Alice Babs "vänner" tar sig rätten att ..

.. sätta sig över domstol, läkare och familj när de försöker tilltvinga sig rätten att fritt få tillträde till en människa som inte längre är den person som de kände tidigare.

Jag har skrivit om min egen erfarenhet av min mammas demens HÄR och vill tillägga att det inte är lätt att placera en människa under God Man eller Förvaltare. Det är något som de anhöriga inte kan göra själva utan det avgörs i Tingsrätten, där det ska bevisas att personen i fråga inte kan ta hand om sig själv.

"En person kan få en god man eller förvaltare av många olika anledningar. Oftast är man på något sätt hindrad att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller ta hand om sig själv.

Kommunens överförmyndare (i vissa kommuner finns en överförmyndarnämnd i stället) har tillsyn över de gode män och förvaltare som finns i kommunen. Ofta ansöker överförmyndaren om att god man eller förvaltare ska utses. Ansökan kan även göras av personen själv eller en nära anhörig.

Tingsrätten fattar sedan beslut. Beslutet om att få god man är frivilligt, men tingsrätten kan även förordna god man till en person som till exempel är för sjuk för att själv kunna fatta beslutet. I så fall skaffar domstolen ett läkarintyg som beskriver personens hälsa. Rätten ska också prata med personen i fråga om denne inte tar skada av att komma till förhandlingen och förstår vad saken gäller."

I går visade SVT en dokumentärfilm om Alice Babs och "hennes förlorade rättigheter" och jag blir så upprörd att jag får svårt att andas.

Journalisten Anna-Lena Lodenius besökte Alice Babs  i mars, 89 år och sängliggande, filmade henne och spelade in konversationen. Hon var medveten om att Alice Babs hade diagnosen Alzheimers sjukdom och demens .. men det trodde hon inte på?

Hon ställde sin egen diagnos eftersom .. "vi tycker inte att det märks på något påtagligt sätt att hon är drabbad"!!!

Det var sådana människor som Anna-Lena Lodenius och Alice Babs "vänner" som gjorde att min mamma inte fick den hjälp hon behövde. Det var sådana människor som trodde vartenda ord hon sa, som såg till att hon fick möjlighet att riskera livet på varenda människa i det flerfamiljshus där hon bodde, tände ljus, brände upp kastruller och förorsakade vattenskador genom att glömma kranar och stänga av frysen i tid och otid.

Det var på grund av dessa människor som jag under drygt ett års tid fick avsluta dagen med att åka över en mil varje kväll för att klättra upp på en höjd för att titta in genom min mammas fönster för att se att allt var något så när under kontroll. För om jag ringde och sa godnatt .. så satte hon igång med matlagning eftersom hon tog det som en signal att hon skulle få besök.

Min mamma hade vänner och släktingar som kom på besök. De tyckte inte heller att det märktes på något påtagligt sätt att hon var drabbad. Men jag som kom efter besöket och fick höra att "okända personer" hade varit i hennes lägenhet och fick leta igenom skåp och skrymslen för att förvissa henne om att de inte var kvar .. jag visste att hon inte hade en aning om vilka de var.

Det tog lång tid för mig också att inse faktum. När min pappa slog larm tyckte jag att han överreagerade. När min mamma kom och berättade att de skrapsår hon hade på armar och ansikte kom sig av att han slängt ut henne ur bilen .. så misstänkte jag att HAN hade blivit rubbad. När han sålde hennes bil blev jag verkligen upprörd och när hon påstod att han spärrat hennes tillgång till pengar blev det en stor konflikt mellan min pappa och mig.

Jag tyckte inte att det märktes på något påtagligt sätt att hon hade någon form av sjukdom.

Inte förrän hon skilt sig, först då förstod jag. För då var det JAG som tog hennes pengar, gömde hennes telefon, tvingade henne till allt som blev fel, begränsade henne, kastade bort hennes saker och ALDRIG besökte henne. Jag vet det eftersom det också var då hon började berätta för mig att hennes dotter gjorde allt detta. Och jag var hennes enda dotter.

Hon var mycket övertygande, mycket missnöjd och ibland arg, och de som inte såg att jag var där varje dag och varje kväll, de trodde henne.

De som besökte henne var övertygade om att hon kände igen dem. Men jag som fick lugna henne och uppleva hennes rädsla och oro tyckte ibland att det hade varit bra om de kontaktat mig först. 

Och jag är så djupt och innerligt tacksam över att hon inte var en kändis som "vännerna" ville ha fri tillgång för att sätta lite glans på sin egen tillvaro och för att det inte fanns någon som ytterligare förnedrade och kränkte henne genom att filma och spela in den människa hon gjorde allt för att slippa bli.

För i ingångsstadiet till demens och alzheimers finns det klara ögonblick då den drabbade inser att något är förskräckligt fel.

Det är hjärtslitande att följa. Det sliter sönder dig när din mamma långsamt dör levande inför dina ögon och du inte kan göra något för att förhindra det som är oundvikligt.

Du vet att hon överdoserar livsviktiga läkemedel när hon tar en tablett varje morgon .. och går upp ur sängen flera gånger om dagen i tron att det är morgon .. men när du äntligen lyckas få till ett samtal med läkare, dig själv och din mamma .. så är hon så övertygande klar att läkaren bestämmer sig för att du har lyckats inbilla dig alltihop och bara ändrar på dosen för att få bättre värden.

Du vänder dig till kommunen för att få hjälp och ingen ser hjälpbehovet eftersom din mamma just då samlat ihop sig till sitt livs mest övertygande föreställning och framstår som ett offer för en dotter som inte bryr sig .. och kanske till och med har själviska motiv.

Du får ångest när du hittar undangömda sömntabletter bland kläder och i väskor och förstår att under några korta klara ögonblick så planerar din mamma sitt självmord .. om och om igen. Eller när du ser att hon lyckats klä på sig ett extra lager utanpå de kläder hon aldrig klädde av sig när hon somnade .. när det nu var?

Men det kan ta lång, lång tid innan någon annan "tycker att det märks på något påtagligt sätt att hon är drabbad".

Jag tycker att Titti Sjöblom ska anmäla Anna-Lena Lodenius och Alice Babs "vänner". Inte bara för sin egen skull utan också för att andra ska förstå att även en dement person kan hålla uppe en hyfsat "normal" fasad av ren skräck för att inse eller avslöja att h*n inte har en susning om vem som h*n talar med eller vad som hänt eller kommer att hända.

Jag upplever Anna-Lena Lodenius dokumentär om Alice Babs som ett övergrepp på en människa som förlorat allt och nu också förlorar rätten till sin värdighet och integritet.

Kan ingen göra en film om dem som gjorde den dokumentären möjlig i stället? "De förlorade rättigheterna" som den skulle handla om verkar vara dessa personers rätt att ha fri tillgång till en artist som drabbats hårt av sjukdom .. men som ändå bibehållit den stjärnglans som spiller över på dem som håller sig nära. 

Britta Svensson Expr., Expr., Expr., SVT,