Anonym!

Min pappa var en temperamentsfull man. Han var också en hejare på att skriva brev när han blev upprörd eller förbannad .. och för det mesta var han så förblindad av sin vrede att han också skickade iväg sina brev.

En gång vet jag att han ångrade sig, för då hittade jag de sönderrivna resterna i dikeskanten när jag traskade iväg till skolan. Eftersom jag kände igen handstilen så samlade jag ihop bitarna och pusslade ihop dem när jag kom hem, vilket jag hade nytta av vid ett annat tillfälle när jag var ensam hemma,  telefonen ringde och en skitförbannad man vrålade i mitt öra .. du kan hälsa din förbannade farsa att ........ och så en lång svavelosande harang!!

Jag var 12 år och blev så rädd att jag, gråtande och darrande, låste in mig på mitt rum efteråt, men jag lärde mig att aldrig, aldrig skriva något som sedan kan användas emot mig. Det är bättre att ta grälen och de upprörda meningsutbytena ansikte mot ansikte .. om man nu behöver skälla ut någon alls.

Efter att ha slarvat bort en plats på Konstfack .. (vilket förmodligen var tur, för annars hade kanske jag också burit tvångströjan "Kollektiv Åsikt" som effektivt stryper allt individuellt kreativt skapande) .. började jag på kontor, vilket var det lättaste men tråkigaste alternativet som fanns.

Jag kompletterade det jag hade .. vilket inte var mycket .. med kurser i stenografi, maskinskrivning, affärskorrespondens och bokföring, fick marginellt högre lön och lite bättre jobb på diverse statliga verk. Jag var den där som fick svara i telefonen och säga harangen .. Stockholms Stads Gatudirektörs sekreterares telefon, och så mitt för och efternamn .. och sedan ljuga om att Gatudirektören tyvärr inte var anträffbar utan satt i ett viktigt möte.

Vid särskilda tillfällen när den särskilt viktiga sekreteraren var sjuk fick jag till och med skrida över den gröna heltäckningsmattan, fram till det enorma konferensbordet och placera mig på en stol i ett hörn och göra anteckningar när de stora herrarna diskuterade problem. Anteckningar som sedan skulle skrivas ut på ett bättre sätt .. ja, du vet hur det ska vara!

Och det var ju inte så svårt, upptäckte jag. Det var bara att läsa tidigare korrespondens och svamla till det lite så att det inte stod något som kunde tolkas som en fast åsikt. Vilket också gällde svaren till dem som dristade sig till att ifrågasätta givna beslut.

Jag lärde mig att den lilla människan som försöker slåss mot systemet inte har en chans om hon inte förvandlar sig till en social kameleont och letar reda på kryphålen och/eller vägen runt, över eller under regelverket. Våra myndighetsutövare kan hämnas hårt och brutalt om de blir ifrågasatta, förminskade eller förlorar på ett förödmjukande sätt .. och de gör det också i många fall. Även långt, långt efter det att ärendet är avslutat.

På en liten ort där alla känner alla kan hämnden till och med tas ut på någon anhörig som söker hjälp och stöd hos den myndighet där någon upplevt sig kränkt eller förödmjukad.

Myndigheter har ALDRIG fel. Även om någon lyckats bevisa att så är fallet.

Efter att ha valsat runt på diverse statliga och kommunala administrativa tjänster så hade jag lärt mig tillräckligt mycket för att kunna föra min egen talan på ett sätt som snarare fick motparten att känna sig som Jultomten än som ett offer. En egenskap som uppmärksammades av vänner och bekanta som bad om hjälp med skriftväxlingen i konflikter med myndigheterna.

Det började ringa okända människor som satt illa till. Jag fick höra historier som fick håret att resa sig och jag lärde mig massor om vårt välfärdssystem. Bland annat att den som kan uttrycka sig väl, har tillräckligt gott faktaunderlag och ger intryck av att ha lite muskler i bagaget får mer än den som faktiskt behöver det bättre?

Men alla dessa brev, ansökningar och överklaganden gjorde att jag låg lågt med mina egna åsikter. I åratal har de enda som  jag vågat ha en brinnande och tydlig åsikt inför, varit min allra närmsta krets. För i och med Internet kan vem som helst hitta allt du säger, tycker och engagerar dig i och tycker du på ett sätt som "kränker" den myndighetsutövare .. som den du försöker hjälpa är helt beroende av .. så skadar du mer än hjälper.

Nu för tiden är det inte så ofta jag kan hjälpa någon med annat än själva skriftväxlingen, eftersom de snåriga och svårgenomträngliga regelverken kräver bistånd från svindyr juridisk expertis inom ämnet och den som söker på mitt namn får inte mycket utdelning. Det dyker upp som undertecknare av protokoll, gåvogivare till diverse välgörenhets-, hund- och kattorganisationer eller i medlemsregister hos veteranbilsklubbar och i samband med mitt livs enda insändare.

Mer vill jag inte heller att det ska bli. Inte av feghet utan av överlevnadsinstinkt. Jag har sett vad en offentliganställd högre tjänsteman kan göra mot en vanlig försvarslös människa och jag vill inte utsätta varken mig själv eller andra för den upplevelsen.

Internet och den här bloggen är mitt enda andningshål där jag kan skriva något så när fritt och med mina egna ord om det jag aldrig säger offentligt.

Jag har mött många, många andra i samma situation. Frustrerade människor som förhindras att säga sin uppriktiga mening och visa ett öppet ställningstagande för att kunna behålla jobbet eller av hänsyn till familjemedlemmar eller medmänniskor som skulle skadas eller behandlas illa om de gjorde det.

Bland mina egna anonyma kommentarer kan jag då och då se vad som händer med en människa som krossats av systemet och ibland kan jag tänka att det är tur att hatet och frustrationen endast tar sig uttryck i kommentarsfältet på en blogg i stället för i verkliga livet. För hatet och frustrationen finns kvar även om media kan få bort det från nätet genom att ytterligare bestraffa den som tycker sig ha förlorat allt.

Och vilka uttryck tar det sig då? Kanske blir det en annan 12-åring som får ta emot en verbal spya ensam hemma en dag?

Den 12:e december skrev Britta Svensson i Expressen ..

Vad är det egentligen som är så farligt med att tala om vem man är? Står man för sina åsikter måste man våga visa vem man är.

Annars är man en fegis.

Jag har aldrig i hela mitt liv framfört en åsikt anonymt. Inte satt upp lappar i tvättstugan som inte var undertecknade med namn, inte skickat anonyma brev, aldrig mejlat någon från en påhittad mejladress och inte i helvete kommenterat något anonymt på nätet.

Jag förstår mig faktiskt inte på er som gör det.

Till skillnad mot Britta Svensson förstår jag det. Britta Svensson har betalt för att framföra sina åsikter, är skyddad av lagen när hon gör det, är inte hjälplös om myndigheterna känner sig förminskade eller trampade på tårna och risken för att hon ska krossas av media är minimal eftersom hon har en hel tidning i ryggen om någon annan tidning skulle ge sig på det på förhand misslyckade uppdraget.

Se bara på vad som hände när en etablerad och partiansluten debattör som Johan Westerholm av misstag hamnade under rubriken "Hatsajt"? Då kom en ursäkt från den ansvarige utgivaren, de journalister som trampat i klaveret ringde och förklarade sig och lade sig platt på marken .. något som inte upprepades med alla de andra stackarna som inte begått större brott än att ha skrivit kritiska kommentarer mot Sverigedemokraternas politik på sajten Avpixlat. Något som inte heller skulle ha hänt om jag, som anonym bloggare, skulle ha hamnat på samma plats av samma orsaker.

Det ÄR skillnad på folk och folk och det är inte alltid rätt människor som får makten.

SvD,