jag skulle skriva om utan om hur det kom sig att jag blivit utvald till att vara det eviga barnet på våra julaftnar.

I vår familj är vi bara tre personer. I förlängningen är ju familjen naturligtvis större även om den börjar krympa nu för tiden när generationerna före mig börjar ta sig vidare till en högre nivå.

Men julafton har alltid varit en vilo- och njutdag för vår familj. Det är den enda dagen på hela året vi inte har några "måsten" och inte behöver klä upp oss eller anstränga oss annat än för att nå godisskålen.

Men när Dottern var lite så krävdes det ju en Tomte. Det SKA alla barn ha, eller hur?

Maken skaffade sig tomteskägg och tomteluva, julklappssäcken placerades i garaget tillsammans med en lykta och efter Kalle Anka så gick han ut för att mata hönsen ..

.. och kan man tänka sig, just då kom Tomten traskande med sin tända lykta över gårdsplanen!!

Dottern blev stel av fasa! När det knackade på dörren klängde hon sig fast runt mina ben och började gråta och "Tomten" själv fick panik när dörren öppnades, SLET av sig skägget och REV av sig hela utstyrseln och föll på knä och bedyrade ... det är bara jag, det är bara jag!!!

Det är oklart vilket som var den värsta chocken .. Tomten eller skäggavslitningen?? Men året därpå krävde Dottern att få vara tomte själv. Men hon behövde en extra tomte eftersom julklappssäcken var nästan lika stor som hon själv .. och i nåder så delade hon ut den uppgiften till sin pappa.

Frågan var då .. vem skulle vara det snälla barnet??

Ni kan gissa va?

Varje år har jag suttit i soffan i ensamt majestät och väntat på att Tomten och hennes assistent ska komma och fråga .. finns det några snälla barn här??

Och det finns det naturligtvis .. men det blir konstigare och konstigare att svara ja på den frågan ju längre tiden går.

Men traditioner är traditioner så på tisdag när Kalle Anka är över .. då vet ni att jag sitter alldeles ensam och storögd i vår soffa och lyssnar efter steg som berättar att .. NU kommer Tomten med lykta och julklappssäck till alla snälla barn i huset!!!

Dvs .. till mig!

Jular jag minns .. del 3.

Som barn hade jag en alltid lika ouppfylld längtan inför varje julafton .. en alldeles egen kattunge eller hundvalp!

I och för sig så hade jag blivit lika lycklig över en undulat, sköldpadda eller ett marsvin också .. det var mest själva idén om att någon tyckte så mycket om mig att h*n såg hur innerligt jag önskade mig detta.

Som alla andra barn med samma önskan, ägnade jag inte en tanke åt katten/hundens behov eller vad ett husdjur skulle innebära i form av skötsel och passning .. det skulle bara vara MITT och älska bara MIG!

Så småningom blev jag vuxen och fyllde huset med husdjur alldeles själv, men barndomens drömmar och besvikelser har en förmåga att dröja sig kvar, eller hur?

Så blev det jul .. för inte alltför länge sedan.

Maken stack i väg på julaftonens förmiddag för att köpa något som saknades och en tidning, vilket var planerat, men han dröjde väldigt länge med att komma tillbaka? Jag blev irriterad .. det var ju ändå JULAFTON!! .. och så såg jag för mitt inre öga hur han träffat någon annan bilentusiast och stod och jämförde fälgar eller lack, medan jag väntade.

Så kom han tillbaka. Försvann in i ett rum vi sällan använder. Ett förskräckligt oväsen utbröt .. någon grät högljutt .. och Maken kom ilande med panik i blicken.

Kom fort .. och så rev han ut mig från köket där jag var sysselsatt med julmaten och släpade mig omilt in i rummet som han tidigare försvunnit in i.

Där var min julklapp!

En fullständigt otröstlig liten siames i en kattransport!

Och jag blev 8-9 år igen och grät av lycka medan jag befriade den lilla katten ur hans fängelse. Han var bara ett liten ynklig knippe lååånga ben med en silkesmjuk päls och imponerande röstresurser.

Och han var bara MIN!

Det blev en minnesvärd jul. För visst hade vi katter innan och hade haft många katter tidigare, men ingen hade varit siames .. vilket visade sig vara något helt annat.

Han nådde långt, kunde klättra högt, komma in i extremt smala passager och åt allt som gick att svälja.

När han sov gjorde han det på någons axel, hopkurad mot pulsslagen i halsen eller under min tröja som ett litet kängurubarn. Det visade sig senare vara förenat med livsfara, för varje gång hundarna skällde på något utanför fick han panik och gjorde en rivstart för att kunna uppsöka närmaste gömställe. Min mage var så småningom ärrad med ett rutnät av rivstarter, som än i dag är synliga som tunna vita streck om jag händelsevis blir solbränd.

Kulmen på siamesjulen kom när det var dags att knyta ihop tomtesäcken för kvällen. Siamesen skulle infångas och sova med de andra katterna, utom räckhåll för hundarna, men när han retfullt försvann in under granen såg vi något glittra där det sällan glittrar alls?

I granen hade vi lååååånga guldfolieband, eller vad man ska kalla det, 2-3 mm breda och minst 3 meter långa. Massor av dem hängde dubbelvikta från toppen av granen .. och ett okänt antal befann nu sig inuti själva siamesen!!

Fullständigt livsfarligt! Det som glittrade till var det som passerat från munnen till utgången så att säga. Men tordes vi dra?

Tänk om glitterbanden satt fast i tarmarna och vi skadade honom för livet? Måste vi åka till veterinären mitt på julaftonsnatten?

Men, försiktigt, försiktigt lyckades vi befria honom från det han stoppat i sig i ungefär samma takt som det blev synligt .. samtidigt som vi matade honom med fiberrik och fet mat för att underlätta passagen.

Granen strippades på allt livsfarligt .. vilket visade sig vara det mesta och siamesen överlevde.

Men aldrig har jag blivit så överraskad och glad någon julafton som denna. Någon tyckte verkligen om mig så mycket och såg min innerliga barnalängtan .. i alla fall just då.

Senare blev det gott om tillfällen när Maken klandrade sig själv för sin ofattbara dumhet. Men det är en helt annan historia.

Jular jag minns .. del 2.

När vi började vår krokiga väg framåt i livet, Maken och jag, så hade jag familjens hund med i bagaget. En gammal Border Colliekorsning, en mogen herre som var nöjd med rätt lite i livet .. och det var nog tur, eftersom Maken var hundräddare än vad han ville erkänna. Varje gång vi mötte någon med hund så bytte han sida med mig om han riskerade att komma för nära.

Men direkt RÄDD var han självklart inte!

Så småningom ville han ha en egen hund. En svart schäfer som skulle försvara honom mot alla andra livsfarliga hundar. Men vi var fullständigt barskrapade och hade inte råd med en lyxig rashund, så vi svarade på en annons om blandrasvalpar i stället.

Och kan man tänka sig .. vilken TUR!! .. just precis den kullen var nästan helt ren schäfer och alla var svarta!

I dag hade jag direkt sett att det inte funnits något schäferliknande i närheten under flera generationer så fort jag såg valpen, men då förtrollades vi givetvis av en rund, glad tik som bara ÄLSKADE oss.

Så värst stor blev hon inte och inte särskilt schäferliknande heller, men hon var den klokaste hund vi någonsin haft.

Gammelhunden tog det hela med ro och eftersom han var på väg mot sitt 13:e år så skrattade vi bara när omgivningen frågade om vi inte trodde det skulle bli problem när ungtjejen löpte .. vilket hon gjorde lagom till julafton.

Då blev det krut i den gamla hanhunden! Han föryngrades 10 år under loppet av några timmar och uppvaktade föremålet för sin heta låga så intensivt att bord och stolar rök åt alla håll i lägenheten.

Hon var däremot inte lika road .. och begrep inte ett smack av vad han var ute efter. När hon blivit jagad runt lägenheten i några timmar av en flåsande idiot så tog hon sin tillflykt till vår säng dit den passionerade förföraren kravlade sig upp och kissade ner hela sängen i ren upphetsning över att vara så nära målet för sin heta längtan. Eller kanske på grund av någon form av hopblandning av känslolivet.

Ut med rubbet på balkongen illa snabbt för att rädda madrassen!

Medan det pågick välte det eldiga paret köksbordet med adventsstaken som började brinna. Med ett snabbt och rådigt handgrepp fångade Maken den och vidarebefordrade eldsvådan till diskhon där jag .. korkat nog .. spolade vatten över den, vilket gjorde att stearinen på något sätt EXPLODERADE över diskbänk, skåp och golv .. vilket tog månader innan vi hittat alla små stearinfläckar.

Vi åkte ut i skogen för att trötta ut paret.

Efter flera timmar verkade hanhunden totalt utmattad och vi åkte hem. Snabbt åt vi vår julmat framför tv:n och började med julklappsöppnandet .. då vilan abrupt tog slut och dansen runt i lägenheten vidtog under upphetsat ylande.

När granen slutligen ramlade omkull och merparten av julkulorna förvandlades till mosaik i mattan .. så återvände vi till skogen.

Det är väldigt stämningsfullt i en skog på julaftonskvällen. ALLA andra är hemma i sina mysiga juldekorerade hem och tystnaden är total. Bortsett från det astmatiska flämtandet från den äldre hundherre som kämpar genom snön för att nå fram till sin själs älskade .. som aldrig haft så roligt tidigare.

Att han inte dog den julen var ett herrans under. Ett sådant under som bara sker på julafton, eller hur?

Hur vi överlevde resten av julhelgen kommer jag inte ihåg, inte heller minns jag var, när eller hur vi sov .. men nästa gång hon löpte bodde herr Hund hemma hos min bror vill jag minnas?

Jular jag minns .. del 1.

På något sätt så känns det som jag har ledsnat lite grand på det här med julstök och julpyntande. 

Visst .. det blir vackert och stämningsfullt när det är färdigt, men till vilket pris!

Här sitter jag alltså och har ont precis överallt och undrar vem i helsike det var som kom på idén att det ska julstädas inför varje jul? Det vore ju bättre att ta städningen EFTER avklarat julfirande, tycker jag .. just nu.

Men för att slippa ifrån att städa badrummet så slår jag mig ner här och tänker tillbaka på jular jag minns av en eller annan anledning.

Den första julen som Maken och jag firade tillsammans firade vi i vår allra första lilla, lilla lägenhet i ett alldeles nybyggt hus där inte alla hade flyttat in än. Dessutom så fanns denna lilla lägenhet i en stad där vi inte kände en enda kotte och som låg alldeles för långt borta för att vi ens skulle kunna tänka på att resa hem till något föräldrapar .. ens om vi hade haft den önskan.

Det hade vi inte. Vi var alldeles utmattade av flyttning och diverse andra problem och det enda vi ville var att sova, äta gott och dega framför tv:n.

Eftersom jag är som jag är så var jag djupt engagerad i julpyntandet, stämningshöjandet och mångfalden av maträtter redan då. Men sovrummet var exakt lika brett som vår dubbelsäng så där fanns det inte mycket att göra och köket var så litet att den nästan inte kunde kallas kök och bara rymde en person i taget, om vi rörde på oss, så där rymdes inget julpynt alls.

Återstod då bara vardagsrummet som pyntades till oigenkännlighet. Massor av ljus med mossa, silkespapper, svampar och stjärnor, glitter i girlanger i fönstret och elljusstake plus adventsstjärna .. samt juldukar, julservetter och diverse skålar med julgodis.

Plus en väldigt, yvig och välklädd gran!

Efter avnjuten julmåltid så var det dags att rasta hunden. Vi traskade ut i vinternatten och försökte orientera oss bäst vi kunde eftersom det ännu inte installerats någon gatbelysning i området som fortfarande var en livsfarlig byggarbetsplats mitt i mörkret. Det hördes glada ljud och det var så vackert i alla fönster där det bodde någon .. och i vårt eget fönster kunde vi se att vi glömt att släcka adventsljusen som fladdrade vackert i draget från fönstret som stod på glänt.

Men det var inte det enda vi hade glömt!

Väl framme vid ytterdörren tittade dumt på varandra och insåg att vi båda tagit för givet att den andra hade haft en nyckel med sig ut.

Vad gör man?

Genom brevlådan kunde vi se att ljus nummer ett var betänkligt nära mossan och silkespappret och att både gardinen och granen var oroväckande nära hela mysbygget.

På den tiden fanns det inga mobiltelefoner. Vi var tvungna att ringa på hos någon okänd mitt under julfirandet .. och det kändes inte bra. Vi smög omkring och lyssnade utanför dörrarna och ringde på där det lät som minst julaktigt .. vilket visade sig vara helt fel. Men vi fick låna telefonen och ringde till brandkåren, vilket kändes logiskt just då.

De bad oss återkomma när det hade börjat brinna?

Så ringde vi nummerupplysningen för att få nummer till en låssmed och vid tredje försöket började stämningen bli mindre bra i lägenheten vi var i, så det var tur att en våldsamt trevlig man svarade.

Jajamensan, det här det tar jag hand om! .. sa han och lät som Dynamit-Harry skulle låta flera år senare.

Hade vi sett Jönssonligan då, hade vi förmodligen varit mer förberedda på vad som komma skulle. Men det var vi alltså inte.

Efter att ha tackat och ursäktat oss och, till allas lättnad, avlägsnat oss ut i trappuppgången så slog vi oss till ro på golvet utanför dörren och turades om att titta i brevlådan på hur ljuset fladdrade allt närmre och närmre den torra mossan.

Då kom han, Dynamit-Harrys föregångare! Präktigt rund under fötterna och glad i hågen demolerade han vår spritt nya ytterdörr på ett sätt som kunde gjorts varsammare.

Så var det klart och vi var några hundralappar fattigare!

DEN julen minns jag väldigt väl .. för de pengarna hade vi verkligen behövt till något annat just då och räkningen som kom när ytterdörren återställts till sitt ursprungliga utseende var inte direkt välkommen den heller.