Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

fredag 2 juli 2010

Vi går och väntar på döden ..

.. min gamla hund och jag.

Visserligen så är hon 15 år och 3 månader, så jag är inte helt oförberedd .. vi har aldrig haft någon hund som blivit så här gammal.

Redan förrförra hösten grävde jag en grav .. OM det värsta skulle hända under vintern, men det har gått 2 vintrar sedan dess. Nu vet jag att det inte blir en vinter till.

Hon har ont i sina leder min Molly. Hon stapplar fram de korta promenader som hon orkar med .. men snokar lika ihärdigt i dikeskanten och äter fortfarande de mest läskiga saker som andra djur lämnat efter sig. Finns det något riktig lockande på andra sidan diket händer det att hon satsar och tar ett fullständigt livsfarligt hopp .. vilket nästan gör slut på MIG!! .. och sedan får jag hjälpa henne tillbaka.

Men hon sover mycket .. och hårt. Jag får väcka henne .. försiktigt, försiktigt, för hon hör nästan ingenting. Vi har utvecklat ett teckenspråk det senaste året och hon håller sig tätt, tätt intill mig för att kunna läsa ut vad som händer, vad vi ska göra och vad jag vill.

Det är hjärtskärande rörande!

NU .. de senaste dagarna har hon förlorat aptiten. HON .. som alltid ätit upp först .. slukat maten i en enda inandning och sedan sett obeskrivligt förvånad ut?

Jag ser att det är en fråga om veckor .. om ens det?

Det här är hundägarens eviga förbannelse .. NÄR?? När ska jag ringa och begära hjälp? När ska jag spela Gud och bestämma att hennes liv inte längre är värt att leva??

Jag tänker .. NU! Nu har hon så ont och är så trött ... men så studsar hon till, utmanar mig på lek och jag vet .. inte i dag, kanske i morgon?

Det sliter i hjärtat, det är en outhärdlig väntan .. för mig.

Men inte för henne .. hon ligger lycklig och glad vid mina fötter och drömmer om tidigare bravader, jag ser det på hennes "springande" fötter och hör hennes upphetsade småvoffande.

7 kommentarer:

  1. Jag lider med er båda. Vi har tre vovvar och bävar för den dan. Familjen gick igenom något liknande nyligen när sambons dotters första egna ponny led av obotlig fång och knappt kunde gå. Hästar som inte kan gå - ja, det är inget liv för ett flyktdjur från stäppen...

    Hundar somnar in, men hästar blir det mer dramatiskt. Man får välja mellan mask och spruta. Det blev en spruta som gavs i en lagd infart i halsvenen, medan matte höll i en stående älskling. Ponnyn ryckte till och föll handlöst och sen var det över.

    Men vovven kommer till stället där alla köttben är stora och saftiga.Alla brevbärare är hundrädda där och man får jaga dem över stora fält.

    SvaraRadera
  2. Men det är också otäckt när man länge efteråt tycker sig höra tassarna mot köksgolvet. Det är konstigt det där...

    SvaraRadera
  3. Det är tungt, så tungt att ta beslutet. Men låt veterinären undersöka, besluta och ordinera, så blir inte beslutet lika mycket ditt. Du går ju dit för att hon är sjuk och ordinationen kan du inte påverka, eftersom det är objektivt för Mollys bästa, eller hur?
    Det låter cyniskt, men det är enda sättet att klara ett sånt beslut.

    SvaraRadera
  4. Åh .. vet du, vi har varit hos veterinären. Hjärtat är starkt och bra .. kroppen har inte mycket kvar att ge. Allt hänger på hennes egen livsglädje .. så länge den finns kvar så har hon rätt att se en dag till.

    Det är outhärdligt svårt .. hon är så beroende och följer mig tillitsfullt ÖVERALLT och jag säger .. ta det lugnt, jag kommer att vara med dig till ditt sista andetag!!

    .. och så gråter jag en skvätt när hon inte ser ..

    SvaraRadera
  5. Vi lider med dig. För vår del hoppas vi på denna sista sommar, men en vinter till som den senaste klarar vår Sally inte.

    Kusinen från landet

    SvaraRadera
  6. Åh, stackars dig, jag får tårar i ögonen, så jobbigt, så jobbigt! Du skriver rörande om kärleken mellan dig och din hund. Vilket underbart liv den säkert har haft! Det är sorgligt, verkligen, att inte alla vi älskar alltid kan finnas kvar hos oss, så länge som vi finns här på jorden. Människor så väl som djur. Kan bara önska dig styrka den oundvikliga dagen. Stor kram!

    SvaraRadera
  7. Det är fantastiskt och fruktansvärt tillika att vara djurägare. Fantastiskt att dela livet med ett djur och glädjen i den gemenskapen. Det är samtidigt fantastiskt och så vidrigt svårt att bli tvungen att en dag spela gud och avsluta ett liv.Samtidigt är det en förmån att man kan ge sin vän ett slut när livet är smärtsamt och inte är värdigt att leva. Att kunna ge sin fyrbente vän förmånen att somna bort från allt medan man som människa håller sin älskling om huvudet eller i en tass medan livet sakta försvinner. En mild och befriande död som man inte har rätt att ge sina nära och kära släktingar.
    Varje gång ett djur som korsat min stig har fått den hjälpen bort från den här världen har jag sagt - aldrig mer!! Nu sitter jag här med Surögda Esteroch vet att en dag får jag och hon göra en sista resa till veterinären och jag gruvas och gråter redan nu. Konstigt jag borde vara glad att få ge min vän ett stilla och värdigt slut den dagen då hennes liv inte är eller kan bli bra för henne. Jobbigt är det lika fullt.

    SvaraRadera