Av alla efter förmåga ..

.. åt alla efter behov??

Thomas Gür skriver i dag i SvD om "Staten som familj slutar i förtryck" och i kommentarsfälten finns det många som omhuldar den kommunistiska idén .. och det ÄR en vacker tanke, det är det.

Men om Staten och vi är en enda lycklig familj, så måste vi enas om vem som ska vara familjens överhuvud och fördela våra gemensamma tillgångar rättvist.

Det måste tänkas ut bedömningsgrunder för vad som är RÄTTVIST.. ska den som arbetar mer också HA mer? Ska den som har störst kunskap få lite extra, är det värt lite mer att tillföra kultur och förfining?

Är en del arbeten sämre och en del bättre .. och ska det avspeglas rent ekonomiskt??

Ska den som inte tillför gruppen lika mycket som de andra ha MINDRE?? De som är äldre, sjuka eller handikappade .. behöver de lika mycket som de som arbetar hårt och fysiskt???

Ska barnfamiljer ha tilldelning efter antalet barn? FÅR alla ha hur många barn som helst och ska alla barn fostras lika och hur gör vi det bäst så vi får ett enhetligt resultat??

Eller ska ALLA ha exakt lika mycket??

Det märkliga med det här systemet är att det ALLTID är de som fördelar frukterna av andras arbete som anser att de har det värdefullaste, ansvarsfullaste arbetet och ser sig värda större erkänsla än resten av gruppen .. och de har också en förmåga att delegera ut detta ansvarsfulla värv på allt fler .. som också ska premieras lite mer på bekostnad av dem som ser till att kassakistan alltid är fylld.

Det här systemet kräver lydnad, tillit och underkastelse på bekostnad av frihet, induvidualism och kreativitet .. och det är förmodligen därför den kommunistiska idéen är vackrast på pappret och inte fullt så attraktiv i praktiken ..
.. men det förklarar min Kommunistiska Katt mycket bättre än jag i det HÄR inlägget.