Jul, jul, strålande jul?

 Min pappa växte upp som enda barn i ett hem där julen innebar förväntan och besvikelse. Det enda han egentligen berättade om sin barndoms jular var hur han gick på gatorna i den norrländska stad där han växte upp, och tittade in genom upplysta fönster och avundades alla lyckliga familjer.

Min mamma däremot var en av sju syskon och växte upp med övre medelklassens traditionsrika julfirande med överdådiga julbord, släktträffar, lekar och julklappsfirande.

Man kan gott säga att förväntningarna var högt ställda inför julen i vår familj.

Men aldrig någonsin levde vi upp till de höga förväntningarna som min pappa hade på oss när det gällde julfirande. Aldrig någonsin tindrade vi tillräckligt, aldrig var vi tillräckligt glada, snälla och tacksamma och aldrig fick han det som han som barn trodde att alla andra fick .. en alltigenom lycklig jul, där alla var lyckliga, nöjda, glada och firade i gemensam kravlös kärlek under ett helt dygn.

En jul som skulle förverkliga hans orealistiska bild av det som han trodde var normen för  en lycklig familj.

Vi barn svek när vi ville gå ut och leka med våra kompisar. Julglädjen stod aldrig tillräckligt högt i tak när vi högg in på julmaten. Bara det att vi ungar inte åt sill var ett misslyckande, bristen på oavbruten lycka och uppmärksamhet var ett misslyckande och julklapparna vi köpte var aldrig tillräckliga bevis på den kravlösa kärlek som förväntades av oss.  Vi förstod aldrig .. inte förrän långt efteråt .. att det egentligen var pappa som var det mest förväntansfulla barnet på vår julafton.

Så det är väl inte så konstigt att det tagit nästan ett helt liv för mig att få ett något så när normalt förhållande till julen.

Länge, länge var julen ett nästan omöjligt projekt. Jag slet som ett djur veckorna före jul för att åstadkomma den PERFEKTA julaftonen. Jag bakade alla kakor som min egen familjs tradition krävde, kokade egen kola, knäck och karameller, försökte laga julmat på Bullerbyvis, städade som besatt, lade ner oändligt med tid på julklappar som skulle passa och glädja mottagaren .. helst gjorde jag dem själv på nätterna för att följa min mammas exempel .., pyntade varje möjlig och omöjlig vrå med juldekorationer .. ett år hade vi till och med girlanger i taket i alla rum .. och på något konstigt sätt så lade jag hela ansvaret för julen på mig själv. Alla skulle vara glada .. och var de inte det, så var det mitt fel.

Droppen som fällde hela bygget kom den julen då vi köpte en halv gris och jag bestämde mig för att vi skulle fira en gammaldags jul med hemgjord korv, sylta och allt annat som fanns på julbordet hemma hos Emil i Lönneberga.

Den alltigenom VERKLIGT PERFEKTA julen skulle bli min julklapp till hela familjen!

Jag vet inte hur många av er som styckat en gris, saltat in en julskinka, gjort era egna syltor, malt er egen köttfärs och stoppat er egen korv osv .. men jag kan tala om att det inte är värt besväret. Särskilt inte tre veckor före dagen D.

Den julen minns jag som i ett töcken. Jag tror att det gick bra. Hemmet var i alla fall pyntat in i minsta detalj, golven var nytorkade klockan ett på natten, det fanns inte ens tvätt i tvättkorgen och julfirandet startade programenligt med varm choklad och valfritt tillbehör på morgonen. Morgonpaketet till Dottern fanns på plats och jag tror till och med att jag sjöng en liten truddilutt när hon fick det .. men sedan är det svart, jag minns inte resten.

Jag tror till och med min pappa fick totalt nog av julfirande det året?

Nu för tiden sätter jag rutinmässigt upp julpyntet, plockar undan det värsta, bakar pliktskyldigast pepparkakor, mördegslöv och småskorpor. Maken ansvarar för lussekatterna och skinkan, Dottern fixar rödbetstzatziki  och revbensspjäll, köttbullarna gjorde jag i förra veckan, korvar finns i frysen och julklapparna handlar jag under hela året så fort jag ser något som jag bergsäkert vet att mottagaren behöver. Mitt bidrag är att jag fixar ägghalvor och sockerbomben "Glömda kakan" med jordgubbar, glass och vispgrädde.

Sedan sover jag lääääänge på julaftonens morgon och överlåter väckandet åt resten av familjen, som redan ätit frukost när jag hasar mig ur sängen. Lyckligt utsövd och utan något speciellt att göra, eftersom julmaten som vi tillsammans har fixat till dagen innan redan står i kylskåpet och väntar.

Vi går ut med hunden, en lång julaftonspromenad, pratar med varandra och lägger ut lite äpplen till hjortarna som envisas att stå i vägen som vanligt. Vi spelar spel, tar oss tid, äter hela tiden och när vi vill och gör det som faller oss in .. fram till den stora stunden då jag förvandlas till det förväntansfulla barnet som sitter i soffan och väntar på tomten, som av tradition är Dottern som kommer och överraskar med tomteluvan på huvudet och Maken som får bära julklappssäcken .. symboliserande antingen släden eller renen..

Ibland har vi varit många som firat jul tillsammans, men nu är det för det mesta bara vi. Det är skönt .. för är det något som åtminstone jag törstar efter så är det en dag helt utan måsten och förpliktelser.

En riktigt lycklig jul är för mig en kravlös jul där ingen förväntar sig det ouppnåeliga, alla får vara och göra vad de vill  .. en dag då det helst inte händer någonting alls.