Jag funderar på att lägga upp ett register .

.. över alla skatfamiljer som bor innanför vårt staket. Det verkar ju vara innegrejen just nu. Så den som förväntade sig något samhällskritiskt på den här sidan tycker jag i stället ska läsa dagens ledare av Peter Wolodarski, som skriver försiktigt på DN eller Sanna Rayman som är mer frispråkig på SvD.

Jag minns så väl hur det började när vi var nyinflyttade våren -96. I en enorm lönn som växer i allén på andra sidan vägen utanför tomtgränsen satt en ihärdig skata och marknadsförde den Perfekta Bostaden för Två.

Problemet verkade dock vara att h*n var helt ensam? H*n hämtade en Perfekt Bopinne, höll den med foten och hojtade ut sin längtan och sitt fantastiska erbjudande .. kom och älska med mig! Jag erbjuder evig kärlek och den perfekta utsikten!! ... men ingen verkade intresserad.

Så övergav h*n sin ursprungliga idé och satsade på ett av våra gamla äppelträd .. och se där!! .. det var ett betydligt intressantare läge. Skatornas Djursholm eller Östermalm, allra minst?

Eller så var det en Kulturskata och då blev genast vårt sockerdricksträd en eftertraktad två på Söder?

I vilket fall som helst så byggdes det bo. Jag stod i fönstret och tittade på och fick lära mig att det inte duger med vilken pinne som helst när en skata ska bygga det perfekta boet. Hade jag haft en blogg då så hade jag haft det perfekta underlaget till en inredningsblogg för fågelälskare. Jag utsåg den ene till han och den andra till hon .. utan att veta vem som var vem. Men det var uppenbart att en av dem hade utslagsrösten när det gällde godtagbara pinnar.

Djur speglar människan på ett så roligt sätt .. när han kom hemseglande med en enorm JÄTTEFIN pinne gick det inte att missta sig på hans stolthet .. lika lite som på hans besvikelse när hon föraktfullt tog pinnen, petade lite i stommen till boet och .. kastade den på marken.

När bygget var klart låg det lika många pinnar under trädet som i själva boet.

Trädet började grönska och boet blev nästan osynligt, vi hörde de nykläckta ungarnas krav på den mat som de utschasade föräldrarna flög in och efter en tid så hade vi två supermagra föräldrar och tre supertjocka skatungar på gräsmattan och jag avundades verkligen inte skatorna deras föräldrauppdrag.

Några veckor senare .. (och det här har jag skrivit om tidigare) .. ringer grannen och skriker hysteriskt i telefonen .. din katt sitter i skatboet!!

Jag kastar mig ut genom ytterdörren, galopperar över gräsmattan, skalar uppför äppelträdet som en panter och lyfter ut den svartvita olyckan ur boet som lyckligtvis var tomt.

Och eftersom jag lider av en fruktansvärd höjdskräck, så kom jag inte ner.

Min ohyfsade granne skrattade så hon höll på att kissa på sig när hon så småningom kom till undsättning och guidade mig ner bland grenarna.

Nästa år hade vi tre skatbon under uppbyggnad.

Nu vet jag inte hur många som finns och hur många som fortfarande är i bruk. Vi har till och med skatbon i den vildvuxna enorma syrenhäcken. Men det är rätt roligt att lägga märke till att skator är bättre på återvinning än oss. Ett gammalt bo kan nedmonteras och användas till ett sprillans nytt och modernt hem på ganska kort tid.

Vi har alltså alldeles för mycket skator här i förhållande till ytan, eftersom flera av dem envisas med att stanna på platsen som föräldrarna ursprungligen valde. När Glamourduvan Dita fortfarande fanns bland oss var jag tvungen att övervaka varje måltid så att hon inte skulle bli rånad på majskornen och fågelmatsträdet måste vi inhägna med kompostgaller så småfåglarna får en chans att picka i sig några frön.

Det är lite av ett problem, trots att jag verkligen gillar våra smarta och lite småfräcka skator och, som sagt, jag funderar på att lägga upp ett register för att se vilka och hur många de egentligen är.

Men ett register kanske inte räcker, eftersom det finns en annan koloni i träden runt kyrkan och den näraliggande parkeringsplatsen.

Det är en helt annan sort antar jag .. lite småreligiösa och sekttänkande? Tyvärr så misstänker jag att det pågår en del utbyte mellan grupperna, små kärleksförhållanden och oregistrerat bobyggande över gränserna? En del av Dom räddas alltså till oss, medan några av Våra förloras till Dom.

I mitt register skulle jag få ordning och reda på vad som sker i närområdet och dessutom kunna kontrollera vilka som är "mina" skator och vilka som är De Andra.

Problemet är bara .. de ser ju likadana ut allihop??

Vilket får mig att tänka på den kinesiske guiden som jag talade med under mitt livs resa. Han tyckte att alla vi västerlänningar såg identiskt lika ut och var jättesvåra att skilja från varandra .. hur kunde vi skilja på varandra?

Vaddå? .. vi har ju olika ögonfärger och olika hårfärger till skillnad från honom och alla hans mörkögda och mörkhåriga landsmän .. det måste väl ändå vara lättare??

Men han tyckte att vi var stora, klumpiga och egentligen bara bestod av enorma näsor och öron som inte skiljde oss åt? Så jag misstänker att allt beror på var man fäster blicken, hur man ser på saker och ting och vad man lärt sig att lägga märke till från början?

Det hade vi i alla fall väldigt roligt åt, liksom åt att Feng Shui var något skämmigt, uråldrigt som han ansåg bara gamla okunniga sysslade med och jag som tyckte det var en innegrej bland "Fina Folket" i storstan. Vid betraktandet av ett fotografi i en museishop upptäckte vi också att vi hade haft samma typ av skamstockar förr i världen, vilket också lockade fram en viss munterhet. Särskilt när det visade sig att den kinesiska varianten också fanns i mer avancerade "gruppstockar" där flera personer kunde sitta samtidigt medan vi nordbor, vad jag vet, aldrig blev effektivare än singelskamstockar.

Men det är tydligen inte försent än .. men nu tillhandahålls de på tidningarnas förstasidor i stället så att ingen behöver komma i direktkontakt med de misshagliga ogärningshenen. ( .. eller vad det nu heter i pluralis?? En ogärningshen = flera ogärnings???)