"Vårt enda barn".

Vi bor några 100 m från en kyrka och eftersom våra egna anhöriga är begravda på mils avstånd, så brukar vi tända våra ljus i den minneslund som ligger närmast.

En kyrkogård är inte bara en vilsam plats utan också en plats fylld av historia och under årens lopp har vi skapat våra egna berättelser kring människor som verkar ha förlorat sina anhöriga.

På ett påkostat järnkors finns texten .. "Vårt enda barn" .. en kort mening som förmedlar en oerhörd smärta.

Hilma Erika Charlotta levde mellan 1856 och 1864 och blev bara 8 år. Vart hennes föräldrar tog vägen sedan och var de är begravda förtäljer inte historien, men de finns i alla fall inte här och under alla år har ingen lagt en blomma eller tänt ett ljus på hennes grav.

Utom vi. För denna enda mening .. "Vårt enda barn" .. gör att vi undrar över hennes historia, vad som hände, var hon bodde, hur hon dog och hur hennes föräldrar kände när de tvingades lämna henne bakom sig när de flyttade till en annan plats. Vi har vår egen historia runt Hilma Erika Charlotta och lämnar en bukett eller tänder ett ljus inte bara för henne utan också för hennes föräldrar och jag vet egentligen inte varför, bara att det känns bra.

Kanske är det så vi själva vill bli ihågkomna ... som någon som berört någon annan förbipasserande?

På en annan plats står ett urgammalt träkors. Det är täckt av vit mossa och ser så ankommet ut att det är ett under att det fortfarande står upprätt. Ursprungstexten är för länge sedan borta, men någon har kostat på en metallplatta som talar om att här vilar Matilda som dog någon gång på 50-talet vid 98 års ålder.

Vem var hon? Vem gjorde korset som är så uppenbart hemsnickrat .. men ändå förmedlar att hon var av stor betydelse för den som gjorde det?

Hela kyrkogården är full av fantasieggande historier .. män med betydelsefulla titlar som har sällskap av hustrur och, förmodligen, ogifta döttrar som enbart finns nämnda med förnamn.

Nutida barngravar med  ingraverade dikter som kramar sönder hjärtat, stenar i form av nallar och ett berg av blommor, nappar och mjukisdjur. Att förlora någon som inte ens blev ett halvt år måste vara det mest fruktansvärda som finns.

Under en 3-4-års period kom det alltid en hare skuttande längs vägen mot vårt hus vid 22-tiden varje kväll. De första månaderna så reagerade vi inte nämnvärt, men sedan började vi hålla utkik för att se om den kom .. och det gjorde den. Efter något år nämnde vi det för kyrkovaktmästaren som häpet replikerade .. men den brukar jag hitta varje morgon på en och samma grav?

Och nu är den borta. Harar blir nog inte så gamla, tror jag? Men jag kan inte låta bli att undra över sambandet mellan den målmedvetna haren som vilade på den sedan länge avlidne direktörens grav?

En kyrkogård påminner om livets ändlighet, men är ändå inte en sorglig plats. Precis som i verkliga livet så är en del älskade och ihågkomna medan andra vilar i ensamhet utan att tilldra sig någon större uppmärksamhet.

Läser man mellan raderna på inskriptionerna så finns det material till hur många historier som helst, men inget av allt det vackra som finns skrivet har berört mig så ända in i hjärtat som texten ..

Vårt enda barn

Hilma Erika Charlotta

Så  vi kommer att tända ett ljus för henne .. och alla andra ensamma och bortglömda den här julhelgen också.