Jular jag minns ..

... var rubriken på tre bloggposter förra året vid den här tiden och jag hade för avsikt att upprepa det varje år tills jag inte mindes något mer. Vilket då skulle bli i år och kanske något år till .. med tanke på mitt erkänt dåliga minne.

Men nu börjar jag misstänka att årets jul som ännu inte gått av stapeln kommer att bli en av de jular jag kanske kommer att minnas och för att komma ihåg den om jag händelsevis glömmer den så kan jag ju lika gärna minnas den nu.

Det började så minnesvärt med ett totalt misslyckat pepparkaksbak, med pepparkakor som förmodligen glädjer råttorna på ortens soptipp vid det här laget, och slutade med en svår pepparkaksdegsfobi för min del. Det i sin tur medförde att Maken gjort sitt livs första pepparkaksdeg, vilket han lyckades så utmärkt med att det numera är att betrakta som en tradition.

Så har vi som vanligt huggit en gran som stått och vant sig vid sin rotlöshet i garaget och som i dag visat upp sidor som vi inte såg när vi högg den. Grenlösa sidor som det kommer att bli väldigt svårt att dölja. Men jag sjunger "du lilla gran, du är så fin osv .., så att den inte ska känna sig mobbad och tappa fler barr och grenar än nödvändigt innan onsdag morgon.

Dessutom så drabbades gamla Bordercollien av någon slags magsjuka som innebar att allt hon åt rann ut i andra änden i någon slags puréform över så gott som alla golv under natten .. och eftersom jag redan torkat av dem så var det att betrakta som ogjort arbete.

Igen och igen och igen.

Efter två dagars halvsvält med undermedlet Canikur så verkar det som vi fått kontroll på eländet så morgondagen blir väl en storstädningsdag .. igen .. samtidigt som all mat ska lagas och planeras.

Mysigt.

För säkerhets skull gjorde vi klar skinkan i dag ... och när den stod på en plåt och kallnade så tappade Rackarkotten behärskningen totalt och en liten hemlighet inträffade som Maken inte vet om men som medförde ett visst skinkingrepp för att dölja spåren.

Det borde ha varit nog tycker man, men när alla julens vänner skulle på plats så råkade en av våra Rudolfar ramla ner från hyllan på vinden och bryta nacken och en jul med bara EN Rudolf är ju inte att tänka på så jag fick agera både kirurg och kiropraktor för att återställa honom till sitt gamla vanliga jag.

Alltså .. det är bara dan före dan före dopparedan och mycket kan hända än innan själva julen kan anses vara över? Det är inte utan att jag börjar bli lite nervös ..

Men det var ju inte det jag skulle skriva om utan om hur det kom sig att jag blivit utvald till att vara det eviga barnet på våra julaftnar.

I vår familj är vi bara tre personer. I förlängningen är ju familjen naturligtvis större även om den börjar krympa nu för tiden när generationerna före mig börjar ta sig vidare till en högre nivå.

Men julafton har alltid varit en vilo- och njutdag för vår familj. Det är den enda dagen på hela året vi inte har några "måsten" och inte behöver klä upp oss eller anstränga oss annat än för att nå godisskålen.

Men när Dottern var lite så krävdes det ju en Tomte. Det SKA alla barn ha, eller hur?

Maken skaffade sig tomteskägg och tomteluva, julklappssäcken placerades i garaget tillsammans med en lykta och efter Kalle Anka så gick han ut för att mata hönsen ..

.. och kan man tänka sig, just då kom Tomten traskande med sin tända lykta över gårdsplanen!!

Dottern blev stel av fasa! När det knackade på dörren klängde hon sig fast runt mina ben och började gråta och "Tomten" själv fick panik när dörren öppnades, SLET av sig skägget och REV av sig hela utstyrseln och föll på knä och bedyrade ... det är bara jag, det är bara jag!!!

Det är oklart vilket som var den värsta chocken .. Tomten eller skäggavslitningen?? Men året därpå krävde Dottern att få vara tomte själv. Men hon behövde en extra tomte eftersom julklappssäcken var nästan lika stor som hon själv .. och i nåder så delade hon ut den uppgiften till sin pappa.

Frågan var då .. vem skulle vara det snälla barnet??

Ni kan gissa va?

Varje år har jag suttit i soffan i ensamt majestät och väntat på att Tomten och hennes assistent ska komma och fråga .. finns det några snälla barn här??

Och det finns det naturligtvis .. men det blir konstigare och konstigare att svara ja på den frågan ju längre tiden går.

Men traditioner är traditioner så på tisdag när Kalle Anka är över .. då vet ni att jag sitter alldeles ensam och storögd i vår soffa och lyssnar efter steg som berättar att .. NU kommer Tomten med lykta och julklappssäck till alla snälla barn i huset!!!

Dvs .. till mig!