"Vårt enda barn".

Vi bor några 100 m från en kyrka och eftersom våra egna anhöriga är begravda på mils avstånd, så brukar vi tända våra ljus i den minneslund som ligger närmast.

En kyrkogård är inte bara en vilsam plats utan också en plats fylld av historia och under årens lopp har vi skapat våra egna berättelser kring människor som verkar ha förlorat sina anhöriga.

På ett påkostat järnkors finns texten .. "Vårt enda barn" .. en kort mening som förmedlar en oerhörd smärta.

Hilma Erika Charlotta levde mellan 1856 och 1864 och blev bara 8 år. Vart hennes föräldrar tog vägen sedan och var de är begravda förtäljer inte historien, men de finns i alla fall inte här och under alla år har ingen lagt en blomma eller tänt ett ljus på hennes grav.

Utom vi. För denna enda mening .. "Vårt enda barn" .. gör att vi undrar över hennes historia, vad som hände, var hon bodde, hur hon dog och hur hennes föräldrar kände när de tvingades lämna henne bakom sig när de flyttade till en annan plats. Vi har vår egen historia runt Hilma Erika Charlotta och lämnar en bukett eller tänder ett ljus inte bara för henne utan också för hennes föräldrar och jag vet egentligen inte varför, bara att det känns bra.

Kanske är det så vi själva vill bli ihågkomna ... som någon som berört någon annan förbipasserande?

På en annan plats står ett urgammalt träkors. Det är täckt av vit mossa och ser så ankommet ut att det är ett under att det fortfarande står upprätt. Ursprungstexten är för länge sedan borta, men någon har kostat på en metallplatta som talar om att här vilar Matilda som dog någon gång på 50-talet vid 98 års ålder.

Vem var hon? Vem gjorde korset som är så uppenbart hemsnickrat .. men ändå förmedlar att hon var av stor betydelse för den som gjorde det?

Hela kyrkogården är full av fantasieggande historier .. män med betydelsefulla titlar som har sällskap av hustrur och, förmodligen, ogifta döttrar som enbart finns nämnda med förnamn.

Nutida barngravar med  ingraverade dikter som kramar sönder hjärtat, stenar i form av nallar och ett berg av blommor, nappar och mjukisdjur. Att förlora någon som inte ens blev ett halvt år måste vara det mest fruktansvärda som finns.

Under en 3-4-års period kom det alltid en hare skuttande längs vägen mot vårt hus vid 22-tiden varje kväll. De första månaderna så reagerade vi inte nämnvärt, men sedan började vi hålla utkik för att se om den kom .. och det gjorde den. Efter något år nämnde vi det för kyrkovaktmästaren som häpet replikerade .. men den brukar jag hitta varje morgon på en och samma grav?

Och nu är den borta. Harar blir nog inte så gamla, tror jag? Men jag kan inte låta bli att undra över sambandet mellan den målmedvetna haren som vilade på den sedan länge avlidne direktörens grav?

En kyrkogård påminner om livets ändlighet, men är ändå inte en sorglig plats. Precis som i verkliga livet så är en del älskade och ihågkomna medan andra vilar i ensamhet utan att tilldra sig någon större uppmärksamhet.

Läser man mellan raderna på inskriptionerna så finns det material till hur många historier som helst, men inget av allt det vackra som finns skrivet har berört mig så ända in i hjärtat som texten ..

Vårt enda barn

Hilma Erika Charlotta

Så  vi kommer att tända ett ljus för henne .. och alla andra ensamma och bortglömda den här julhelgen också.

Något nytt? Något annat? Eller det gamla vanliga .. suck!

Februari är min värsta månad. Har alltid varit och kommer förmodligen att vara det tills jag dör .. antagligen någon gång i februari?

Jag tillhör dem som däckar i influensan långt innan någon annan ens kommit på tanken. Tröttheten omsluter mig som en tvångströja och det är svårt att se någon ljusglimt alls i det som ska föreställa livet?

Livet, ja .. ska det verkligen vara så här?

Så .. tråkigt och seeegt?

Herman Lindqvists bortförklaringar ... trååååååkiga. Åsa Linderborgs kulturspya över prinsesstårtan ... sååå förutsägbar och tröttsam. Polisens varmkorvsatsning mot kriminaliteten .. otroooligt meningslös. Mina egna reaktioner .. trista och onödiga. VEM kan vara intresserade av dem?

Varför går jag upp på morgonen, egentligen?

Varje februari känner jag tydligt att det måste .. borde .. finnas något ANNAT jag kan göra? En dörr som döljer nya möjligheter som bara väntar på att bli öppnad .. men var sjutton är den?

Alla dumheter som varit förklädda till möjligheter har jag gjort i någon februarimånad .. alldeles övertygad om att det är just precis det som ska få mig över tröskeln in i något roligt och kreativt som helt ändrar mitt liv till något bättre.

Kanske ändrar mig själv till något bättre? Eller åtminstone till något annat .. någon annan .. en roligare, lite piggare typ .. typ?

Jag har ett inlägg i huvudet som handlar om politiker i största allmänhet, socialdemokraterna i synnerhet, marknadsföring och vårt behov och våra reaktioner av/på negativa och positiva budskap, McDonalds vs Max, tv-reklam ... men jag ids inte ens skriva ner det och kommer förmodligen att ha glömt bort det innan dagen är slut. Det är kanske lika så bra?

Modebloggare har det bra. De tar bara ett kort på sig själva i något nyinköpt, anger inköpsstället, skriver rubriken .. "Dagens Kläder" eller "Dagens outfit" .. och så är det klart.

Det kanske vore en idé?

Jag kan kanske öppna en ny blogg och blogga om mina kläder!!! "Morsans Garderob" eller "Second Hand Rose" eller "Vintage Dump"???

Med tanke på kvaliten så är väl "Vintage Dump" det bästa alternativet .. och så kan jag använda mig av nicket "Bag Lady"??

Jag har kläder, skor och accessoarer så att det räcker till bloggposter för minst ett år .. med en berättelse eller en association till varje plagg .. skulle inte det vara något?? Jag tittade på ett bildspel med trendiga kläder i Expressen och mina samlade minnen är helt klart mycket roligare att titta på.

Jag har verkligen lyckats dra på mig de mest vansinniga plagg måste jag erkänna.

Men om jag kan behärska mig i bara 4 dygn till så är det mars .. och då vänder det och jag slipper bördan av en extra blogg som ska matas med kläder, så jag behärskar mig, behärskar mig och försöker låta bli.

Fast det känns väldigt frestande just nu!

"Fredrik Reinfeldt har tappat sugen" .. står det i AB:s ledare i dag och jag får en känsla av att även ledarskribentens sug är borttappad? Alla verkar oengagerade och trötta .. det vimlar av bortappade sugar både på ledar- och debattsidorna, nöjesrapporteringen, bloggar och twitter.

Herregud, finns det någon som INTE har tappat sugen i februari??

SvD,

Läs den här boken i stället ..!!

Jag är inte ett smack förvånad över att SKANDALBOKEN om kungen blev skriven.

Det finns gott om människor som tror att pengar och kändisskap är detsamma som lycka och framgång. Och går det att uppnå på någon annans bekostnad så behöver man ju inte anstränga sig sååå mycket .. tänk bara på hur små chanserna är att få en storsäljare om du försöker skriva den helt själv. Att det kommer att såra, skada eller göra illa någon annan är ju bara något de får skylla sig själva för, eller hur??

Vad som däremot förvånar mig är att så många är villiga att BETALA för det som går att läsa alldeles gratis på diverse skvallerforum på nätet??? Rykten, skitsnack, påståenden och ett och annat sanningsord från en tid som var för länge, länge sedan.

SEX .. är ett storsäljande ord. Det vete sjutton varför?? ALLA har gjort det .. eller önskar sig det .. och ändå är det en fullständig sensation varenda gång det går att bevisa att en offentlig person gillar samma aktiviteter som oss själva??

Visst, det är väl inte så lyckat om man är gift! Men det angår väl mest de närmast sörjande .. och utpressningshotet och hotet mot rikets säkerhet ger jag faktiskt inte så mycket för .. det är väl snarare så att någon kanske tjänat en hacka av den privata förmögenheten eller gett lite kunglig glans åt ett förhållande utanför adelskalendern?

Vem bryr sig .. förutom de 10.000 tals skandalhungriga som rusat till bokhandeln eller datorn och kastat bort några hundralappar för att få läsa en historia som någon PÅSTÅR är sann.

Men visst är det kul att läsa om kända personer. Särskilt om det är de själva som berättar om sådant som tidigare inte har varit känt.

Just nu läser jag Keith Richards bok "Livet"! Redan på sidan två skrattade jag så tårarna rann och nu en bit in i boken är jag helt såld. För Keith Richard beskriver sitt liv rätt av, utan ursäkter eller skam .. det är det liv han levt och det står han för!!

Vilken skillnad!!

Men om kungen själv ärligt satte ord på sitt liv, DÅ är jag övertygad om att det skulle vara både läsvärt och intressant.

Kan man dö av tristess??

Jag har tråkigt, tråkigt, tråkigt och ids inte göra något åt det!!!

NÅGON ANNAN borde ta tag i mig, pigga upp mig, inspirera mig och göra mig glad igen .. för jag orkar inte själv.

Jag har gjort vad jag kan. Några yviga träd och buskar har med min hjälp blivit betydligt mindre yviga och buskiga .. och jag är inte riktigt säker på att det var en så bra idé som det verkade från början??

Vi har gått i drygt en och en halv timme med vår enda Överlevande Hund .. och sedan klippte jag hennes klor och kammade igenom pälsen.

Nu talar hon inte längre med mig utan verkar ha bosatt sig i carporten??

Jag har börjat riva en vägg i ett rum som jag vill använda till något annat än förvaringsutrymme för det skräp som inte längre får plats på vinden. Det är visserligen bara en provisorisk mellanvägg med reglar och gipsskivor .. men ändå.

Nu sitter hela härligheten fast med 7-8 skruvar som jag inte får loss!

Jag har högvis med tyg och behov av en hoodie till. Dessutom köpte jag ett "bordelltyg" (säljarens beteckning) på Tradera för något år sedan som skulle passa PERFEKT till en jacka .. men jag ids inte sy.

Jag har en STOOOOR kattmålning på gång och en lite mindre ... och jag orkar bara inte se dom .. HUR kunde jag bara tro att det skulle bli något bra av dom???

Livet är trist, trist, trist ..

.. och ingenting är det på TV heller och politikerna bara skrattar och är ÖVERENS och solen skiner och jag borde .. verkligen BORDE .. gå ut och rensa ogräs!!

Stööööön!!!

Jag saknar ord ..

I dag dog vår stora Schäfer ... och jag, som förberett mig på att 15-åriga Molly inte hade så långt kvar, gick i tusen bitar.

Det var Makens Schäfer .. han var solen och månen i hennes liv och det var HAN som var ledaren .. hennes GUD .. och den ende som stod över henne på rangskalan.

... sedan kom jag!

Mig kelade hon med, kom till när hon var ledsen, hungrig, sugen eller trött .. men order? Nej det tog hon inga från mig!!

Däremot så försvarade hon hela familjen med sitt liv. Särskilt försvarade hon mig. Var Maken inte hemma fanns det inga gränser för hur utsatta vi var .. och jag var inte värd ett skvatt. Helt hjälplös och ynklig som jag var.

Det enda problemet .. och det var inget litet problem .. var att hon försvarade mig mot de andra hundarna också? Minsta lekgläfs .. så stod hon där som en hotfull ordningsman!!

Vi fick leka i smyg!!

Nu är hon borta?? Visst är det märkligt med livet och döden??

Ena minuten är någon där .. och sedan finns de inte mer??

Det är ett stort tomrum efter en stor hund härhemma. Jag har ett ekande, värkande hål inom mig och det finns inte en muskel som inte gör ont .. men det kanske beror på chocken?