Jag saknar ord ..

I dag dog vår stora Schäfer ... och jag, som förberett mig på att 15-åriga Molly inte hade så långt kvar, gick i tusen bitar.

Det var Makens Schäfer .. han var solen och månen i hennes liv och det var HAN som var ledaren .. hennes GUD .. och den ende som stod över henne på rangskalan.

... sedan kom jag!

Mig kelade hon med, kom till när hon var ledsen, hungrig, sugen eller trött .. men order? Nej det tog hon inga från mig!!

Däremot så försvarade hon hela familjen med sitt liv. Särskilt försvarade hon mig. Var Maken inte hemma fanns det inga gränser för hur utsatta vi var .. och jag var inte värd ett skvatt. Helt hjälplös och ynklig som jag var.

Det enda problemet .. och det var inget litet problem .. var att hon försvarade mig mot de andra hundarna också? Minsta lekgläfs .. så stod hon där som en hotfull ordningsman!!

Vi fick leka i smyg!!

Nu är hon borta?? Visst är det märkligt med livet och döden??

Ena minuten är någon där .. och sedan finns de inte mer??

Det är ett stort tomrum efter en stor hund härhemma. Jag har ett ekande, värkande hål inom mig och det finns inte en muskel som inte gör ont .. men det kanske beror på chocken?